Skrivminne från Folkskolan

Min lust att skriva och berätta väcktes i skolan, även om jag tidigt hade skrivit "sagor" och illustrerat dem med teckningar, och som jag sydde ihop till små böcker. Jag kan ännu minnas den lustfyllda glädjen när jag gjort en liten "bok" klar. Jag hade tydligen gett några till min farmor, som sparat dem, och innan hon dog så fick jag igen några "böcker". Det var riktigt roligt att läsa dem igen. Jag hade tydligen stor fantasi och kunde pränta ner allt.

Men det var först i femte klass som jag började drömma att bli författare. Vår lärare Olof Genberg, som även var kantor i kyrkan, var nog den förste som pratade om författare. Det berodde på att hans far varit lappmarkspräst och tjänstgjort uppe i Fatmomakke, "Marsfjällets skugga" vid Kultsjön i södra Lappland. 

Om det nybyggarsamhället hade en som hette 
<< Bernhard Nordh skrivit. Bernhard Nordh var statarbarn och självlärd, hade slitit hårt och kämpat för sina författardrömmars förverkligande. Genberg läste boken högt för oss i klassen när vi hade "klassens timme" och jag blev helt fascinerad av att lyssna och så få veta att detta var skrivet av en som inte hade så hög utbildning. Jag tänkte att kanske även jag skulle våga skriva.




När vi hade svenskalektion så fick vi ibland uppgift att skriva en egen berättelse. Vi fick då flera ämnen att välja mellan, och en gång fanns bland alternativen "Australien" och eftersom vi nyss läst om den yngsta kontinenten i geografin, så valde jag det ämnet. Jag hade dessutom läst några andra böcker om Australien och det var ett land som väckte nyfikenhet. Jag minns än idag den underliga berättarglädje jag kände när jag skrev och på något vis fick jag till en lång uppsats om två barn som var emigranter, om deras upplevelser och upptäckter av sitt nya hemland. Min uppsats var lång och vår lärare såg lite förvånad ut över att jag fått till så många sidor.

Så efter en tid skulle vi få tillbaka våra rättade uppsatser. Magistern kom in med en bunt skrivböcker under armen, hälsade godmorgon och vi fick sätta oss ned. Han tittade leende på mig, sa mitt namn, och jag kände först obehagskänslor i hela kroppen. Tänkte att nu får jag veta att min uppsats inte dög, inte höll sig till ämnet... Men det var en stolt lärare som med värme i rösten berömde mig inför hela klassen! Han sa att det var den bästa uppsats han någonsin läst och att jag nog skulle kunna bli en författare om jag fortsatte att skriva och utvecklade min berättartalang. Jag kände lyckokänslor i hela kroppen, rodnade av glädje för jag var inte van vid att vår lärare uttryckte sig så till någon av oss i klassen.

Men tyvärr så försvann min uppsats, magistern hade lånat ut den till en kollega och tydligen hade den slarvats bort på något vis. Jag blev oerhört besviken, tårarna kom, nu kunde jag inte visa hemma vad jag skrivit och fått så stort beröm för. Det var som om ödets makter inte ville att jag skulle tro att jag kunde skriva. 
Vad betydde lärarens ord när jag inte hade kvar det jag skrivit? 
Det var ju uppsatsboken som var beviset på att jag gjort något bra. 

(baserat på en artikelserie skriven 1981.)