Folkskolan och favoritböcker

 Gammalt foto på Folkskolan i Hoverberg 

Folkskolan låg uppe i kyrkbyn. Nära den björkallé som ledde ner till kyrkan och med en vacker utsikt över sjön. Där gick jag mina första sju år, och jag bara älskade det. Allt man fick lära sig och som jag stimulerades av, läsa, skriva, teckna, syslöjd och att leka med alla skolkamrater på rasterna och så dessa fantastiska lärare, allt är fina minnen hos mig idag. Jag tillhör dem som tyckte om att gå i skolan. Den var på något vis en fristad, en plats som fick mig att drömma om att bli vuxen och skapa mig ett annat liv.






Min läshunger väcktes redan i första klass och jag minns ännu min allra första favoritbok "Milly-Molly" av Joyce Lankester Brisley och till min lycka så fanns det flera böcker om den lilla flickan och hennes hund samt kamrater. 

Men redan i tredje klass fann jag min favorit  bland alla andra, nämligen  
"Anne på Grönkulla", 
en bokserie på nio böcker av den kanadensiska författarinnan Lucy Maud Montgomery. 
Det är böcker jag kan läsa än idag och bara njuta av. Märkligt. 
Men den flickans liv och upplevelser på vägen till att bli vuxen förtrollade mig. På något vis blev hon en sorts syskonsjäl.

Ovanför skolan låg slalombacken och där tillbringade vi alla långa matraster vintertid. Även om man bara hade vanliga skidor så kastade vi oss utan rädsla nerför backen. Och ramlade man så var det bara att börja om. Allt var en lek.

Klasgården- Tiréns

foto: Svante Helmbaek-Tirén

Granne med skolan ligger ett stort vitt hus; Tiréns eller Klasgården som gården också kallades, blev för mig blev en sorts symbol för sagorna med lite mystiska innehåll. Där bodde två vackra damer, Tant Elisabeth och hennes syster Martina, som för mig såg ut att vara tagna ur någon bok. Jag hade inte ens börjat skolan när jag en gång fick följa med min mor dit, hon hade väl ett ärende. Mitt minne är att jag blev inbjuden i köket och fick ett glas saft vid köksbordet. Och jag tyckte att där var så vackert.
När jag börjat skolan så vågade jag gå dit för att sälja majblommor och Tant Elisabeth köpte en och så bjöd hon på ett glas saft.  

Elisabeth Tirén avled 1971.

Men mitt starkaste minne är att jag alltid kände mig förtrollad av Tant Elisabeth- det var som ett skimmer från sagornas värld över henne. Det var som om hon var en vacker dam ur någon sagobok. Alltid klädd i lång klänning och vackra snörskor med klack.  Så såg inga andra äldre damer ut i byn. Hon var som klippt ur en gammal bok och helt olika alla andra.

(baserat på en artikelserie i Länstidningen Östersund, skriven 1981.)

Uppdatering:
Ibland är världen ganska liten:
Det kom plötsligt ett mail från en man med namnet Svante Helmbaek-Tirén, med anledning av mina tidigare texter här om Hoverberg -och han har anknytning till min gamla hemby!
Han skrev så trevligt och skickade mig lite kort, bl a detta på Elisabeth Tirén>

Och det visar sig att hans farfar var Torne Tirén, som bl a var sjukhuspräst här i Stockholm och som min mor var god vän med. De var skolkamrater. Jag minns att Torne Tirén kom och överraskade med fiol på mitt konfirmandjubileum 1988 och då pratade vi med varandra. Han tyckte jag var så lik min mor.

Idag är det Svantes far, Harald Tirén som innehar "Klasgården" och till min glädje har jag fått en inbjudan att komma på besök om och när jag är uppe i Hoverberg.