Jag hade en gång en hund...

En Dalmatiner som jag döpte till Fabian. En underbar hund som älskade alla i min familj och som alltid ville vara med. Han liksom kollade in att alla var inne på kvällen - om någon fattades så var han lite orolig. 
Fabian fick ej vara i köket när familjen satt och åt, men det löste han på sitt eget vis: lade sig utanför köksdörren och såg längtansfullt på när vi åt.

Fabian lärde sig älska att åka båt; vi hade stuga ute i Roslagen på Söderön som ligger mellan Öregrund och Östhammar och vi var ofta ute på båtutflykter oftast till en ö med en fin badstrand. Under färden på vattnet satte han sig i aktern och såg ut att njuta av resan.Även Fabian fick ha en "flytväst" runt övre delen av kroppen: i-på-fall-att. 

Jag föll för den hundrasen efter ett besök tillsammans med vänner hos en hunduppfödare norr om Stockholm. Jag minns så väl valparna som så nyfiket hälsade på alla och helst ville krypa upp i famnen på en. Jag valde den som var mest "kärleksfull" och som helt sonika satte sig i min famn. Och han var så lätt att uppfostra, lärde sig snabbt detta med att gå fot, komma direkt när man kallade och han visade med hela kroppen hur glad han blev av allt beröm. 

Vilken skillnad mot de hundar jag växte upp med i Hoverberg - där de flesta hundarna användes som jakthundar och inte var sällskaps&familjehundar.