De slog sig ner på sjöåkern nedanför gården Bergvik, så det var nära för oss ungar att stå där och titta på cirkuslivet.
Ibland fick man hjälpa till och kunde då få titta gratis på deras gymnastiska övningar och förundrat se hur clownerna sminkade sig.
Oftast var det samma personer, år efter år, som jobbade med uppsättning av tältet och skötte om djuren, så vi blev lite bekanta med dem (de var bl a från Sverige, Danmark, Tyskland).
De väckte intresse, tankar och känslor för ett kreativare, roligare liv med spänning och annorlunda sätt att leva, hos oss ungar.
Vår fantasi fick gödning.
Jag minns att jag tränade gymnastik och lärde mig hjula, gå ned i brygga samt gå ned i spagat och övade även att gå på tå som en balettdansös -enbart för att cirkusupplevelserna satte idéer i mig om att jag en dag skulle rymma med en cirkus...
Det var ljuva tider då allt var möjligt Tyvärr klarade jag aldrig av att gå på lina -trots idogt övande på en hässjestång som vi ungar satte upp mellan två träd.
Detta var innan TV:n med hela världen fanns i våra vardagsrum och vi började förtrollas av levande bilder i en konstig möbel med glasruta.
Det märkliga är att jag aldrig haft så enormt starka och roliga upplevelser som när jag såg Cirkus Rolando -trots att jag varit på flera stora cirkusar som vuxen. Men känslan är inte densamma.
Kanske var det roligare och bättre förr?