En riktigt god träffpunkt i Hoverberg var Kaféet med bageri. Där basade systrarna Maja och Årsil. De kom ursprungligen från Myssjö, men jag tror de kom till byn efter att Maja gift sig med sin snälle man Joe. Dessa två damer var lika goda och fina som deras produkter i bageriet.
Och att någon gång ha råd att ta en fika på kaféet var något alldeles speciellt: en sockerdricka och en kardemummabulle smakade himmelskt.
I familjen fanns två fosterbarn, Doris och Marja, som också deltog i kaféjobbet när de inte studerade eller var borta på något annat. Jag minns att Marja hade planer på att studera vidare i Uppsala efter sin realexamen, men att Doris hade problem med hälsan. Hennes hjärta jobbade inte som ett normalt friskt hjärta. Hon skulle om några år lämna jordelivet under en lång och svår hjärtoperation i Uppsala. Något jag aldrig glömmer. Fina Doris som var så omtyckt av oss alla och som varit en så bra "ungdomsledare" inom IOGT.
Hela byn sörjde.
Jag kan ännu minnas Majas och Årsils fantastiska wienerbröd och alla småkakor. Och så deras tårtor som ingen annan kunde göra. Jag hade en tid en dröm om att bli som dom... ha ett eget bageri, baka och sälja.
Till min glädje så lyckades jag få sommarjobb där i två veckor när jag studerade vid realskolan. Så mycket roligare än de sommarjobb jag haft året innan, då jag dels hade planterat gran på ett skifte på Hoverberget och på ett annat hygge i Skanderåsen (bra betalt om man jobbade hårt) och sedan varit barnpiga till en ung bondfamilj som bodde uppefter vägen till Vigge.
Bageriet var berömt över hela södra Jämtland och kundkretsen var stor. De bakade till allt och alla; bröllop, dop, födelsedagar, begravningar, examensfester etc. Beställningarna haglade in varje dag. Det fanns alltid jobb att göra. Ta emot telefonsamtal och skriva ner beställningar, önskemål och kunders namn och vilken dag de ville komma och hämta sin beställning, var bland mina första arbetsuppgifter.
Var dag började med en kopp kaffe och en smörgås vid köksbordet, då tant Maja talade om vad som måste göras under dagen. Nere i bageriet var det som att kliva in i en helt annan värld. Stora bunkar där degar knådades, ställningar där bullar fick ligga på plåtar och jäsa. Och så alla hyllor fyllda med burkar som innehöll sylt, frukt, påsar med pudersocker, flaskor med karamellfärg, kryddor som skulle malas till bullarna och det doftade helt underbart. Stora säckar med olika sorters mjöl. Och så en stor bunke med färska ägg. 
Jag lärde mig snart knäcka ägg på rätt sätt för att skilja på gulan och vitan. Malde kardemummakärnor, blandade malen kanel med socker till bullarna. Steg för steg fick jag lära mig något nytt och snart klarade jag av att baka ut en bit deg, fylla med frukt eller kanel-sockerblandningen och rulla ihop degen och skära i lagom stora bitar och så att göra vaniljkräm till deras sagolika wienerbröd.
Och så den där magiska konsten att av utkavlad, speciellt skuren marsipan göra rosor och blad till tårtorna.
Wienerbröden klarade jag aldrig av att baka - det var ett speciellt arbete med att kavla ut den degen, lägga på tunna skivor smör, lägga ihop och kavla ut några gånger. Jag minns inte hur många lager smörskivor som skulle kavlas in i degen - Men å, när den var klar att formas till wienerbröd så fick jag vara med.
När wienerbröden var gräddade fick de svalna en stund, sedan var det att ringla över lite sockerglasyr.
Och sedan var det att smaka på ett alldeles nygräddat wienerbröd...mmm!
Vilket sommarjobb- var dag fick jag med mig en påse bullar hem till familjen. Och även om lönen inte var så stor, så räckte pengarna till både en ny bok, som jag köpte på "Jörners" och till en t&r biljett med tåg och buss ner till Vemdalen där min farbror Kalle med familj bodde då. Jag fick lite "semester"...
Jag började känna mig vuxen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar