Det var 2007 jag drömde en märklig dröm.
Jag minns fortfarande den starka dröm jag hade om och med min gamla käre vän Sören Eriksson som alldeles förtidigt lämnade tiljan och jordelivet år 2002.
I drömmen kommer Sören emot mig på gatan med ett glatt leende - och plötsligt är gatan ingen gata utan vi vandrar utefter den gamla pilgrimsleden över Oviksfjällen. Jag hör hans röst på långt avstånd "Hej" och så står han där och säger "förlåt att jag försvann" -han ler och skrattar lite: "jag förstod inte att det skulle bli så tomt". Och när han rör vid mig är det så verkligt att jag vaknar. Jag minns ännu den drömmen.
Jag minns också den där mycket speciella kvällen i slutet av maj år 2000, då Teater Västernorrland, som Sören då jobbade vid, gjorde ett gästspel på Elverket/Dramaten med en teaterpjäs av Staffan Göthe: "Temperance" och Sören ringde långt innan och bokade första kvällen med mig. Han tyckte att vi sågs alltför sällan. Men så hade det blivit eftersom han jobbat på olika teatrar ute i landet efter sin första skådespelarutbildning i Stockholm och sedan scenskolan i Göteborg. Därefter så arbetade han både vid Göteborgs Stadsteater samt vid Borås Stadsteater innan han beslöt sig för att börja vid Teater Västernorrland i Sundsvall. Jag tror att han längtade norrut och sitt älskade Jämtland.
Vi hade båda levt varsina familjeliv med allt som det innebär. Men vår kontakt som började i tidiga tonåren hade hela tiden hållits levande. Telefonsamtal, långa brev, vykort genom alla år. Och själv hade jag börjat jobba med en proffsig amatörteatergrupp "Cirkelteatern" med spelningar i ABF-huset varje år samt teaterkurser och föreställningar ute på Marholmen, söder om Norrtälje, varje sommar. Jag jobbade med det i över tjugofem år. Genom teatern fick jag även gå på flera olika teaterkurser i bl a Västerås samt i Eskilstuna.
Jag kom som Sörens speciella gäst på premiären på Elverket och efteråt så hade vi stämt träff i foajén. Och sedan blev det en lång och trevlig kväll till långt inpå natten på en mysig liten vinkrog på Östermalm. Herregud vad vi pratade....
Vår vänskap hade börjat i 15-16-årsåldern, genom att min granne och skolkamrat Mait påpekat "du och min kusin Sören är så lika- ni borde träffas." Och det gjorde vi och det blev en vän-och kamratskap som höll i sig genom åren. Allt var så självklart och enkelt. Våra gemensamma intressen: läsandet, skrivandet och teater var den magnet som höll oss ihop. Upp genom åren, genom studier och utbildningar fanns vår djupa vänskap kvar och allt var så enkelt.
Våra privatliv var också lika: äktenskap, tre barn och skilsmässa. Men vi hade varandra att prata med, klaga hos eller söka tröst hos. Sådan vänskap är guld värd.
Men livets manus är ingenting som man kan påverka hur som helst och helt plötsligt drogs scendraperierna för och spotlighten slocknade.
Mina minnesord finns kvar på denna sida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar