Vuxenvärlden lockade

Uppe i byn låg alltså Ordenshuset - en rödmålad IOGT-lokal med en hel del år på nacken. Den blev en sorts "ungdomsgård" för byns tonåringar. Där stiftade vi bekantskap med omvärlden genom filmens försorg. Varje torsdag och ibland även söndagskvällar visades film, och det var där jag som barn såg min allra första film: Snövit och de sju dvärgarna, en tecknad färgfilm som jag blev mycket förtrollad av.

Min första "barnförbjudna" film var Kameliadamen med Greta Garbo och trots att jag egentligen var för ung- så släpptes jag in. Kan tänka mig att de ville ha full biosalong. Minns att jag tyckte att den filmen var en tragisk historia och jag kunde knappt hålla tårarna borta, men å vad Greta Garbo var vacker.

Det kostade då 90 öre för barn och 2.50 för vuxna i inträde. Det var en upplevelse att skynda sig upp till Ordenshuset med 1 krona i näven, 10-öringen som blev över räckte till lite 1-öresgodis. Vilken lycka! 
Och inte kände jag av de hårda träbänkarna när musik-filmer som Rose Marie, Ökensången och Studentprinsen spelades upp för mina förväntansfulla ögon. Jag älskade film och önskade att jag hade haft råd att se precis varenda en som visades. 

















Jag vill se ut som Audrey Hepburn, jag 
älskade James Dean och drömde om 
att få träffa honom, (trots att han hade kört 
ihjäl sig, det läste jag om i en veckotidning) 
och Elvis Presley han var "min, bara min". 


Filmerna kom med en ny värld till oss ungdomar i byn. Snart skaffade vi oss jeans, duffel och mohairhalsdukar, målade oss med ljust rosa läppstift och svärtade våra ögonfransar. Vi ville bli så vackra som möjligt och vi drömde om ett helt annorlunda liv.

Ordenshuset användes även till fester och till danser. Några ungdomar i byn, däribland Doris på kaféet, väckte liv i den gamla IOGT-logen och ordnade egna aktiviteter. Det blev både dans, teaterlekar och hobbykvällar. Jag tror att det var där min första kärlek till teatern väcktes. Trots att jag var både blyg och osäker inombords, så var det något med teater som berörde mig djupt.

IOGT-träffarna var roliga och vi fick alla en god övning i samarbete och lärde oss att vi kunde ordna aktiviteter med både sång och musik. Doris och en kille som hette Stig var bäst på att fånga upp idéer och genom deras engagemang blev våra amatörunderhållningar något som alla hade glädje av. Vi lärde oss även att dansa, bara det en kulturgärning. De som hade skivor tog med sig och vi använde en skivspelare som vi ställt i biomaskinistens rum och kopplade till filmhögtalarna. Då fick vi rejäl musiknivå och vi hade faktiskt "diskotek" utan att vi visste om det. Ordet var nog inte ens uppfunnet då. Vi dansade till vanliga schlagers och till 50-tals-rock och vi ville ju lära oss dansa, och drömde om att till sommaren kunna besöka Galhammarudden och Fröjdholmen.

De första tonåren var fyllda av aktiviteter för oss ungdomar. Vi lärde oss dansa.  Vi vågade röra vid varandra -det var inte så farligt. Och vi övade våra första danssteg och räknade tyst för oss själva: ett- två- tre, ta ihop...ett- två- tre, ta ihop... 
Vi upptäckte att vanlig foxtrot var enklast att lära sig och med lite fantasi kunde vi överföra den takten till andra danser. Valsen var enkel - men tango var knepigare. Vår ledare Stig, som var i övre tonåren, visade oss tålmodigt de olika dansstegen och vi gjorde så gott vi kunde för att bli lika duktig som han. Nåja, vi lärde oss grunderna och snart skulle vi våga möta vuxenvärlden på dansbanan under somrarna.


(baserat på en artikelserie i LT skriven 1981.)