Plötsligt förstod jag att allt skulle förändras...

Mina drömmar om den fine målvakten skulle infrias. Det var dans uppe i gamla IOGT-huset. Äntligen skulle jag börja våga dansa och vara som alla andra. Min blyghet hade länge varit ett hinder. Det var jobbigt att börja bli "vuxen" tyckte jag. Men jag fick dansa med flera och även med den vackre målvakten Sven-Erik

Och efter sista dansen frågade han om han fick göra mig sällskap. Jag gissar att jag både rodnade och stammade av förlägenhet innan vi började gå tillsammans ner mot landsvägen. Och halvvägs ned mot landsvägen så bara kramade han om mig och plötsligt så kysste han mig försiktigt och sa lågt att han längtat efter att vara med mig på tu man hand -ända sedan den sensommarkväll han bjudit mig på en läsk när vi mötts på Galhammarudden. Men då hade han inte velat fråga om sällskap- jag var ju så ung och så blyg att han varit rädd att han skulle skrämma iväg mig. Men han hade tittat efter mig på många danstillställningar under vintern, som ju jag inte besökt. Dels kostade det pengar och dels så ansåg min mor att jag och min syster kunde vänta med att börja vara ute så. Vi var ju bara femton år...

Jag minns att jag stod och såg på mig själv i en spegel när jag kom hem. Tyckte att det borde synas att jag fått min första kyss -och några till. Och allt hade känts så enkelt och så rätt. Jag var upp över öronen förälskad.

Efter den vinternatten var vi tillsammans så ofta vi kunde. Det var som om vi inte fick nog av varandras sällskap och vi var nyfikna på varandra och ville lära känna varandra ordentligt. Och ju mer tiden gick så upptäckte vi hur roligt det var att umgås. 
Vi "kilade stadigt" som man sa då. 

Den första sommaren var jag nog på varje hemmamatch som fotbollsklubben (Bergs IK) hade och snart började alla se oss som ett par. S-E ville bara dansa med mig när vi var ute på dans- men många gånger stannade vi hemma hos honom, spelade skivor, pratade om böcker vi tyckte om och njöt av varandras sällskap. Det var en underbar tid och vårt förhållande kändes både tryggt och härligt. 

Men efter ett år så började jag uppleva livet som både osäkert och jobbigt. Mina föräldrar separerade. Det var en stark upplevelse och jag började förstå att ett liv tillsammans inte var så lätt. Efter många och långa diskussioner så hade mor kommit fram till att hon ville flytta till Stockholm. Dels bodde två av mina bröder där och så bodde min morbror där med sin familj. 
För mor var det starka skäl för att flytta och hon kom närmare sin bror samt vänner som bodde i Stockholm. Allt påverkade mig och mitt förhållande, jag var ofta sorgsen och även rädd. S-E ville att jag skulle stanna - jag kunde bo hos honom. Men självklart skulle jag inte kunna göra det och min mor skulle aldrig tillåta det, även om hon träffat S-E och tyckte bra om honom. 
Men jag var ju allt för ung.

Flytten söderut kändes spännande och att flytta till huvudstaden lät spännande, men det kändes underligt att sitta på rälsbussen en augustidag och veta att jag snart skulle sitta på Stockholmståget och vara nere i huvudstaden till kvällen. 

Trots resfeber och otålighet inför framtiden och drömmar om vad som skulle hända med oss, så var det med tårar i ögonen jag såg Hoverberget på andra sidan sjön, innan rälsbussen följde järnvägen in genom skogarna mot Östersund. Det stod plötsligt så klart för mig att nu skulle livet förändras, min barndomsby skulle aldrig bli densamma. Jag skulle förändras, mina vänner likaså, mitt liv skulle fyllas med helt nya upplevelser.
Och jag skulle till slut bli tvungen att säga: 
"Det var en gång min by..."

  Sista avsnittet

(baserat på en artikelserie skriven 1981.)