De där åren mittemellan.....

Alltså de där åren man började inse och känna att man inte var ett barn utan på väg in i tonåren. Något hände med en själv, kroppen förändrades och man började se på omvärlden med lite andra ögon. Samtidigt så förändrades även mycket i samhället. Ungdomar skapade sitt eget mode, jeansen blev populära och klänningarna byttes ofta till en kjol och blues eller en tunn linnetopp.

Plötsligt var vi tonåringar -även om tjejerna mognade snabbare än killarna. Jag minns att jag tyckte att skolklassens killar plötsligt var så barnsliga och fåniga. Vi tjejer anammade nog tonårsmodet snabbare, ett mode som kom från USA. Jeans var ju cowboy-killarnas yrkesbyxor. De var slitstarka och tålde hur många tvättar som helst- ja de blev till och med snyggare efter några tvättar.

De något äldre killarna började först köra moped eller vespa, ett populärt fortskaffningsmedel och efter några är så kom de i körkortsåldern. 
Sven-Arne köpte sig en vespa och den turades vi om att åka med på. Jag fick till och med köra den en gång- men lyckades styra ner den i ett dike och så var min förarkarriär över. Sven-Arnes reaktion osade och han sa att tjejer kan då aldrig lära sig något ordentligt. Men vår vänskap bestod.

Så småningom dök den första raggarbilen upp i Hoverberg! Det var Åke N. som kom glidande och bjöd alla som ville åka med på skjuts. Hans bil fick heta "Stina" och i bakrutan hade han en mascot: en svart virkad uppstoppad hund, jag tror nästan att den hamnade hos min syster till slut. Eller minns jag fel?

Nå vi levde i alla fall tonårsliv, njöt av Elvis allra första film "Love me tender" och åkte på dans eller såg film i andra byar som Svenstavik eller Åsarna. Jag tror faktiskt att 50-talet och några år in på 60-talet var år då allt kändes möjligt i Sverige -även om man inom kommunen inte förstått att ungdomarna började flytta; det fanns ju inga jobb. Och de som studerade vidare fortsatte till högskolor och universitet och lämnade bylivet för alltid. Det var som om ingen inom kommunens ledning brydde sig om vad som hände.

Ibland kan jag känna djup sorg över att det var så -då.