Jag har några stenar som "minnen" och som ligger bland böcker i bokhyllan.
Den jag är mest förtjust i är en sten från Walden Pond, plockat på just den strand där min favorit Henry D. Thoreau vandrade var dag när han bodde i sin lilla stuga vid skogssjön som ligger en bit från den lilla staden Concord i Massachusetts i USA.
Jag fick stenen av min äldste son Lars som ofta besökte Concord och Walden Pond när han bodde i Boston.>>>
Lars visste att jag tyckte mycket om Thoreau och ofta läste hans fina bok "Walden" ( eller "Life in the Woods" som den även kallas.) så han beslöt sig för att överraska när han kom hem på besök en gång.
För mig blev Thoreau den som en gång väckte mina ögon inför hur viktigt det är att vi lever nära och respekterar naturen. Jag tror att "Walden" är ett av litteraturens mest sällsamma verk.
Henry David Thoreau levde mellan 1817-1962.
<<< Idag finns en kopia av hans lilla hus vid sjön. Det hus som han bland annat hade tre stolar i:
"En åt mig själv, en åt en vän och den tredje för andra besökare".
Thoreau var en av de första som insåg att människan var på väg in i ett materialistiskt samhälle och enbart strävade efter makt och rikedom och att det skulle leda till mer förstörelse av vår jord, och att vi en dag skulle få betala dyrt för att vi rubbade balansen. Han har ju fått rätt med råge. Det vet vi om idag när rapporter kommer med jämna mellanrum om hur bland annat flyget har förstört ozonlagren däruppe i skyn, och att vi kommit i otakt med naturens naturliga skiftningar.
Jag har även en liten fin favoritsten plockat på stranden av Storsjön en gång när jag var uppe på besök. Den tog jag på stranden nedanför min farfars gård. Och den minner om allt som en gång var och alla härliga baddagar jag hade som barn nere vid stranden där.
Och så har jag stenar plockade uppe vid Stora Sjöfallet. Jag var på besök hos en faster och hennes man som då bodde i en "nybyggarby" som heter Messaure uppe i Lappland. Idag är den nästan tömd på folk. Den byggdes enbart för "vattenrallarna". Min fasters man var en av cheferna för kraftverksbygget vid Stora Sjöfallet och jag fick följa med och övernatta i hans lilla stuga där och vandra runt i en vild natur som tyvärr skulle bli offrad till stor del när bygget blivit klart. Jag glömmer aldrig den storhet som jag kände av och skönheten i allt. En fantastisk upplevelse.
Och så har jag små stenar slipade av havet på västkusten. De plockade jag första gången jag besökte "Min syster vid havet" i Grebbestad. Vi har känt varandra sedan småbarnsåldern och jag var på sommarbesök hos min mormor i Kvitsle. Sedan gick vi även flera år tillsammans i skolan. Vi är ganska lika varandra även till utseende så folk har många gånger tagit fel och trott att det var min syster. Och till vår förvåning och glädje så fann "min syster vid havet" när vi höll på med släktforskning, uppgifter i kyrkböcker att vi faktiskt var släkt med varandra genom min morfar och hans fars sida. Så likheten har sin förklaring. Generna.
Senare än vanligt.
Men väder och årstider har varit upp och ned -än så länge detta år. Sommaren kom snabbt efter en kort vår som knappt märktes och det blev som sagt en lång het sommar. Och värmen har hållit i sig även nu i september med temperaturer över +20 grader varje dag. Och en "riktig" vinter har vi ej haft på ganska så många år. Så det känns konstigt.
Jag minns när jag travade genom snödrivor på Sveavägen när jag studerade och skulle till skolan- man hann inte ploga gator och trottoarer så det blev en hel del plumsande i snö.
Nå, nu börjar en del träd att skifta lite i färg och snart står lönnarna röda och vackra. Ekollon har redan börjat dansa ner på trottoarer här där jag bor och jag plockar en del- de är så vackra när de är färska. Ett år planterade jag ett ollon och tänk det började gro efter några månader. Men jag är lite vilsen när det gäller trädodling-så det blev aldrig något av det försöket.
Jag vandrade genom skogen över Hägerstensåsen häromdagen och kom på ett lingonställe så jag plockade lite och åt. Minns när jag gick i folkskolan i Hoverberg och att vi varje höst (under några år) skulle plocka två liter lingon till skolköket! Ett smart sätt att hålla matbudgeten kan jag tänka. Men vi fick även "potatis"-lov tidigt på hösten -varför förstod jag inte. Vi behövde ju aldrig ta med en kasse potatis till skolköket.
Men eftersom vi varje år planterade några rader "pärer" vid farfars potatisland så fick vi hjälpa till att plocka. Oftast var det den goda mandelpotatisen och än idag känner jag glädje när min lokala affär erbjuder just mandelpotatis bredvid "vanlig" potatis. Det är en speciellt god smak på just den sorten.
Och i morgon, den 23 september är det höstdagjämning....
Höstdagjämningen inträffar när solskivans centrum passerar gränsen mellan norra och södra himmelssfären, det vill säga passerar himmelsekvatorn. Punkten på himmelsekvatorn där passagen sker kallas höstdagjämningspunkten. Vid höstdagjämningen är natten nästan lika lång som dagen överallt på jordytan; att dagen fortfarande är något längre beror på horisontalrefraktionen (optisk effekt som kröker horisonten) samt på gryning och skymning
Efter drygt ett år i Åsarna så kände jag att yrkesutbildning behövdes. Men till vad? Jag var mycket osäker på om matlagning var mitt mål. Flyttade tillbaka till Stockholm (där hade jag merparten av familjen) Jag ville något kreativt, något skapande där jag fick använda både fantasi och kunskaper. Men eftersom jag kände behov på papper om utbildning så sökte jag till "inbyggda yrkesskolan" i Stockholm -och kom ju in. Det var mer elevjobb ute på en restaurang än att sitta vid skolbänken, och hela tiden kände jag att detta är fel. Jag ville annat.
"Annat" blev bl a familjebildning med en trevlig stockholmare och sedan tog jag ett jobb som fritidsledare ute i Dalen, -söder om Stockholm och via det jobbet fick jag möjlighet till olika kurser som jag mer än gärna hoppade på; det var en kurs i skapande och skrivande ute på Tollare Folkhögskola och så hade vi egna kurser på gården för både vuxna och ungdomar med inhyrda ledare som t ex keramik, foto med möjlighet till att framkalla foton, teater, så olika bollklubbar och innebandy. Det var en hektisk period och jag kände att allt var nyttigt för mig. Jag fick ny erfarenhet och kunskap och började känna längtan tillbaka till skolan igen. Och så blev det.
Och jag skrev- fick utlopp för min skaparlusta och fick publicerat i olika media. Bl a en längre artikelserie "Det var en gång min by" i Länstidningen Östersund.
Den har jag nu på bloggen i redigerad form. Började studera vid Birkagårdens folkhögskola (i ABF-huset) för att skaffa mig kunskap/betyg för högskolestudier och läste även en termin vid universitetet: statskunskap. Men skrivande gav mig chansen att lämna bidrag till samlingsvolymen "Hägersten skriver" och jag blev överraskad vid en samling på Midsommargården av skrivande amatörer med att skådespelerskan Elisaveta hade valt några dikter av mig att läsa högt. Hon uppmanade mig: "skriv, Ingrid, fortsätt skriv!" Genom den samlingen fick jag en inbjudan att läsa egen poesi på Radio Stockholm. Också ett äventyr och en helt ny upplevelse.
MEN under åren på folkhögskolan så kom det som jag sedan valde att jobba med på fritid vid sidan om jobbet som socialarbetare i Stockholms stad: TEATER, nämligen Cirkelteatern, som var en del av skolans erbjudande vid sidan om studier tack vare en mycket teaterengagerad kontorschef. Tidigare hade skolan haft kurser i teater-men kursen lades så småningom ned eftersom så få sökte till dem.
Första året så såg jag Cirkelteaterns årsdagsföreställning i mars månad och jag blev helt biten. Cirkelteatern är Sveriges äldsta amatörteaterförening (bildad i början av 1900-talet) och den var mycket proffsig med teaterkurser och föreställningar sommartid ute på kursgården.
Första året när min teatergrupp spelade på ABF-huset så kom Elisaveta ! och hon kände igen mig direkt och sa "jag förstod att du skulle fortsätta med något skapande".
Vi satt länge och pratade och hon berättade lite om sitt eget liv inom teatern. Hennes intresse blev en liten puff och gav lite extra energi.
<<Marholmen, söder om Norrtälje. Jag ville vara med, ge av det jag kunde och var ganska bra på. Jag gick olika teaterkurser och en regikurs i Eskilstuna.
Och skapandet fick utlopp i scenbyggen, kläder, affischer, teaterprogram, avslappningsövningar samt att jag även tog på mig mindre roller som behövdes i våra föreställningar.
<<Marholmen är en underbar plats att vara på -nära havet, och jag fick en egen kanot så jag var ofta ute och paddlade runt alla öarna.
Det blev många år inom teatern; drygt tjugo år av skapande och de är nog de bästa åren i mitt liv.
Vi spelade allt från Wilhelm Moberg- via Dario Fo till Shakespeare. Många deltagare återkom varje sommar -just för att vi hade så roligt och det var så lärorikt.
Ofta hade vi minst en en teaterhelg ute på Marholmen på hösten och på våren och då kunde vi husera i gamla Grosshandlarhuset. Jag sov oftast i grosshandlarens lilla sovrum- som det påstods att det besöktes av ett spöke nattetid. Första natten så hörde jag fotsteg, knarr i golvet- kändes lite kusligt. Men jag sa bara högt: Gå härifrån- jag vill sova.Och stegen tystnade och jag sov gott i det rummet sedan.
I huset fanns många rum- och en "vinhörna" som några av oss döpte platsen till. En underbar hörna med utsikt över parken och mot vattnet.
En bit från stranden finns en liten ö med en liten vit stuga på; "Den lilla vita" som den kallades. Dit fick man dra sig ut själv på en liten flotte med hjälp av ett rep. Jag sov över i stugan på golvet en gång- bara för att jag hade lust till total ensamhet. Arbetsdagarna var så intensiva. Tror aldrig att jag sovit så gott någon gång. Havet sjunger sina egna nattvisor och vaggar en skönt i sömn...
Jag fick stenen av min äldste son Lars som ofta besökte Concord och Walden Pond när han bodde i Boston.>>>
