1968 och åren som följde

Tiden går plötsligt så fort tycker jag, och minns allt jag gjort, hunnit med, deltagit i, engagerat mig i. Eftersom jag flyttade till Stockholm i unga år så blev det här jag formades av utbildning och engagemang. Det har varit underbara år som har gett mig oerhört mycket - Studier, yrkesliv, teaterjobb, skrivande och allt jag har tyckt om och deltagit i.

Hittade igen en text som jag skrev för ganska så många år sedan och inser att den passar bra just i år - 50 år efter det speciella året 1968 och hur allt  utvecklades in på 70-talet. 

Åren då nästan allting hände.

Jag sitter i natten och skriver om hur det var 
under åren då allting hände med 
studentuppror i Paris och Stockholm.
När det var 1968 och vi sjöng We shall Overcome
innan vi intog 70-talet.

Tänk alla stearinljus vi tände för att hålla 
nätterna ljusa och mardrömmar borta.
Vi tänkte på vad kvinnorna gjorde i Paris 1871,
de som svalt och arbetade hårt för svältlöner,
men tvingades att prostituera sig för att överleva.

Vi höjde röda banderoller och sjöng våra protester,
åkte till Oslo och Helsingfors och gömde desertörer,
som vägrade att döda, i Östhammar.
Vi bannade USA:s krig i Vietnam 
tillsammans med Göran Sonnevi, som gick med oss. 
Han som diktade om fred i tunnelbanan

Vi hade hemliga möten i Gamla Stan där nätterna
var mjuka som sammet och farligt svarta
och alla var vi evigt unga.
Vi drömde vår framtid i stearinljusens lågor
medan vi läste Jean Paul Sartre och Susanne Osten.

Vi älskade till Procul Harum lika länge som det billiga
röda vinet räckte och undrade om vår syster
Simone de Beauvoir njöt som vi eller hade hon
helt lyckats befria sig från alla sina lustar.

Vi diskuterade allt som påstods i Hite-rapporten
om kvinnors sexualitet medan våra bröder generat tystnade
Då formade vi devisen:
Gråt inte - Kämpa
Framtiden är vår
Älska när du vill och får

För oss fanns en sanning i alla märkliga rader
som gömdes i A Whiter Shade of Pale.
Någon tappade bort sitt liv mitt ibland oss
medan vi skamset blundade och andra fann ett nytt.

Dessa år då jag grubblade i tysthet och längtade, 
efter en ny bättre värld som Bob Dylan sjöng.
Vad borde jag göra för att hinna med att leva?