Julavslutning och examenstid

Vår lärare Olof Genberg var som sagt även kantor i kyrkan och körledare. Min syster och jag var med i ungdomskören. Det var en härlig tid och kören fick uppträda i kyrkan och i andra sammanhang. Det bästa var jultiden med alla dess psalmer och sånger som jag älskade att sjunga. Jag kan fortfarande känna glädjen över dem, stämningen i den av ljus upplysta kyrkan i adventstid, det försiktiga hostandet för att "klara" struparna och den stumma förväntan vi kända från kyrkobesökarna.

Så satte sig kantorn vid orgeln, tonerna steg jublande mot taket och vi lyssnade andäktigt. Så blev det vår tur, stämmorna följde varandra och "Hosianna" och "Det strålar en stjärna" fyllde kyrkorummet. Stunden var trygghet; en varm, skön förväntan inför julen. Jag bara älskade den stämningen.

När vi sent på kvällen gick hem i den kalla decemberkvällen hade vi alla julen inombords. Utanför kyrkan stod granar med tända ljusslingor, snön gnistrade och andedräkten ångade av kylan. Himlen var fylld av stjärnor och vi tävlade med varandra med att känna igen flest stjärnbilder. 
I varje hus i byn lyste en rödgul adventsstjärna i ett mörkt fönster och jag kände hur mycket jag älskade min hemby. Varje gård, varje hus var välbekant, allt var tryggt och jag ville att det alltid skulle kännas så.

Jag upplevde sju examensdagar i folkskolan. Det blev sju nya klänningar, sju par nya skor och sex par vita knästrumpor, det sista året fick jag mina första nylonstrumpor. Till examensdagen smyckade vi alltid våra klassrum med blommor och björkris. Jag ville gärna ha blommande hägg, men det sa alla stopp till- doften var allt för stark och skulle ta över försommarblommornas späda doft.  
Vi gick alltid dit till kvällningen dagen före och gjorde allt i ordning; skrev "Glad sommar" på svarta tavlan, övade våra sånger och små teaterstycken och städade ur våra bänkar. Klassrummet luktade så rent av nytvättat golv, blomdofter och vi kände att äntligen hade sommaren kommit.

Examensdagens början var ett enda springande hit och dit och en massa frågor "var är mina strumpor?" - "sitter klänningen bra?", "kamma håret!", "Är ni rena om händerna?", "borsta tänderna!"

Så gick vi då, min syster och jag, lika som bär i likadana klänningar och med rosett i håret. Klassen var ett enda glatt skrattande kamratgäng, ingen fnissande eller retsamt skratt, utan vi sjöng våra sånger, svarade på olika examensfrågor och spelade upp vår inövade pjäs inför stolta föräldrar.

Så till sist fick vi då vår betygsbok, den vi alla väntat på med spänning. 
Vi jämförde betyg, och ingen av oss var då medvetna om betygshets eller ifrågasatte rättvisan i betygssättningen. Betyg var något man fick och var dom bra då var ju alla glada, var de dåliga så visste man att det blev hårdare kontroll av läxorna hemma. Det var först i avgångsklassen, i 7:an, som vi började förstå att betyg var något som kunde användas emot en -ifall de inte var tillräckligt höga. Skulle vi läsa vidare så måste betygen vara på topp. En del av oss hade tur och klarade av betygsgränserna och kom in på kommunala realskolan.

Till hösten så blev vi alltså mer "vuxna", skulle åka buss till skolan som låg i Svenstavik, och där skulle vi få helt nya lärare och vi skulle få många nya klasskamrater. Men först skulle vi konfirmeras, det var det viktigaste som skulle hända den sommaren. 

(baserat på en artikelserie skriven 1981.)