Åsarna -en bit av mitt hjärta

Jag bodde i Sigtuna nästan ett år... innan längtan upp till hemtrakterna blev allt för stor. Och så alla tankar på vad jag ville: yrkesval, liv? Jag pratade med farmor i telefon, hon sa åt mig att jag var välkommen "hem" igen och allt skulle nog lösa sig. Så jag bestämde mig för att åter flytta. Den här gången ensam -min syster hade andra planer. Och känslan som fyllde mig när jag steg av tåget i Svenstavik var stark: äntligen. 

Redan efter en vecka så hade jag fått ett nytt jobb: som biträde på Åsarna konditori och matservering, tack vare min faster Kerstin som hörde att jag återvänt. Hon bodde granne med Rosa och Bengt på Skansmon, som drev  konditoriet och matserveringen, och visste att de sökte efter någon att anställa. Det kändes bra -jag måste ju försörja mig. 

Jag trivdes direkt när jag kom till Åsarna med rälsbussen och tant Rosa mötte mig på stationen. Hon följde med mig upp till arbetsplatsen och visade mig min lägenhet som bestod av en liten hall, rum, toa m dusch och en kokvrå alldeles bredvid jobbet. Det kändes helt perfekt. Och med så underbara chefer som brydde sig, såg till att jag kom in i jobbet på ett enkelt vis så var det inte svårt att känna sig välkommen. Både hyfsad lön och eget boende. Nu äntligen började jag känna mig vuxen.

                      x  över huset där jag jobbade och bodde.  

Posten hade kontor i samma hus och där jobbade en flicka som hette Harrieth  och hon kom ofta in på baren för att fika och spela en poplåt på skivautomaten och vi blev kompisar direkt. Det spred sig att jag var den nya som jobbade hos tant Rosa och snart dök ett par gamla skolkamrater upp: Leif E som var klasskamrat på realskolan och så Berit L som gått en klass över. Jag behövde inte känna mig ensam och tack vare dem fick jag snart nya vänner i  Åsarna, bl a Randi vars far hade bott i Vigge och var bekant till min mor.   
Randis far hette Alfred Rönnqvist och var en ganska så berömd speleman och han brukade plocka fram fiolen när jag var på besök hos dem uppe på Åsen. Jag drogs in i den bygemenskap som fanns och allt kändes så självklart. Jag fick vara med och städa dansbanan på Gällnäskrogen och göra allt i ordning inför sommarens danstillställningar. 

I Åsarna fanns även en biograf så det blev nog minst en film i veckan, och så fanns "Lisas café" ett ställe som vi ungdomar ofta besökte för lite prat och en kopp kaffe eller en coca-cola. Tant Lisa var en sådan där underbar omtänksam person som ofta bjöd mig kaffe med hembakad kardemummabulle och ville gärna prata. Tant Lisa var farmor till en skolkamrat till mig på realskolan och Lisa tyckte att jag borde fortsätta studera.... men vem skulle då försörja mig? Både far och mor ansåg att jag skulle jobba -ingen av dem verkade tycka att studier var viktiga, att försörja en omyndig (!) dotter var inget de gärna ville. "Är man frisk så ska man jobba".  punkt, slut.
                                           

<<<< Några f d skolkamrater från realskolan, BKR vid en återträff för många år sedan. Då ringde Örjan T mig på jobbet och ville att jag skulle ta med mig min syster och komma upp på träffen. 
Även han jobbade inom socialtjänsten, i Hudiksvall tror jag det var, och vi hade haft kontakt tidigare genom ett gemensamt ärende så han hade kvar mitt tel.nr till mitt jobb. Tyvärr hade jag ej möjlighet att ta ledigt då och åka upp till Svenstavik.

Tant Lisa i Åsarna hade många barnbarn och för många år sedan så fick jag veta att ett av dem, Tord, hade bosatt sig i Australien, efter att ha jobbat på en båt, och nu hade han en vingård där nere "Viking Wines" som tydligen var omtalad. Deras viner har berömts och prisats av vinkännare. Så spännande kan en del liv bli- inte hade jag kunnat tro det när han kom och köpte lösgodis på baren och alltid ville att jag skulle spela lite popmusik på "jukeboxen".

Tror det var en hel del av de "dricks" jag fick av gäster som hamnade i där. Men Tord var en så söt och charmig kille att jag gärna bjöd honom på en favoritlåt. Oftast var det nog Elvis.

På vintern var det "ÅsarnaSpelen", skidtävlingar med många internationella deltagare. De bodde på hotellet -men kom även in på "Rosas" för en fika. Och det var spännande att se dem alla. Då anordnades även dans under skidhelgen i bio- lokalen som var ganska stor och med en scen. Jag glömmer aldrig när den långe, norske skidåkaren Harald Grönningen ville dansa med just mig - han över 2 meter lång och så lilla jag på c:a 1.64. Det blev många glada skratt och applåder för han lyfte helt sonika upp mig och snurrade runt med mig på dansgolvet. Och efteråt fick jag en "klem" för att jag hade dansat med honom. "Jeg er som ein stør" sa han och sa att många inte vågade dansa med honom just därför.

När jag minns mitt år i Åsarna så känns det som att jag hela tiden var så aktiv, det var nya vänner, nya ställen med dans t ex Nästeln och Klövsjö och alltid kom någon och knackade på min dörr när jag inte jobbade. En av mina bästa vänner blev Berit L och det var ofta jag var hemma hos henne under lediga helger. Hon hade börjar på gymnasiet i Östersund men hann med att sy en ny kjol till mig i senaste mode -med fastsydd underkjol. Den blev en favorit under flera år. Jag lärde mig dansa tango av en kille som hette Lennart J, jag tror att han studerade i Uppsala sedan. Berit gick i samma klass som min käre gamle vän Sören, idag bor hon i USA med familj. Tyvärr tappade vi kontakten efter att jag uttryckt mig negativt om USA:s krigsföring runt om i världen och deras maktpolitik, som inte har blivit bättre under den nuvarande presidenten. Hon höll absolut inte med mig - utan försvarade allt. Suck. 

När jag tänker på det dryga året jag bodde i Åsarna så känns allt bara positivt. Idag är det inte så ofta jag träffar på någon därifrån - jag tror att byn har avfolkats och att få ungdomar stannar kvar. Alla de som är i min ålder flyttade i alla fall, till vidare studier och till orter där jobb fanns. 

 Men den gamla bron står stadigt kvar över Ljungan. Byggd år 1852