Både gott och nyttigt

Ibland ser man reklam som är fin och ärlig. Som fotografierna här. 

Det är Coop-affären som satt upp så fina reklamskyltar på väggen vid ingången och de tilltalade mig så idag har jag ätit nyttigt och gott.

Trevligt med reklam som känns både ärlig och uppriktig -och som smakar bra.

Mums!

 

Mera sommarsol...

Några sköna timmar på gamla bryggan i Vinterviken även idag- och fortfarande full sommar med sol och värme. Jag passar på att njuta. Träden sommargröna mot en blå himmel. Ljuvligt!
 

Byn i mitt hjärta

 

En del dagar blir lite av längtans dagar - speciellt när min vän Maggan ringer och vi börjar prata om allt som är eller har varit och planer för framtid. Och det känns bra att få veta lite om vad som sker eller har skett i min barndoms by, Hoverberg.

Vi inser ju båda att nu är det en helt ny generation som lever och påverkar byns framtid, eller som nu i år: ingenting är som vanligt pga Corona-viruset. Men jag längtar ändå upp till byn och allt som är en bit av mitt liv. Maggan tyckte att jag skulle komma upp nu- men tyvärr- jag måste först av allt få behandlingarna för mitt vänstra öga, så jag antar att hela oktober blir uppbokat på sådant. Jag hoppas ju att allt ska gå bra nu. Och vem vet- jag skulle kunna resa upp en sväng även vintertid eller tidig vår - bara för att få vara i en miljö jag tycker om och som jag alltid längtar till.

Jag känner starkare för var dag som går att jag bor på fel ställe. Tyvärr. 

Sommarens sista dag ?

 

Foto: Charlotte M

Himlen förändras, miljön förändras, färgerna förändras...när hösten börjar sitt intåg i min gamla barndomsby. Jag minns hur fort det gick när hösten tagit första steget in och på några veckor förändrades allt. Löven blev en färgpalett en tid och sedan föll de till marken. Som ett extra skydd innan snön kom. Och på himlen började höstmolnen sin resa. Och så den där doften av att allt förändrades.     Byn i mitt hjärta  

Sommar i september

Väder och årstid känns lite i olag just nu- Det är faktiskt fortfarande sommar fast vi är i andra halvan av september. Solen har gassat i flera dagar från en nästan klarblå himmel och det har varit så skönt. Jag har ju nära ner till Vinterviken - en underbar plats att vara på sommartid, så jag har gått ner dit och njutit av Mälaren och av naturen. Där känner jag mig inte så ensam.

Att t ex sitta på gamla ångbåtsbryggan och bara njuta av allt är avkopplande. Att titta på en kanotist som säkert paddlar över viken eller att gå på små vandringar bland allt som odlas. Sitta och njuta av en kopp kaffe från trädgårdscaféet och njuta av den sköna natur som är överallt - det är faktiskt en form av själstvätt.

Som ett urtidsdjur...

 

"Du har kanske läst i tidningar och hört på radio och tv. Han var i Hoverberg i flera dagar. Jag fick se honom i fyra dagar och det är ett så vackert djur så det är inte sant. Tänk att dom har vandrat med mammutar på Istiden. Det är så fascinerande när man tänker på det.

Finaste Brutus, jag är så glad att jag har fått träffa honom. Det finns nog inget djur jag hyser sådan vördnad för som för myskoxen. På bilden jag skickar är han i Perlars. Dagen efter var han i Norrgården när jag kom cyklandes hem från jobbet på morgonen. Då fick jag träffa honom alldeles själv, utan en massa andra människor. Det har varit folkvandring efter honom. Folk låter inte honom vara ifred fast dom uppmanar i all media att man måste det. Det är synd om Brutus tycker jag. Han letar en hona men det finns ju ingen mer än i flocken som han lämnade för två år sedan. Jag hoppas det går bra för honom och att han hittar upp till fjällvärlden igen där han hör hemma och tillbaka till flocken såklart. Igår hörde jag att han var uppe i Hällne ovanför Myrviken."

(saxat ur mail från bergsstårscha Charlotte M)

Jag fick ett fantastiskt mail från Charlotte M som träffat på den förrymde myskoxen från Härjedalen - där finns visst en hjord som lever på gränsen till Norge. Märkligt att just denna vandrat så vilse. Något måste ha stört honom - eller blev han utmotad av sina släktingar? Jag har ju läst om händelsen i olika media på internet. Men vilket besök i Hoverberg med omliggande samhällen. Som ett besök ur historieboken.

Hösten har nu gjort sitt intåg däruppe och naturen byter 'kläder' och man kan bara njuta av att hösten också bjuder på sköna färgrika upplevelser.

Till exempel en vacker regnbåge - det var länge sedan jag såg en så klar båge

Hm- där den når jorden ligger en skatt och väntar enligt någon gammal sägen.

Alla foton från Charlotte M - som oftast ser det där unika och speciella.

Hösten på väg

Sommaren håller på att gå över i höst nu. Det märks på grönskan både på marken och i träden. Gula, röda löv håller på att ta över, och de blommor som fortfarande är aktiva bjuder på de vackraste varianter. 

Jag tog en skön runda i mitt område nu på förmiddagen och njöt bland annat av blomaffärens erbjudande.  Jag njuter med kameran... 

När jag gick ut var det lite sol bakom tunna grå moln-sedan kom regnet och det kändes faktiskt riktigt skönt. Allt blir liksom nytvättat. 

Men man håller på att helt förstöra och förtäta mitt bostadsområde och det tycker jag inte om. Tyvärr så tillåts allt för många nya arbetsplatser ligga i och omkring Stockholm numera så folk tvingas flytta hit. Jag förstår inte våra politiker och beslutsfattare som påstår att "hela Sverige ska leva" -men som samtidigt tillåter att det är de stora företagen som får bestämma. Märkligt s.k politik. Snart har vi inga grönområden kvar- enbart de få gamla parker som är anlagda. Inga naturliga områden finns kvar. Allt är bebyggt och ser så trist och enformigt ut. 
Allt detta gör att jag inte trivs så bra här längre.

Ett träd som gråter

<<< Tårpil. Detta vackra, lite ovanliga träd som ser lite sorgset där det står med grenar som lutar nedåt. Man kan faktiskt känna av en sorgsen känsla när man ser på det.

Det växte flera mycket stora tårpilar vid vattnet i parken som jag bor nära.Tyvärr togs de bort för många år sedan- de började bli gamla. Även några andra stora träd sågades ned och man har planterat helt nya parkträd,. Jag har gått runt och tittat och till min glädje så står nu några nya tårpilar i parken igen.   

Det kändes lite extra just idag, då jag fick besked om att min kära  kusin Anna lämnat jordelivet. Jag tog och gick en extra lång runda för att få lite kontroll på mina reaktioner. Kände sorgen och saknaden.

Jag mindes plötsligt allt vi hade gemensamt och allt vi upplevt tillsammans. Både här i Stockholm- men mest uppe i Hoverberg. Hennes föräldrar hade fritidshus på en udde bakom Hoverberget, med utsikt över Storsjön  och de tillbringade alla somrar däruppe. Kusin Anna ärvde huset och hon fortsatte med sommarvistelser varje år däruppe. Jag har gjort många sommarbesök där och har underbara minnen. 
Det känns inombords när släkt lämnar livet- speciellt när man har så mycket gemensamt. Men så är det för alla. Liv och död. Allt förändras och man tvingas acceptera det som sker. Och vårda de fina minnen man har.

Den skylten!