Vi skulle snart bli vuxna. Konfirmationskamraterna kom från många byar och vi var 62 stycken som skulle motta den första nattvarden. Vi gick i konfirmationsundervisning i en månads tid i församlingshemmet och lärde oss både att förstå bibeln och att tolka olika texter.
Vår präst Jan Berndes var vår lärare och han var omtyckt av alla. Han var tillräckligt ung för att prata med oss ungdomar på ett enkelt vis och tillräckligt gammal för att inge förtroende och respekt. Vi flickor tyckte dessutom att han var så vacker: silverfärgat hår och bruna ögon och en röst som var mjuk som
sammet.
Ingen av oss som gick i undervisningen ifrågasatte konfirmationen, det var något man skulle göra och sedan räknades man som mera vuxen. Jag kände mig inte speciellt religiös, men läste våra läxor, rabblade psalmtexter och budord. Man skulle konfirmeras, och det var bara något man skulle göra då.
Vi började känna oss lite vuxnare och det var dessutom en tid då vi hade roligt tillsammans. Vi skulle delta i högmässan varje söndag och vi fick även turas om att vara "kyrkvärdar" tillsammans med ordinarie kyrkvärd. Det gav oss en känsla av att få ett viktigt förtroende och vi fick hjälpa till med att psalmnumren kom upp på tavlorna och vi samlade in kollekt.
Och innan konfirmationen så fick vi alla åka till ett läger nere i Vemdalen, den lilla vackra byn vid foten av Vemdalsskalet i Härjedalen. Det var underbara lägerdagar med massor av nya vänner från olika byar. Och det förväntades av oss att vi skulle passa alla tider och ta fullt eget ansvar.
Vi var några flickor som hade med oss tält, så vi tänkte sova i det och slippa trängas på golvet i någon skolsal. Vilket äventyr! Men några tältande pojkar upptäckte snart oss flickor så den första natten var ett enda skratt och stoj... Det blev för mycket spring och vi flickor blev snart inhämtade av vår präst som förebrående påpekade att vi svikit ett förtroende och att han var besviken på oss. Aldrig hade jag känt mig så skamsen, jag skämdes över att ha gjort vår älskade präst besviken. Men - jag tyckte också att även de tältande pojkarna borde ha åkt in i en skolsal lika fort som vi flickor. Jag påpekade det för prästen efteråt- men han såg bara allvarligt på mig och sa att det var inget vi skulle diskutera.
Under lägervistelsen hände en fruktansvärd bilolycka i vår by, fick vi veta när vi kom hem. Jag minns den iskalla kyla som grep mig när den hemska nyheten berättades i mitt hem. Det var en äldre bror till en av flickorna i min konfirmationsgrupp. Olycksplatsen låg nära mitt hem, vid en svag kurva nedanför allén upp till Bergviks gård. För hög fart, en kurva, några stenar -mer behövdes inte för att släcka en ung människas liv.
Hela vår by sörjde och jag tänkte länge på döden, det hemska hade kunnat drabba även vår familj, mina bröder var i nästan samma ålder som den unge mannen som körde ihjäl sig. Så lite man egentligen visste om livet, så lite man anade och så oväntat något kunde hända som förändrade ens liv så totalt.
Varför- tänkte jag ofta, varför skulle livet vara så hårt?
(baserat på en artikelserie skriven 1981.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar