fredag 28 februari 2020

Det var en gång för länge sedan...


 Vyer över byn




Fina Bergsstårscha Charlotte M skickade en bunt gamla kort från Hoverberg, det understa kan jag känna igen mig på. Men de tre översta är jag osäker på. Men Bergsstårscha kommer nog att lägga in en kommentar och berätta exakt var det riktigt gamla huset ligger (om det finns kvar) - men troligen är det borta idag.  

Får en känsla av hur lugnt och skönt allt är med hö-hässjorna och sjön så blank. Kanske är tiden början av augusti? 

Klicka på bilderna så blir de mycket större och lättare att orientera sig på.

torsdag 27 februari 2020

Det där berget.... igen!


foto: Charlotte M

Det där berget. Hoverberget. Bergsstårscha Charlotte fotograferade berget för någon dag sedan från Skanderåsen. På andra sidan sjön från vägen mot Östersund. 
En vy som de flesta känner igen och älskar - om man har sina rötter där. Varje gång jag kommer upp till Hoverberg så känner jag hur starka känslor jag har för den där stenlimpan (som Ekerwald kallade berget) och allt runtomkring. Jag är präglad. Känner att jag är en del av detta vackra landskap.

I Skanderåsen går järnvägen och den fungerar än idag. Halleluja! Men jag vet inte hur ofta där går tåg eller rälsbuss. Jag slutade åka den vägen när jag fick kunskap om bussen som tar mig från Stockholm direkt till Svenstavik. Det är både enklare och mycket billigare. 

Men jag minns så många gånger jag åkt med tåg eller rälsbuss på väg till eller från Svenstavik; minns särskilt resorna till fine tandläkaren i Fåker; jag vägrade nämligen gå hos den tyske tandläkaren som hade folktandvården i Svenstavik;  han var så hårdhänt. Men han i Fåker hade så lena händer och var så försiktig. Minns att det var Thelma på posten som rekommenderade honom-hon gick där själv. I samma hus som tandläkaren bodde en kille som gick ett eller två år över mig på realskolan och han spelade fiol som en gud. Jag undrar om han valde musikeryrket? Och så minns jag alla elever som reste med rälsbussen varje dag -från Bjärme, Fåker, Hackås - det var ett stort gäng med trevliga skolkompiser. Vart tog alla vägen? Några har jag träffat på under årens lopp när jag besökt min hemby sommartid. 

måndag 24 februari 2020

Dessa virusepidemier...


Varför uppstår de med jämna mellanrum? Ibland är de mindre farliga -men då och då är det epidemier som slår hårt mot människan. För c:a tio år sedan var det "svininfluensan" som snabbt spred sig över världen: de allra första sjukdomsfallen upptäcktes då i Mexico - men spred sig snart världen. Minns att myndigheterna erbjöd vaccinering... men hur kunde de veta säkert att det var rätt vaccin mot just den epidemin? Många blev sjuka av vaccinet och drabbades hårt. 
Själv vaccinerade jag mig inte, men var mycket noga med hygien, tvättade händerna med  desinfektionslösning när jag varít ute bland folk, åkt buss eller tunnelbana, och även om jag bara varit ner i sophuset med en soppåse. 
Och jag klarade mig från smittan.

En annan svår virusepidemi var "spanska sjukan"  som år 1918 snabbt spred sig världen över och den är nog den värsta som även drabbade Sverige hårt.  Namnet "spanska" är helt fel; sjukdomen spreds troligen genom kontakt med bland annat amerikanska soldater som våren 1918 skeppades runt till striderna på västfronten. Det var ju under första världskriget och hygienen var nog inte den allra bästa. Även då fanns rapporter om att en influensaliknande sjukdom härjade i Kina. Och amerikanska soldater vistades även i Asien. Kriget hade ju spridit sig. Man tror att minst 21 miljoner människor dog i sjukdomen. Kanske var det ännu fler.

Till Sverige kom "spanska sjukan" midsommarhelgen 1918 och snart hade den spridit sig över hela landet. Och vad man vet idag så kom smittan från många olika länder, men här i Sverige började allt med att en person från Oslo var på besök hos släktingar i Skåne under midsommaren. Tydligen bar han på smittan, kanske han hade jobbat på någon båt som gick till Asien? 

I Jämtland förbjöd hälsovårdsnämnden i Östersund alla offentliga tillställningar som t ex biograf och teaterföreställningar och snart följde hela landskapet  efter. Det var socknarna Oviken, Myssjö, Hackås, Berg, Åsarna, Klövsjö och Rätan som drabbades värst. Och man fick ta till nödlösningar och inrätta provisoriska sjukstugor för de som drabbats och behövde speciell vård.

I Hoverberg inrättades en sjukstuga på folkskolan. Det tragiska var att många sjuksköterskor drabbades och även läkare, så man behövde frivilliga till vården.
Min moster Anna, som då bara var 18 år jobbade frivilligt med att sköta om de sjuka. Tänk att hon vågade - men nära släkten hade drabbats. Bland annat min mormors morfar Jöns Andersson f.1857- d.1918; Så min moster Anna kände nog en stark känsla av att vara med och sköta om och kanske rädda folk till livet. Men sjukdomen slog hårt: år 1918 uppges att 142 (?) hade avlidit- det blev ett sorgens år för många. 
Jag hoppas och ber att man idag snart ska hitta vaccin och att man i asiatiska länder ser till att man får samma hårda lagstiftning på hur man handskas med matvaror och slakteriavfall. Tydligen slarvas det med detta. Såg på TV hur man i Kina sålde kött i värmen och att man tillät hundar att vara med i hanteringen. Hundarna snodde åt sig bitar hela iden och slickade på allt Såg inte så trevligt ut.
Usch så hemskt. Så vidrigt. 
Och vet man idag helt säkert på hur viruset uppstår och varför? 

torsdag 6 februari 2020

Nostalgi



Hittade en riktigt gammal favorit från min ungdomstid:  "Sukiyaki" med sångaren Kyu Sakamoto och jag minns hur otroligt populär låten var över hela världen. Och jag lärde mig texten på japanska och sjöng med, även om jag inte visste vad låten egentligen handlade om. Men den lät så söt och var lättsjungen. Ett riktigt s.k. örhänge.

Saxat från Youtube:
"Ue o Muite Arukō" (上を向いて歩こう?, literally "[I] shall walk looking up") is a Japanese-language song that was performed by Japanese crooner Kyu Sakamoto, and written by lyricist Rokusuke Ei and composer Hachidai Nakamura. It is best known under the alternative title "Sukiyaki" in English-speaking parts of the world. The song reached the top of the Billboard Hot 100 charts in the United States in 1963, and was the only Japanese-language song to do so. In total it sold over 13 million copies internationally.

Tydligen handlar texten om att hålla ansiktet högt så att inga tårar rinner och avslöjar hur ledsen man är över att bli lämnad. Och visst är det ett vemod över sången.
Kyu Sakamoto var både sångare och skådespelare, han var otroligt populär i Japan. Han omkom i en flygkrasch år 1985. Jag hade en skiva, EP -men den hittar jag inte igen, kanske jag lånade ut den till någon?

**************
Så bjuder jag på några extra foton som min son Lars gav mig; från hans besök i Tokyo före jul. Jag måste berätta för sonen om min gamla japanska idol -han blir nog lite förvånad. Tror inte att han känner till den här gamla japanska artisten.






onsdag 5 februari 2020

En vanlig onsdag


Men å, idag har solen glatt oss här i Stockholm! Det kändes så skönt, även om temperaturen fortfarande ligger närmare noll. Men ljuset påverkar en och då får jag lite ny energi. Så ringde telefonen - det är inte så ofta i dessa mejl-tider. Det var min gamla skolkamrat och kära vän Margareta. Vi ringer alltid till varandra eftersom hon ej har skaffat sig internet. Nu undrade hon: "du kommer väl upp i sommar?"  
-Självklart, har jag/vi hälsan så blir det en bussresa upp och en skön vecka i Hoverberg.    Det känns så roligt att jag har kvar en vän däruppe som gärna vill ha sällskap. Det trista numera är att Margareta inte längre får köra bil efter ögonproblem och en ögonoperation. Men hennes söta dotter hämtar mig vid busstationen i Svenstavik och är det något speciellt så ställer hon även upp som chaufför när hon är ledig. Och så kan man ju ta långa promenader- åtminstone jag. Min kära väninna klarar ej av det numera eftersom hon haft problem med fötterna. Men vi brukar ta kortare promenader i omgivningarna.
Bara detta att få vara där och inandas ren, skön luft är en lycka. Dessutom brukar det komma överraskningar som hört att jag är uppe på besök- både kusin Åke och kusin Ove ställer ju upp som chaufförer om jag önskar det. Och även min gamla granne och lekkamrat Mait bjuder gärna på en biltur när hon är däruppe. Och kör mig till bussen när jag ska åka tillbaka till Stockholm.
                       Vägen in till Margaretas hus >>>>

Det känns så roligt att ha något extra att se fram emot, veta att vi kommer att träffa gamla vänner igen när vi besöker Hembygdsgården och även om det är musikkväll i kyrkan. Så många är ju uppe på besök under sommaren och de flesta ser också dessa platser som en chans att träffa gamla vänner.
Och så kommer jag nog att träffa fina Mannbergsstårscha Charlotte, som känns som en väninna- trots att jag skulle kunna vara mamma till henne. Och har jag tur så kanske träsnidare Gunnar M har ett litet hus att sälja till mig....

söndag 2 februari 2020

Det händer alltid något nytt


Livet är lite spännande även i vardagen.

Så ringde telefonen precis när jag tänkt lägga mig i soffan och glo lite på TV så det vara bara att svara... hallå, det är Ingrid.... och i andra ändan hör jag en röst med gotländskt idiom- Nämen hej Ingrid- det är jag Lisbeth... tänkte så starkt på dig nu på morgonen att jag måste ringa. Det var min gamla brevkompis och vän Lisbeth, som numera bor i Moraga nära San Fransisco, som jag började brevväxla med när jag gíck i 4:e klass. Det var så populärt då att skaffa sig brevvänner. Jag hittade henne via en brevväns-sida i en veckotidning. Jag valde henne eftersom Gotland var ett så annorlunda landskap, en egen ö. Det var Lisbeth som lärde mig en del gotländska uttryck: "int no men på saunda" och talade om att en liten pojke hette "sork" på gotländska. Vi träffades när hon flyttat till Stockholm och tagit jobb som barnflicka hos en familj på Lidingö. Och vi var då och då ute en hel del aktiviteter.

Lisbet  undrade nu (för tusende gången) när jag skulle komma över till henne: Jag hämtar dig på flygplatsen så du behöver inte oroa dig... Men hon vet idag att jag vägrar flyga och Lisbeth berättade att hennes man också nobbar flyg idag -med hänsyn till miljön. Men jag träffade honom när de kom på besök som unga och nygifta, minns att han spelade piano som en gud; vi hade fest hos en släkting till Lisbeth som hade piano. 
Lisbeth skulle nog helst skippa flyget också... -men hon har sina två systrar här i Sverige och de tre har tillsammans en liten stuga på Gotland för gemensamma ferier. Det är hennes smultronställe på jorden, säger hon.

Och det var Lisbeth ordnade en s.k. "blinddate" via en kompis i vår ungdom och på så sätt träffade jag killen som jag så småningom bildade familj med. Men det var på vippen att jag följt med henne när hon bestämt sig för att resa till USA 1962 och jobba som barnflicka och även studera lite vid sidan om. Hon hade en tid jobb som guide i FN-huset och ringde och ville att jag skulle komma över. 

Men livet ville annat.

Lisbeth mötte en amerikan och gifte sig och blev kvar i USA, hon bodde i NY, i New Jersey, en tid på en plats nära Niagarafallen och sedan flyttade hon och hennes man till Moraga i Californien. (ligger nära Berkley universitetet och San Fransisco.) Men å så ofta hon kommit hem på besök och då har vi alltid träffats och umgåtts. Och hon är sig så lik efter alla år i USA, och när det gäller språket så är det alltid gotländskan som bryter fram. Det låter så gott.

20200202

I dag är det 20200202 - det kallas för palindromdatum!


En palindrom är en följd skrivtecken som förblir oförändrad om man läser den baklänges. En sifferlek som även finns som bokstavslek i ord som orden kajak och tillit. Sån't kan man sysselsätta sig med i brist på annat. Men det finns skönare saker att göra -som att ta en tur ut i naturen, för idag har vi äntligen haft sol här i Stockholm efter en lång höstliknade vädersituation. Det har mest varit grått och regnigt sedan slutet av oktober. Norr om Dalälven har man vinter. Dalälven är ofta en gräns för årstidsväder.


Känns lite trist att inte ha kunnat trava i lite snö och känna den där speciella doften av vinterkyla...men vädret är som det är numera. 
Och det man inte själv kan förändra är bara att acceptera.