Julafton med min äldste son Lars blev även en resa till Japan. Han har nyligen kommit hem från ett besök Tokyo och laddade upp en bunt foton på min dator och berättade om alla sina upplevelser. Tokyo har länge varit ett drömresmål för honom - Europa och Amerika har han avverkat flera gånger om. och han bodde ju även några år i Boston.
Tokyo, som hette tidigare Edo, grundades för över tusen år sedan. Och staden är enormt stor med 23 stadsdelskommuner och där bor omkring 36 miljoner människor! huvva...
Själv var jag mycket fascinerad av Japan under min skoltid och hade bl a två brevvänner där; en flicka som bodde på ön Hokkaido och en pojke som bodde i Nagasaki.
Min son har bl a en kompis som bor i Tokyo, han är japan och han har även bott i USA. Så min son fick en rejäl guidning av staden och nu planerar han en ny resa till våren.
Jag fick även en liten "lyckokatt"; Maneki Neko som den kallas i Japan. Hoppas den fungerar...
(klicka på markering så kan man läsa om lyckokatten)
Jag har placerat den i bokhyllan bland mina jämthästar.
Avundas sonen som fått uppleva så mycket vackert och intressant. Så jag måste bara visa en del av hans upplevelser via kameran. Tokyo är både mycket gammal och mycket modern och har delar som ser ut som i New York. Men den gamla kulturen vårdas och är kulturmärkt.
foton: ©Lars S.
Det var ganska många år sedan vi hade rejält med julsnö här i Stockholm med omnejd. Tyvärr. Det regnar mest numera och det är grått och trist. Alla träd är så nakna och marken börjar väl snart bli sjuk av vatten.
Men jag brukar tänka på att i t ex Australien är det alltid midsommar när det är jul. Där är allt tvärtemot. Och för mig, som nordbo, känns det så fel. Vanans makt är stor.
Men i år så har Australien drabbats hårt av både torka och så sedan några veckor härjar stora bränder som förstört både skog, odlingar och hus. Så fruktansvärt. Ett resultat av hur människans liv och alla uppfinningar troligen påverkat natur och miljö negativt.
Vi har uppfunnit så mycket utan att tänka på resultatet av alla utsläpp vi skapat genom utvecklingen. Uppfinnarna av allt har nog enbart sett till viss nytta och så att de tjänar pengar på det mesta. Ingen har dragit slutsatser eller testat resultatet av allt.
Ingen har tidigare tänkt speciellt mycket på miljön. Tyvärr.
Och det finns det ju många som inte vill tro på att något hänt med vår jord, vår miljö och att det är vi människor som bär skuld till en hel del genom vårt sätt att leva. Alla våra industrier som i hundratals år släppt ut "skit" i naturen och så vårt sätt att leva med bilar och flyg, har nog skadat mycket mer än vi trott eller tänkt på.
Det känns trist - men jag vill tro och hoppas på att man i tid ska kunna åtgärda det som är dåligt. Och så tror ju jag att människan måste börja tänka på hur allt vi gör kan påverka miljön negativt. Finns det fördelar som verkligen försvarar det negativa? Jag tvivlar.
1700-talet var upplysningens tid och det århundrade då den dekorativa och graciösa stilen slog igenom. Människorna började ifrågasätta auktoriteter och man började ifrågasätta kyrkans och överklassens makt. Speciellt de som kunnat få eller skaffa sig kunskap och fått kontakt med olika kulturer genom resor och t ex hantverksutbildning, började skapa sina egna värderingar om vad som var vackert och även till nytta. Människorna började tro på sig själv inom alla klasser; adelssläkt eller bondesläkt - "so what" och resultatet började ses överallt. Speciellt inom konst och hantverk märktes hur en ny stil växte fram - den kallades rokoko.
Ordet "rokoko" kommer från två franska ord "rocaille" som betyder "klippa" och ordet "coquille" som betyder "snäcka". Och de orden täcker nog hur man ville se på det som skapades. Det är ofta stabilt och samtidigt ljusa färger och mjuka former i både snickeri och i dekorationer.
Och redan i slutet av 1700-talet började rokokon även bli populär i Jämtland, speciellt som kyrkokonst -men även som skåp och möbler hos bönderna. Man kan bara säga ordet "jämtskåp" så förstår de flesta vad som avses.
Klipp från Wikipedia:
Jämtlandsskåp eller Jämtskåp är benämningen för skåp som är tillverkade i Jämtland med en hög hantverksskicklighet under tidsperioden 1770-1850. Karaktäristiskt för skåpen är ett svängt eller brutet krön samt svängda ben och ofta förekommer målade draperier och blombuketter på dörrarna
En av de mest berömda kyrkomålarna i Jämtland var Anders Berglin (1737-1805) från Tossåsen, nära Åsarna. Han har faktiskt målat i 18 kyrkor i södra Storsjöbygden. Anders Berglin målade även skåp med vackra dekorationer som inspirerats av just rokokon. Samtidigt så var han jordbrukare i Hackås. Han var tydligen en mycket kreativ människa som hann med både och.
Det kom ut en fin bok om honom för fem år sedan som heter "Rokokomålaren Anders Berglin" skriven av Örjan Bertilsson och Karin Zidén.
Jag känner mig lite stolt över att just en jämte skrivit in sig i kulturhistorien genom sin förmåga att skapa något som idag ses som mycket typiskt "jamskt".
Och idag är dessa skåp otroligt värdefulla och eftertraktade. På en aktion får man betala skyhöga belopp. Men de flesta skåpen ärvs och vårdas inom släkten.
Min mor hade ett liknande skåp- men det är smalt och bara en dörr. Förstår att snickaren som gjorde det, inspirerats av de gamla jämtskåpen. Formen, färgerna och dekorationerna - allt är så "jamskt"
Berglin skapade även "hängskåp" och ovanstående är från 1792. Så vackert!
Då och då hittar jag gamla minnen instoppade i böcker när jag städar. Idag hittade jag igen ett gammalt vykort från 1959 instoppad i en bok. Boken heter "Frihet Jämlikhet Broderskap" av Carl-Göran Ekerwald. Ett "försök" att förstå den franska revolutionen.
Och jag tänkte på hur otroligt bred Ekerwalds författarskap har varit- han har rört sig från småbyar i Jämtland till stora delar av världen. Och alltid kunnat bjuda på spännande och intressanta samt lärorika tankar. Hans förmåga att berätta och samtidigt i princip "undervisa" är märklig.
När jag numera läser en bok av Ekerwald så dyker alltid minnena upp från åren i Realskolan (BKR) i Svenstavik, där han var den lärare som påverkade mig allra mest. Han fick min nyfikenhet och läshunger att växa. Även om jag hade växt upp med böcker och närhet till biblioteket och hade en mor som alltid läste och som aldrig la sig i vad jag läste. Det var både barn- ungdoms- och vuxenböcker i en salig blandning från första början jag hade lärt mig läsa.
Vi bodde ju grannar i flera år och jag minns även att min mor då och då tog på sig städjobb hemma hos familjen Ekerwald. Jag har även ett minne av att Ekerwald berättade att han höll på att skriva och tänkte ge ut en bok med olika berättelser. Det var något att vänta på...
Men så bestämde sig min mor att vi skulle flytta ner till Stockholm och livet blev förändrat. Min syster och jag fixade jobb i Sigtuna och i slutet av hösten 1959 så debuterade Ekerwald som författare med boken "Elden och fågelungen". Jag minns att jag tyckte det var en märklig titel. Den nuddade vid något som kunde vara farligt men även lite lockande.
Nå min syster och jag kände oss så stolta -det var ju vår mest älskade lärare och vår käre granne som blivit författare och vi skrev några rader till honom och gratulerade. Efter en kort tid kom ett vykort från Ekerwald där han skriver:
Hoverberg 15/11 -59
Tack för kortet. Här är allt sig likt -bortsett från att jag just nu är inkallad i det militära en månad. Nya skolan trivs vi i, fast klasserna är stora, 37 i tvåan och i trean.
Hoppas att ni trivs bra. Jag känner till Sigtuna, en riktig idyll. Finast om våren. Hälsa till er Mamma!
Hjärtl.hälsn, Er Carl-Göran Ekerwald
"Psykologiskt fina och nyansrika noveller i norrländsk miljö om udda människors isolering och försök att bryta denna. En 18-årig blyg pojke blir lurad vid sitt bilköp, men får tack vare sin uttjänta kärra sin första flicka. En annan inåtvänd ung man får kontakt med verkligheten tack vare ett sår i handen; en gubbe som stjäl kol berövas rättvisligen den sköna värme han bespetsat sig på"
(Saxat från en internetsida om böcker)
foto: ©RobertS.
En promenad i skogen bland alla stora träd. Ljudet av tystnad när träden samtalar med varandra. För att höra eller förstå vad som sägs måste man ha lite kunskap och fantasi. Det är ett särskilt språk som väcker minnen hos mig. Minns när jag gick skogsvägen för att hälsa på hos min skolkamrat Görel eller när jag gick genom två skogsområden för att hälsa på hos min skolkamrat Maggan. Då hörde jag trädens ljud som ett särskilt språk.
Det var spännande för ibland hade man tur att se några "vilda" djur som t ex en älg som travade tvärs över stigen upp mot en tätare del av skogen, eller en räv som raskt sprang under granarna och bara försvann. Och så den vilda katten, dvs lodjuret eller "gaupa". Och så alla dessa fåglar -allt från hackspettar till ugglor och andra stora fåglar som gled svävande över trädkronorna.
Och så att ställa sig där träden var särskilt höga och titta upp mot himlen, och känna sig som en del av allt. Jag kan än idag känna det där suget när jag tar en skogspromenad. Som om kroppen vill uppåt, högre och se allt man inte ser från marken. Vi lever i en underbar värld, som vi måste värna om och vara rädd om. Det är vår enda värld.
