Nu är den stolta vår utsprungen,
Nu blommar heden röd av ljungen
och hvitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarens kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.
Nu äro alla drömbarn döda
som födts ur vårens sköra lek -
likt buskens rosentyll, den röda,
som första skumma natt gör blek.
Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och hviska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.
Några rader ur "Höstens vår" av Erik Axel Karlfeldt passar senhösten. Men snart är alla träd avklädda och allt blir som en blyertsteckning. Vi har höststädat vår gård, de flesta löv borttagna utom de som får bli nyttigt gödning under alla buskar. Allt lever ett cirkelliv - ur jord är du kommen och till jord blir du igen.
Allt får en att tänka på hur liv uppstår-men inget svar på frågan "varför?" Det är ett mirakel och svarslösa får vi böja våra huvuden inför det stora. Kanske det finns ett svar ute i universum... men det är nog allt för svårt att förstå. Alla dessa stjärnor, planeter, solar och solsystem - ju mer man tänker på det, ju mer inser åtminstone jag, att det kanske är så att vi inte ska förstå? Vi ska bara vara. Bara leva.
Som min farfar sa en gång, en av de sista somrarna han levde och vi satt ute i den sköna sommarsolen och pratade om livet och allt som varit och hänt;- jag sa att jag ibland undrade vad meningen med livet var; Farfars svar: Att leva!
Skottkärran här ovan får symbolisera liv- den är lätt att flytta på och man kan dra stora lass från ena stället till det andra.
Annars tillhör den min vän Maggan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar