Vi övade oss i den första kärlekens kramar och kyssar

Vid vägskälet låg alltså byns "centrum". Där delade sig vägen; en sträcka gick upp i byn och runt Hoverberget, den andra fortsatte till Vigge och byarna mot Oviken och Månsåsen. 
Det gamla pensionatet, där en gång i tiden även funnits ett apotek, var en stor gulmålad trävilla i tre våningar med vita "tårtpapperssnickerier". Tant Brita som var pensionatets innehavare, älskade blommor och varje fönster var fyllt av de vackraste blommor. Även trädgården bakom huset, ner mot sjön var som ett litet paradis. Och där fanns en fin gammal träbrygga att sitta på under sommarens badbesök. Men sågen låg så nära att vi helst undvek att bada där, då var den lilla stranden nedanför Farfars gård mycket bättre - om än ganska stenig. Det gällde att simma och undvika att gå på botten.

Under 50-talet öppnade tant Brita en kiosk vid huvudentrén och otaliga är de tidningar som Min Melodi och Fickjournalen och Dixiekolor som vi köpte där. 
Det blev en naturlig träffpunkt för byns ungdomar på kvällarna. Där stämde vi träff, och killarna visade upp sina första mopeder, som vi flickor turades om att få åka med och de första förälskelserna började spira. Vi smygrökte Bill och John Silver som kunde köpas styckevis i kiosken. Men de som hade råd köpte sina cigarettpaket i den nyuppsatta automaten på väggen till JörnErs affär. Det var som om att alla uppmuntrades att börja röka.


  Vi i byn gick som bildföljetong i Bildjournalen i slutet av 1950-talet; det var Karin Juels son Bengt Järrel som gjort en sorts modern roman i bildversion om kärlek och tjuvar. Den var alltså fotograferad i vår by, en del av byinnevånarna var även med och vi tyckte det var märkvärdigt och spännande att varje vecka läsa ett nytt avsnitt i Bildjournalen. Just JörnErs var med i ett avsnitt.
Någon klättrade ut genom ett fönster med stöldgods i en säck på ryggen. Vi tyckte det såg lustigt ut, för vi visste ju att där gick landsvägen och mitt emot på andra sidan vägen låg posthuset - ingen skulle kunna ta sig ut så utan att bli upptäckt. Men på fotot i tidningen syntes ju inte omgivningen.

Det fanns en lite förstuga till det gamla posthuset som var utan dörr. Skönt att vara i om det blåste eller regnade. Dit smög man i kvällens mörker och övade sig i den första kärlekens blyga försök till kramar och kyssar.  
Det var mycket spännande för det gällde att inte avslöja sig och väcka postmästarfamiljen och glädje har en märklig förmåga att bli högljudd på natten. Men äldste sonen i huset hörde till gänget, så när han var med var vi inte så rädda för att bli tillsagda, och han var min allra första "klockarkärlek" som man sa då. 

(baserat på en artikelserie skriven 1981.)