Minnenas plats

En gång ska du vara en av dem som levat för längesen.

Jorden skall minnas dig så som den minns gräset och skogarna,
det multnade lövet.
Så som myllan minns
och så som bergen minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig så som havet.

Pär Lagerkvist (1881-1974)

Jag gick  runt på kyrkogården i Hoverberg en dag, läste namn och minnen väcktes. Nyss fanns de bland oss -nu är det borta, men inte glömda.  Ens nära och kära liksom lever inombords och ibland när jag tänker på någon  av dem så kan jag höra den personens röst inom mig.


Farmors med det lätta skrattet på lur. 

Farfars spjuveraktiga kommentarer.
Farmor som alltid undrade om man ätit och förmanade en att vara hjälpsam hemma.
Farfar som var en fåordig, men trygg gammal man som jag lärde känna mycket bättre som vuxen och som då gärna satt med mig ute på gården och pratade om livet och allt som hänt.

Mors röst som liksom alltid bar på en sorg, orolig för så mycket men ändå så omtänksam. Jag brukar tänka på henne som den som inte fick blomma ut hela sin skaparförmåga. Minns hennes spel på gitarr sjungande Taube-visor och hennes spel på piano eller blockflöjt. Hennes fantastiska porslinsmåleri och alla dessa vackra vävda trasmattor som sparade minnen av klänningar, blusar och kjolar  i våra liv. Inget som gick att återanvända skulle kastas och redan som barn lärde jag min klippa trasor på rätt sätt. Jag har fortfarande några trasmattor i min ägo som mor vävt. Jag tycker mycket om dem.
Kyrkogården är fylld av stenar och kors med namn på människor som fanns runt omkring mig när jag var barn och växte upp. De som var en del av det som en gång var. Och jag tänker att här vill jag en gång famnas av moder jord som stoff i minneslunden.

Och jag går vidare och stannar vid stenen med hans namn- han som en gång stod mitt hjärta så nära och aldrig släppte taget. Hans godhet och vänskap. Ibland kommer tanken; hur hade det blivit om om inte funnits....  En kort stund, sedan släpper jag den. Jag vill leva i nuet och inte grubbla på sådant som aldrig blev. Jag vill hellre ha allt som goda, vackra minnen. 

Det är skönt att gå omkring på en kyrkogård och höra tystnaden. Inget prat, inga bilar, bara vindens sus och lugnet som skapar en så märklig känsla av total stillhet.

Del av den gamla stenmuren runt gamla kyrkogården som ligger strax utanför kyrkan. Här någonstans låg den gamla kyrkan som revs när man bestämde sig för att bygga en ny och större kyrka i slutet av 1700-talet. Synd att de var så nitiska att de rev allt. Den gamla lilla kyrkobyggnaden måste ha varit lika vacker och intim  som t ex Ovikens gamla kyrka.