Jamtstårscha i storstan...

Även om jag har en stor bit Jämtland i mitt hjärta så har jag även en stor bit av Stockholm med omnejd. Jag var ju bara 17 år när jag flyttade från Hoverberg så även här har jag skol- och studiekamrater, arbetskollegor, vänner och goda grannar. Stockholm är min hemmiljö och jag har bott på Söder, på Östermalm och nu bor jag i västerort. Bara Liljeholmsbron skiljer mig från Södermalm - en promenad på c:a 20 minuter i rask takt. 

Perfekt motionsrunda och har jag kommit in till Södermalm, ja då är det bara att ta en promenad över Västerbron så är jag på Kungsholmen. 

Och att se stan från Västerbron är en upplevelse. Man inser att Stockholm är staden på vattnet. Och vår huvudstad sägs vara byggd på 14 öar. Jag har aldrig räknat dem... 

Här bor jag, i bostadsrättsföreningen Tellusborg, i kvarteret Silverpoppeln.
Med en grönskande innergård; vi har både plommonträd och bärbuskar - fritt för vem som helst att plocka av. Jag plockar gärna en mugg med svarta vinbär då och då under sommaren att ha i yoghurten till frukost. Smakar underbart. 

Sommartid har vi även en årlig gäst i form av en koltrast  som bosatt sig i eller under någon tät buske på gården.             Den sjunger så ljuvligt från tidig vår till slutet av juli månad.                                                  

T-banestationen heter faktiskt "Midsommarkransen" och det är att passande namn. Eftersom vi har gröna parker, träd och blommor överallt. Det är som att bo i ett midsommarfestområde. Och numera har vi även blivit ett av de mest eftertraktade områdena i Stockholm, hit vill folk flytta och är redo att betala fantasisummor för att få köpa en lägenhet. En del av medlemmarna i min förening har nappat på det. Men jag flyttar inte - ty vart skulle jag då bo?  Det finns knappt något bättre och där boendekostnaden är så låg och miljön så fantastisk.

Det är lite paradisiskt och ändå så nära storstaden. 

Foton från vår innergård- mitt kvarter är byggt i fyrkant och det är skönt. 
Tyst och lugnt -utom när alla glada barn är hemma. Men det är en underbar uppväxtmiljö för dem och mina barn pratar alltid med värme i rösten när de minns sin uppväxt. Och har man som jag, bott här länge, så känns det som att bo i en by på landet... dvs folk känner igen en, de hejar glatt och stannar för en pratstund- även om man inte är nära vänner. Likadant på affärerna, apoteket och andra ställen.  DET känns trevligt. 

En repris

Ett foto med text jag hade med i Länstidningen, Östersund år 2009; När de efterlyste bilder med sommar i så tänkte jag att sommar är det även i en stad, och i Stockholm är sommaren oftast både varm och grön och skön. Och helt underbar att göra vandringar i -speciellt i Gamla Stan som ligger nära mitt hjärta.

Sommar är det även i Stockholm. 

Och sommarkvällarna är ljuvliga, solen går knappt ned och efter ett besök på Den Gyldene Freden där både mat och vin är superb och miljön är magisk är det skönt att vandra hemåt: "sakta vi gå genom stan" som Monica Z sjöng så vackert.

Fotot togs en eftermiddag i juli månad och denna fönsterrad är så vacker. Och får jag låtsas så tror jag att det är Ferlin som parkerat sin cykel mot väggen. Och har man tur så sitter både han och Taube därinne och deklamerar ikapp för den som vill lyssna.

Allt sitter i väggarna.  Är det inte ett skönt sommarfoto!

Taget med min gamla Canon- som snart har gjort sitt.

Glada hälsningar från en jamtstårscha i storstan med rötterna i Hoverberg

 Ingrid Wikberg, Hägersten, Stockholm

Själstvätt

Precis när solen gått ner bakom horisonten. Det är strax midnatt. Sådana här vackra upplevelser upplever jag bara uppe i Jämtland. När tystnaden faller, fåglarna har sagt godnatt och allt känns vidunderligt magiskt. 

Den gamla vägen

Det finns rester av många gamla vägar i Jämtland. 

De första vägarna uppkom när fast bebyggelse etablerats under de första århundradena efter Kristi födelse, har jag läst någonstans. Jag kan tänka mig att det i början var enbart upptrampade stigar som så småningom blev bredare eftersom man måste ha utrymme för allt som skulle fraktas mellan gårdar och olika byar och till marknader för att sälja det som de allra första jordbrukarna hade tillverkat för handel.
Man vet att det tidigt uppstod kontakt mellan jämtarnas land och Tröndelag i Norge samt så småningom även söderut till Stockholm. De gamla upptrampade stigarna blev till ridvägar och breddades eftersom hästslädarna och kärrorna blev större.

Enligt Magnus Lagaböters landslag 1274  delades vägarna in i "allmänna vägen" och "tvärvägarna". Även i Snorre Sturlassons "Heimskringla"  benäms vägarna i Jämtland som "allmänna vägen" och "skogsvägar" och tidiga pilgrimer på väg till Trondheim (Nidaros) vandrade troligen på dessa vägar. 

"Allmänna vägen" var väl den väg som var viktigast.

Fale Burman beskrev 1791 vägarnas uppkomst i Jämtland:

I första tidehvarfvet af Jämtlands historia, som går ifrån norrmännens första inflyttning i tredje eller fjerde århundradet efter Kristi födelse intill kristen-domens införande i slutet af det elfte söker man förgävfes spår till sådants som nu kallas landsväg. Men som landet ifrån början bebyggdes till stora härader måste inbyggarne nödvändigt haft något samband genom gång- och ridvägar. Jag föreställer mig dem som mer eller mindre underkvistade skogsvägar, sådana som ännu idag gifvas mellan fjällgårdar, hvilkas åboar ej hafva kärror utan sommartiden  till lands föra sina saker med så kallade klöfjor ett slags packsadlar af vidjor, bekanta och nyttjade i vår nord ifrån de allra äldsta tider. Om vintern reste man utan tvifvel då som nu, dels förenämnda sommarvägar, dels ock i synnerhet öfver frusna mossar och kärr, som här kallas myrar, samt större  och mindre sjöar. När föret så medgaf, brukade jemtlänningarna äfven fordom skidor.

Minnenas plats

En gång ska du vara en av dem som levat för längesen.

Jorden skall minnas dig så som den minns gräset och skogarna,
det multnade lövet.
Så som myllan minns
och så som bergen minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig så som havet.

Pär Lagerkvist (1881-1974)

Jag gick  runt på kyrkogården i Hoverberg en dag, läste namn och minnen väcktes. Nyss fanns de bland oss -nu är det borta, men inte glömda.  Ens nära och kära liksom lever inombords och ibland när jag tänker på någon  av dem så kan jag höra den personens röst inom mig.


Farmors med det lätta skrattet på lur. 

Farfars spjuveraktiga kommentarer.
Farmor som alltid undrade om man ätit och förmanade en att vara hjälpsam hemma.
Farfar som var en fåordig, men trygg gammal man som jag lärde känna mycket bättre som vuxen och som då gärna satt med mig ute på gården och pratade om livet och allt som hänt.

Mors röst som liksom alltid bar på en sorg, orolig för så mycket men ändå så omtänksam. Jag brukar tänka på henne som den som inte fick blomma ut hela sin skaparförmåga. Minns hennes spel på gitarr sjungande Taube-visor och hennes spel på piano eller blockflöjt. Hennes fantastiska porslinsmåleri och alla dessa vackra vävda trasmattor som sparade minnen av klänningar, blusar och kjolar  i våra liv. Inget som gick att återanvända skulle kastas och redan som barn lärde jag min klippa trasor på rätt sätt. Jag har fortfarande några trasmattor i min ägo som mor vävt. Jag tycker mycket om dem.
Kyrkogården är fylld av stenar och kors med namn på människor som fanns runt omkring mig när jag var barn och växte upp. De som var en del av det som en gång var. Och jag tänker att här vill jag en gång famnas av moder jord som stoff i minneslunden.

Och jag går vidare och stannar vid stenen med hans namn- han som en gång stod mitt hjärta så nära och aldrig släppte taget. Hans godhet och vänskap. Ibland kommer tanken; hur hade det blivit om om inte funnits....  En kort stund, sedan släpper jag den. Jag vill leva i nuet och inte grubbla på sådant som aldrig blev. Jag vill hellre ha allt som goda, vackra minnen. 

Det är skönt att gå omkring på en kyrkogård och höra tystnaden. Inget prat, inga bilar, bara vindens sus och lugnet som skapar en så märklig känsla av total stillhet.

Del av den gamla stenmuren runt gamla kyrkogården som ligger strax utanför kyrkan. Här någonstans låg den gamla kyrkan som revs när man bestämde sig för att bygga en ny och större kyrka i slutet av 1700-talet. Synd att de var så nitiska att de rev allt. Den gamla lilla kyrkobyggnaden måste ha varit lika vacker och intim  som t ex Ovikens gamla kyrka.

Möten

Som sagt, det är på Hembygdsgården i Hoverberg man träffar gamla vänner och bekanta. Det var många som kom fram till mig och hälsade - en del kände jag knappt igen, det var så många år sedan vi sågs; men i möten med många andra kändes det som om tiden nästan stått stilla. 

Boel (Elander), som var jämnårig med mina äldsta två bröder, träffar jag varje år numera; Hon flyttade hem till byn för många år sedan, och är aktiv inom hembygdsföreningen. 
Hon som var kär i min bror Gusten för att han hade en så fin skjorta... vilka gulliga minnen folk kan ha.

Erik Salomonsson (med käpp) är gift med min skolkamrat Anne-Marie (Karlsson) och han är en av medlemmarna i redaktionskommittén för Berg&Åsarne

En kamrat från skolåren är Iréne (Karlsson) >        Hon gifte sig med en pojke från en grannby och blev kvar i hemtrakterna. Och varje sommar så träffar vi på varandra vid besök på hembygdsgården. Iréne spelar bl a Nyckelharpa, ett för mig ganska anonymt instrument som jag kom i kontakt med genom en arbetskollega, Ulla, inom Stockholms stad. Hon spelade detta ovanliga stråkinstrument. 

Min arbetskollega hade bland annat gått i lära hos Eric Sahlström >>>                     Han var folkmusiker från norra Uppland som även byggde sådan instrument. Och Ulla hade varit på musikturné till Irland och där hade de fascinerats av instrumentet så att Ulla och hennes musikkollegor även fick göra ett musikprogram på radion där.  Idag har ju nyckelharpan blivit "upptäckt" igen genom moderna uttolkare av musik; både gammal och ny. Det är spännande att musik och ovanliga instrument åter blir lite kända.    

Sommarens höjdpunkt

Precis hemkommen efter ett besök i min barndomsby. Och med upplevelser av miljö och människor inombords. Det är verkligen något extra som jag njuter av nästan varje sommar. Min kära faster är numera släktens överhuvud- och hos henne blev det en liten släktträff med några kusiner.       

<< Det var min kusin Åke som kom och överraskade; Han tog med mig ut på en rejäl rundtur genom Hoverberg, Svenstavik, Åsarna och Storhallen som avslutades med en middag på Åsarna Skicenter och sedan besök hos min kära faster Anne-Marie i Svenstavik och kusin Inga-Lill kom,                                                            
                                                                                       så vi kunde prata gamla minnen och om våra liv idag. Tyvärr kunde inte min kusin Ove vara med då- men han kom dagen efter på besök så vi umgicks några timmar och jag fick en inbjudan "du måste", komma hem till honom och hans fru Iris nästa sommar. Det ser jag fram emot. Det var många år sedan vi sågs -då var han ung och nygift- idag lite äldre och har barnbarn. Tiden går...

    Det var en gång min by- så här ser den ut från ovan.  

Och varje gång blir det ett besök på Hembygdsgården. Det är stället man träffar gamla skolkamrater och andra bekanta på. De flesta av min generation har ju lämnat byn. Men varje sommar gör många ett besök däruppe och upplever lite av det som en gång var och träffar vänner, skolkamrater och släkt. 

Och en kopp kaffe med gott hembakat bröd till i den fina serveringsstugan säger man inte nej till. På hembygdsgården köper jag alltid den senaste utgåvan av  "Berg & Åsarne"  och i år har jag en liten artikel med. Jag blev kontaktad av en medlem i hembygdsföreningens styrelse, Bertil Glansberg, tidigt i våras, han ville att jag skulle skriva något om gamla Caféet och hembageriet- och det gjorde jag gärna. Det var ett av mina första sommarjobb när jag börjat på realskolan: att vara "alltiallo" på Caféet hos Årsil och Maja, och det var några veckor som fylldes av bullar, kakor och tårtbak. Ett "gott" sommarjobb...                                                                                                                                                                                                                                                                                               

<< Bertil är lillebror till min skolkamrat Britta - hon finns med på ett inlägg jag skrev häromåret och jag tog ett så fint foto på henne och allas vår käre Filip - som tyvärr lämnade jordelivet nu i april. Saknad av så många.

"Filip i Kalles" i Vigge körde ju skolbuss och så taxi och det var många gånger han bjöd på taxiskjuts hem när han såg mig och någon kompis vandra vägen hemåt från Galhammarudden till Hoverberg sent i natten: "feck da int ihop dä" var hans kommentar, "da fau väl auke ma mä då om je dög" och så skrattade han så gott. Han var en så god människa. 
Filip var mycket aktiv inom hembygdsföreningen, och jag träffade alltid honom däruppe på somrarna. Lika glad och fylld av humor. 

Jamska

Jamska är ett språk med rötter i fornnordiskan. Som genom årtusenden formats till ett eget språk med många dialekter. 
I västra delarna av Jämtland känner man släktskapet med norska - speciellt trönderska, som är en dialekt av norska språket. Norska i sin tur delas in i "bokmål" och "nynorsk" och om det språkets utveckling kan man läsa här. 

<< År 2001 kom "Orlboka- ordbok över jamskan" av Bo Oscarsson. En utomordentlig lärorik ordbok om man vill veta lite mer om jamska ord och dess betydelse.

Tidigare, nämligen 1973, kom "En bok om Jämtskan" av Ragnar Ohlson, också en mycket fin och lärorik bok om jämtskan som även har ordlista, grammatik och läsövningar. Den fick jag i gåva av min lärare i svenska Hans Ljunggren när jag studerade vid Birkagårdens Folkhögskola. Han var mycket intresserad av olika varianter av svenskan och dialekter. Själv var han skåning- och det gick ej att ta miste på.  

Så finns det en liten fin ordbildbok "PÅ JAMSKA" som kom ut 2003. Det är en ABC-bok med ett ord för varje bokstav. Kluriga ramsor som visar på ordens betydelse  av Jan-Erik Håkansson och humoristisk och bra illustrerad av Birgitta Folcker Sundell.

Dessutom finns en fin Jamsk-Svensk Olliste (Baersmaule/=Bergsmålet/) sammanställd av Ingvar Staffansson utgiven 2000.

Men givetvis finns det fler böcker om jamska språket- redan på 1800-talet fanns det språkforskare som sammanställde och ville bevara ett så unikt språk som jamskan. Även om många påstod att språket enbart var en dialekt av svenskan.

Det är roligt och intressant att leta upp ett ord på jamska och läsa om det och även se olika varianter som använts och fortfarande användes i olika byar. Även om det idag märks att vanlig svenska börjat tas över av en yngre generation. Radio och TV har format om oss.



Och vem kan motstå denna fina skogskatt? 
Lo eller som den heter på jamska: Gaupa. 

Ett av våra vilda djur som det är en upplevelse att se i verkligheten. Själv glömmer jag aldrig mitt första möte med gaupa när jag gick genom skogen ovanför mitt barndomshem och skulle hälsa på en god vän som bodde på andra sidan skogen. Jag hörde hur det rasslade och plötsligt stod jag öga mot öga med gaupa - den såg på mig en kort stund innan den vigt hoppade iväg och försvann. Jag hann aldrig bli rädd, trots att jag hört lite historier om att skogskatten var farlig så man skulle vara på sin vakt.

Även i Norge så kallas skogskatten för gaupa eller gaupe.