Sigtuna -kan det va nå't?

Efter flytten från Hoverberg ner till huvudstaden, så blev livet förändrat. Jag och min syster tog plats i ett skolkök som biträden och med en chans att kanske hitta en kommande utbildning. Det var en spännande period att ta steget ut i vuxenlivet, lära sig vad ett riktigt jobb betydde och ta eget ansvar. Vi hade fått arbete i Sigtuna; som köksbiträden på Sigtuna Humanistiska Läroverk, S.H.L. 
Ett internat för ungdomar vars föräldrar jobbade utomlands och så hade de även friplatser för "vanliga" ungdomar som var mycket studiebegåvade. 
Jag kan tänka mig att det kostar en hel del att både bo och studera där. Men genom friplatserna kunde även vanliga arbetarungdomar få studera där. Läroverket hade flera hus där eleverna fick bo i eget rum och med egen husmor som såg till att boenderegler följdes.
 Hur det fungerar idag med S.H.L vet jag inte.

Vår nuvarande kung studerade där då och det tror jag var nyttigt för honom. Minns än idag hur dåvarande kronprinsens mor, prinsessan Sibylla, plötsligt kom inklivande i köket iklädd stövlar och en grå rock samt ett huckle på huvudet. Undrar om hon trodde att det gjorde henne "osynlig"?  Ha, alla visste ju att kronprinsen börjat studera där. Nå Sibylla hälsade på oss alla och pratade med kökschefen. 

Sigtuna är ju en av våra äldsta städer, den fanns redan i början av 1200-talet och där finns flera gamla kyrkoruiner samt vackra gamla trähus som kantar smala gator, där man slipper all biltrafik. Skönt! 
Så jag trivdes ganska bra där. 




På fritiden så vandrade jag runt för att upptäcka allt som var av intresse; biblioteket på Sigtunastiftelsen >>>>>
blev en guldgruva, och Konditoriserveringen en trappa upp i huset som låg mittemot det  gamla Rådhuset, blev också en tillflyktsort liksom den lilla biografen som såg ut som en grå trälada. 
Där såg jag mina första filmer av den ny franska vågen. Jag minns speciellt "Semestersabotören" med Jaques Tati. Jag gick nog minst en gång i veckan och såg en film. Det kostade då bara 2:50 i entrè. Ett annat nyväckt intresse var keramik och jag gick en kurs hos en keramiker och lärde mig lite grunder om konsten att dreja. Samtidigt så fick jag en massa nya vänner och bekanta både via jobbet och på fritid. 

En kille som studerade vid S.H.L bjöd mig plötsligt på en fest en lördagskväll på en herrgård i närheten. Jag tackade ja och det blev en upplevelse. Alla som var där undrade vem jag var, och en trevlig ung man bjöd upp mig till dans och sedan ville han bara dansa med mig och var så nyfiken på vem jag var, och varifrån jag kom. Jag tillhörde ju inte deras vanliga gäng. Han hette Ulf Schmidt. Då visste jag inte att han var en framgångsrik tennisspelare, det var en sport jag inte kunde något om. Det här var ju långt innan Björn Borgs tid. 
Men det märkliga är att en gång på 1990-talet då jag jobbade inom Stockholms Stad så var jag på lunch med min närmsta chef. Vid ett bord mittemot satt en man som tittade på mig gång på gång, så nickade han försiktigt åt mig- men eftersom jag inte kände igen personen så brydde jag mig inte. Efteråt sa min chef: Kände du inte igen killen som nickade åt dig. Det är ju Ulf Schmidt, tennisspelaren. Är han någon du varit bekant med? Han hälsade ju och oj vad han tittade på dig hela tiden. 

Hm, lustigt om han efter så många år kände igen mig.

Men annars så hade jag inte någon aning om vad jag ville utbilda mig till och framtiden kändes enbart som något totalt okänt. Inga drömmar, inga fantasier, det var som om jag levde i en glaskupa.