Min Onkel

Min Onkel var nästan som Tati, han lyfte på solhatten och jonglerade med sin pipa. Varje sommar dök han upp, snubblade av bara farten i trappan, galant som en balettdansör undvek han att trampa fel och stod där med ett leende på sina läppar. En skrynklig påse godis till oss ungar och en varm kram blev en födelsedagsgåva en helt vanlig dag (han höll inte reda på våra årsdagar).

Jag minns ännu hans vingliga färder på cykel med shoppingväskan fastklämd på pakethållaren och en bok i bakfickan och ett glatt leende: nu blir det Jörners på hemvägen, sa han med glimten i ögat. Efter en stund återkom han gående och letade efter sin cykel- kunde ej komma på vart han ställt den. Vi ungar fick ut och leta och självklart stod den lutad mot affärsväggen. Som tack fick man några kloka ord och en klapp på kinden.

Men bäst minns jag när vi satt ute på bron i kvällssolen och onkel berättade om allt spännande som fanns i den stora världen, men att äventyren ändå alltid var bättre på film, och som avslutning sjöng han till den ostämda gitarren och allt lät som poesi.

När Onkel lämnade jordelivet kändes det som att en mycket viktig pusselbit försvann, allt blev så annorlunda. Så tomt.

Jag tyckte att Onkel var vacker som en gud och klok som en uppslagsbok.
Min Onkel var Morbror Erik.