Konsthantverkare Mannberg

De kom och överraskade en kväll, Gunnar M med sin brorsdotter Charlotte M - först kände jag inte igen lillebror Mannberg, men minns honom från min ungdom.

Gunnar är så konstnärlig och på Hembygdsgården, i serveringen, har de ett högt glasskåp med fantastiskt gjorda modeller av olika hus som Gunnar snickrat ihop. Helt underbart! 

Jag såg det första gången för några år sedan och blev helt förälskat i skåpet med innehåll. Det är modeller av olika hus -allt från bostadshus till uthus som härbren, bodar etc,  då ville jag köpa ett modellhus och frågade personal på hembygdsgården om jag fick köpa ett -men icke- de var inte till salu. 

Nu frågade jag Gunnar om han inte kunde sälja ett hus och han skulle fundera på det. Jag är i alla fall spekulant. Så jag hoppas att jag blir husägare nästa sommar - om/när jag besöker Hoverberg.

Det kändes så fint att lära känna honom lite mer; även om åren har gått - så känns vi ju mera jämnåriga idag. Hans tre bröder har jag ju haft både skol- och fina vänskaps- relationer med. Sören var klasskamrat i sju år och efter fotbollsspelande i Bergs IK så värvades han till Hammarby och blev stor fotbollshjälte, en broder "Pally" spelade också fotboll i Bergs IK en tid och den fjärde "Nunne" gav mig ett så vackert minne av en heldag i Östersund den sommaren jag flyttade från byn.

Mångsmårs

Vid vägen, mittemot där min kamrat Maggan bor ligger ett annorlunda hus.
En länga med bostad och uthus i ett. Det är egentligen vackert med sina dörrar och fönster. Se bara fönstret i mitten med många små rutor. Verkligen ett konstverk!

Gården kallas "Mångsmårs", men för mig är huset ett minne från barndomen. 
Då bodde en spännande farbror där, Johannes, som hade bott i Amerika. 

Var och hur länge vet jag egentligen inte- men vi ungar började samlas där sommarkvällar för vi ville höra farbrorn berätta minnen om sitt liv i Nord-Amerika. 

Han berättade om äventyr i Vilda Västern, cowboys och om indianer. Och allt var mer spännande än att läsa i en äventyrsbok.

Vi ungar satt storögda och med gapande munnar när farbror Johannes började berätta. 


Han satt oftast på träbänken runt pumpen och vi ungar satt i gräset framför honom. Och han berättade det ena äventyret efter det andra.

Om allt var sanning-det vet jag inte, men oj vilken fantastisk berättare han var och många gånger fick han berätta samma sak om igen, allt var så spännande. 

Kanske var han egentligen en mycket kreativ person som kunde ha blivit författare av äventyrsböcker.

Idag tycker jag det vilar ett vemod över huset och gården. Jordkällaren ser ut att bli uppäten av Moder Jord och det gamla utedasset, som ligger på baksidan av huslängan, är omsvärmat av grönskan.

Tänk att jag som barn faktiskt har varit på dasset- man blev ju kissnödig till slut efter några timmars äventyr i Vilda Västern.

Farbror Johannes är borta  sedan länge, men jag minns honom och hans snälla ögon som glittrade av bus när han drog sina historier.
Han borde ha skrivit böcker om allt han kände till, och hade upplevt. Gissar att han var en av de sista "amerikafararna".

En barndomskamrat

Margareta, även kallad Maggan, är skolkamrat och vän sedan barndomen. 

<<< Här lyckades jag ta ett kort, oftast vänder hon sig bort när jag har kameran redo. 






 Karin, Ingrid, Margareta >>>>>


Vi lärde känna varandra via söndagsskolan -både den som Frälsningsarmén hade och den som kyrkan hade. Jag minns dessa söndagsskolor -helst Frälsningsarméns, den var roligare än kyrkans och många av bibelns berättelser lärde vi oss med lek som verktyg. Frälsningssoldaterna hade en låda med sand och fina färgglada pappfigurer på alla personer i bibeln och det användes för att åskådliggöra det som berättelserna handlade om. Det var som att se och lyssna på en sorts lekteater med både prat och sång.                                                                                                                      

 När vi började bli lite äldre, i 10-12 års-åldern, besökte vi Frälsningsarméns "sångkvällar" som mest bestod av sång och gitarrmusik, ibland hade de "festmöten" och då var det båda unga och gamla som deltog. Så på något vis lyckades Frälsningsarmén engagera och deras festkvällar var mycket omtyckta. Det var nästan som en form av "ungdomsgård" innan sådana fanns. 

När IOGT började med sina aktiviteter och hobbykvällar i Ordenshuset så var det dit vi alla gick och hade hobbykvällar, teaterlekar, lärde oss dansa-  Så det fanns verkligen ställen för social verksamhet och som var omtyckta. När jag minns och skriver detta så känns det som en totalt försvunnen värld. Allt verkade så lugnt och tryggt, som i en fin saga. 

Puh....

Vilken hetta. Puh, omkring 30 grader varje dag denna vecka och det ska tydligen bli värre enligt väderleksrapporterna. Det är något som är galet. 

Men det är bara att ta det lugnt, dricka mycket vatten, ta lite extra salt på maten och hålla sig i skuggan. 












Tur ändå att jag valde rätt tidpunkt för min vistelse i Jämtland och slapp åka buss i värsta hettan. 

Och jag gör gärna reklam för bolaget Härjedalingen, bekväma bussar och jättetrevliga chaufförer.

Tack och lov att bussen har en så bra luftkonditionering och tar en rejäl paus i Ljusdal, så jag hann njuta av både en varm korv med bröd och god glass och en liten promenad.

Jag tycker om att åka tåg och innan jag fick veta om den här bussen som går från Centralen i Stockholm och stannar i Svenstavik, så åkte jag alltid tåg.  Med tåget kommer jag 'bara' till Östersund -och sedan måste jag på något vis ta mig till Svenstavik/Hoverberg.
Tänk förr i tiden så kunde jag hoppa direkt på rälsbussen i Östersund för att komma till Svenstavik. Nu är det inte så enkelt.
Så jag valde sedan bussen eftersom jag slapp omvägen via Östersund.
Dessutom är det billigare att åka buss: en t o r-biljett med buss kostar mindre än en enkel biljett med tåg från Stockholm till Östersund! 

Målet för rundvandringen

 Hembygdsgården i Hoverberg

Och den förste jag träffade på var Bertil Glansberg, ordförande i 

Bergs Hembygdsförening. En mycket omtyckt och engagerad person, som i år har en mycket bra och tänkvärd artikel med i nya Berg och Åsarne 2018 Artikeln visar på hur Bergs kommun tänkt sig att utveckla attraktion och få fler inflyttare -genom att erbjuda hustomter vid stränder och på jordbruksmark. Så kommunens planer, som i de flesta jordbruks-och skogskommuner numer, skulle slå hårt mot de få bönder som finns kvar. När jag läser hur de "folkvalda" planerar så blir jag bara sorgsen -men även arg.    

Rundvandring; fortsättning

 Vid vägkorsningen uppe i byn finns numera en annonstavla där man kan få tips om olika aktiviteter i Hoverberg med omnejd.

Huset som först var nya Konsum och sedan togs över av Segers. 

Tänk jag minns, från när jag var mycket liten, det gamla stora röda hus som var "Kooperativa" som man sa; Det låg utefter vägen man tar när man ska till Hembygdsgården. Och jag kommer ihåg en snäll tant som arbetade där, hon kallades "Bojan" och hade så vackert blont, lockigt hår. 
Minns att jag  köpte julklappar där, hade sparat lite pengar och även fått en slant av farmor; jag tittade bland annat på en speciell liten fickkniv och tänk jag fick köpa den lite billigare av Bojan, eftersom mina "julklappspengar" inte räckte. Den fickkniven gav jag till min bror Olof och han blev så glad. Jag undrar vad mina andra syskon fick av mig, jag hade ju köpt "klappar" där till alla den gången. Men den lilla fickkniven minns jag så väl.

Så var det en gång: mjölkpallar där bönderna ställde sin mjölkflaskor varje morgon och som "mjölkbilen" hämtade för befordran till mejeriet i Svenstavik.

Lings, kallades gården (Bergsgården), en av de större i byn. Släkten Ling var också ganska många som kom hem på sommarferier. Minns från min ungdom Staffan, som bodde norrut vid kusten (Luleå eller Umeå) och så Göran, som bodde i Stockholmstrakten. Göran var ganska bra på att dansa och besökte ofta Galhammarudden när han som tonåring var hemma hos släkten på sommarlov.

Här tar man vägen upp till Hembygdsgården, som under årens lopp blivit större med många hus och olika aktiviteter.

Hembygdsgården -det bästa stället att besöka sommartid om man vill träffa gamla vänner och skolkamrater. Dessutom ligger den så vackert vid foten av Hoverberget.

Tänka sig, så passande, ett gäng med söta kossor betade i hagen som ligger vid vägen till Hembygdsgården. Även dem hälsade jag på och de kikade så nyfiket på mig.... kanske såg de att jag inte var en nutida byinvånare... muuu!

Rundvandring

Jag bestämde mig för att göra en liten rundvandring i Hoverberg och den gjorde jag söndag 14 juli innan jag skulle besöka Hembygdsgården. Det kändes lite nostalgiskt att vandra välkända stigar och vägar -med kameran laddad. Så det blev en hel del kort. Jag började med att ta strandstigen från "sågverksviken" till ångbåtsbryggan, gjorde en runda på kyrkogården och satte några små rosor på en speciell grav.

 Sedan blev det en promenad upp genom byn till svängen där vägen börjar sin runda runt berget. Där träffade jag på två fina hästar som jag var tvungen att prata lite med. Och tänk den ena gnäggade tillbaka till mig som om han förstod vad jag sa.

Tänkte överraska kulturvetare Tirén, men Svante var inte hemma, så då blev det istället en titt på gamla folkskolan som numera är privat - någon har köpt huset och byggt om till privatbostad. Jag fylldes av så många minnen från min uppväxt; sju år var jag elev på folkskolan och alla åren minns jag med glädje.

Så besökte jag gamla Ordenshuset, numera Bygdegård och rejält ombyggd, men jag kunde ändå känna igen mig. Tänk alla filmer jag såg där och så vår IOGT-förening och när åldern var inne några danser;    t o m en skoldans hade vi som gick BKR, realskolan i Svenstavik, fått anordna där. Jag stod länge och såg ut över byn och lät minnena komma, det ena efter det andra. Märkligt att minnen och upplevelser nästan kan överväldiga en när man hamnar i en miljö som betytt så mycket. Jag fick en tjock klump i halsen när minnena dansade förbi.

Man håller tydligen på att ordna en riktig parkering på marken nedanför bygdegården -och det behövs ju i vår bilburna tid.

Byn i mitt hjärta

Tankar efter en vecka i Hoverberg. 

Byn jag växte upp i och som har en speciell plats i mitt hjärta.

Tack vare min skolkamrat Margareta så har jag åter fått njuta och uppleva denna underbara by, återsett platser, vandrat runt i byn och återupplevt gamla minnen OCH träffat många gamla skol-och ungdomskamrater vid besök på Hembygdsgården och konsert i kyrkan.

Konsert i kyrkan med Karl-Ove Mannberg som spelade fiol så det kändes under huden. Karl-Ove spelade med en pianist Lena Johnson - en fantastisk musiker som också har sina rötter i Jämtland. 
De bjöd bland annat på Mozart och Franck.
Efter konserten träffade jag bl.a "storebror" Gunnar Lindgård från Helgebacken Oviken, där jag var "lillasyster" några somrar hos min mors kusin Elin. 

Och så träffade jag vänner från ungdomen: Kick och Ulla, Birgitta I, Lars-Erik M. m fl.

  


Dessutom hade jag glädjen att äntligen få träffa Charlotte M som förra året kontaktade mig via min "Jämtstårscha-blogg". 
En helt underbar ung kvinna, brorsdotter till "Nunne" som jag hade en kort romans med innan jag flyttade till Stockholm.
Det kändes så fint att få lära känna henne personligen; hon kom även en kväll och överraskade tillsammans med sin farbror Gunnar M och oj vad vi pratade -om allt. (tror jag...) På något vis så kändes det som om hon var en vän från ungdomen. Charlotte kom och hämtade mig och Maggan på onsdagen så vi fick uppleva musikkvällen tillsammans i kyrkan. 

Alla dessa möten med alla fina ungdomsvänner. Jag är uppfylld av allt. Känner hur jag fylldes av energi och glädje i hela kroppen.

Hoverberg i mitt hjärta.

Vy från ett flygplan...

Flygfoto över Svenstavik med Hoverberget som bakgrund. 

Här ser man verkligen hur stort berget är, där det ligger på sin halvö ut i Storsjön. Ett vackert landmärke. Jag gissar att det är tidigt 1950-tal, innan Svenstavik började förtätas. Vägen på fotot kan man åka för att komma "bakvägen" till Rörösjön. Känner igen mig eftersom jag åkt den vägen många gånger. Det andas jordbruksbygd över motivet. 

Då, när fotot togs, var det nog ingen som anade hur snabbt all utveckling skulle gå till att Svenstavik blev tätort med all modern service - även om en del jordbruk kanske (?) fortfarande finns kvar idag hos de gårdar som syns på vykortet. 

Skucku - en gammal by

Ett gammalt vykort från omkring år 1900. 

Öster Skucku. En stolt hästägare med sin vita häst framför kameran. Några gårdar syns och i bakgrunden Hoverberget. Man kan nog ganska lätt hitta igen platsen där fotografen stod. Och visst är det ett vackert vykort! Lite annorlunda än de som tas idag -även om jag gissar att vykort inte är en så lönande industri längre. Hur många skriver och skickar vykort idag? 

För mig är Skucku byn dit vi ungdomar åkte på danstillställningar i min ungdom.

<<< Bygdegården där hade ofta så bra dansorkestrar inbokade och det var ett populärt dansställe.

Jag besökte platsen för ett tiotal år sedan, det var "loppis" anordnat en helg så jag och min kompis "Maggan" gjorde en utflykt dit. Minns att jag fyndade en gammal bok för 10:- och så träffade jag några gamla bekanta från ungdomsåren.

Lite historia: Skucku är en by i Bergs kommun i södra Jämtland, belägen i Bergs distrikt, fem kilometer nordost om Svenstavik och cirka 60 kilometer söder om Östersund. Byn gränsar till Skanderåsen i nordväst, Bingsta i sydöst och genom skogen Östberg i sydväst. Byn kan uppdelas i Västerskucku och Österskucku

Namnet Skucku tros komma från ordet skakk som betyder lutning, då byn sluttar mot sjön Näkten. Det finns dokumenterat att byn funnits sedan 1480, men den har troligen funnits långt innan dess. På den tiden bestod byn bara av ett fåtal gårdar och man försörjde sig på jordbruket.

Så småningom kom utvecklingen och det fanns både små affärer och egen folkskola under lång tid. Men... idag är det en by där både skola och affärer sedan länge är nedlagda, som så många andra bondbyars utvecklingshistoria är idag. Men det är ju den utveckling vi ser överallt ute på landsbygden. Tyvärr.

Det känns faktiskt lite sorgligt inombords när jag tänker på alla dessa levande byar som fanns i min tidiga ungdom. Idag töms de på folk. Inga danser och tillställningar som folk besöker - kanske en auktion då och då som samlar besökare -men annars? Ingenting.

Gummor

Gummor fanns det många av när jag var barn. Klädda i lång kjol och med ett huckle runt huvudet. Alla så snälla -som gummor i en sagobok. Gummor med lite smågodis i sin förklädesficka som de bjöd oss barn på. 
Alla har vi kanske läst sagan om den lilla, lilla gumman som bodde i ett litet hus? Precis så såg mina gummor ut.

Jag hade två fina, snälla gummor som grannar när jag var barn, dels tant Signe och så moster Lina, som vi kallade henne. 

Tant Signe bodde i en stuga alldeles ovanför gården Bergvik och moster Lina bodde i torpstugan "Jansmårs" som låg en kort bit ovanför mitt hem Källhagen.

Tant Signe minns jag som en som ofta satt och kardade ull och sedan spann ullen till garn. Det var spännande att få sitta bredvid henne och titta på. Hon var så flink med händer och fingrar. Jag minns inte att Tant Signe och hennes man hade får- kanske var det så att hon tog på sig jobb åt andra? 

T ex åt en annan äldre dam: Tant Anna i Rosbergs borta i Galhammar -för jag minns att hon hade några får och att hon stickade sockor åt min far - som han tyckte luktade så starkt av får att de måste tvättas ordentligt flera gånger så att den lukten försvann. Annars ville han ej använda dem.

"Moster Lina" - var mormor till mina kusiner Åke och Gunnel, och när vintern kom med allt för mycket snö att ta sig fram i, så bodde hon hos sin dotter Gunhild och hennes familj. Det kändes ju bättre för dem också att slippa all oro för problem med snö och kyla. 

På somrarna kom Moster Lina ofta och ville ställa sin bordsklocka rätt -hon hade glömt att skruva upp den så den hade stannat. "je e sa glöumsk" sa hon och skrattade gott. Jag minns att Moster Lina, som ofta anlitats som kokerska hos folk i byn när det skulle bli kalas; t ex 50-årskalas eller andra jubileer, berättade att hon minsann under sitt liv hade rullat köttbullar i så stora mängder att det nog blev en hög lika stor som Hoverberget.  

När jag tänker på dessa tanter från min barndom så ser jag dem idag som personer ur ett annat samhälle, ett jordbrukssamhälle där man levde nära och av det som man odlade och djur man födde upp. Och det fanns plats för alla - även för gamla tanter som ej orkade med "vanligt" jobb -men som ändå hade en plats i samhället. Dessa tanter hade stora kunskaper som var både nyttiga och användbara i bygemenskapen.

Jag tvivlar på att det finns några sådana rara gamla gummor kvar idag.