Att vara tvilling betyder för mig att alltid ha någon som känner en mycket väl och som finns där om man vill prata mera privat, personligt, någon som man vet förstår.
Här står jag till höger och min syster Karin till vänster.
Nyklippta och i nysydda klänningar som jag tror att "tant Margot" som var sömmerska hade sytt.
Jag gissar att det är 1:a klass som vi går i. Framtiden var något man inte tänkte på utan det var nuet, lekarna med kamrater och böckerna som var viktiga. Vi båda älskade att läsa och vi drogs in i böckernas värld genom att båda våra föräldrar tyckte om att läsa. Biblioteket var som en skattkammare för hela familjen och jag minns än idag lässtunden på kvällen när mor läste högt ur någon bok för oss innan det var dags att krypa i säng. Och när vi lärt oss läsa så kunde man göra det när som helst och var som helst. Minns att jag tyckte om att sitta ute och läsa sommartid, helst uppe vid en gammal stuga som låg ovanför vårt hus. Och det var som barn jag började skriva sagor och små söta historier. Har alltid tyckt om att skriva. Ett sätt att fly in i drömmar?
Nå, vid 17 års ålder så flyttade vi till Stockholm. Allt förändrades och det blev sommarbesök då och då i Hoverberg när man hade lite "semester". Utbildning och familjeliv har fyllt många år.
Min syster studerade, gick kulturvetarlinjen och läste idrotts historia och doktorerade vid Stockholms universitet. Hon arbetade sedan som arkivarie på Riksarkivet samt undervisade även lite vid Universitetet. Hon har alltid varit som en flyttfågel som rest världen runt och bott på många olika platser -både i Sverige och i Spanien.
Själv gick jag många olika utbildningar och har jobbat inom Stockholms stad som socialarbetare och inom amatörteater, med bland annat sommarteaterkurser och teaterföreställningar på kursgården Marholmen, söder om Norrtälje, under drygt tjugofem års tid.
När jag tänker på hur allt utvecklat sig så känns det lite märkligt, så många upplevelser och händelser - allt det hade jag ingen aning om att mitt liv skulle bli. Och när vi stod framför fotografen som 7-åringar -så var framtid något som jag inte funderade på. Det var nuet som var viktigast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar