Unikt, värdefullt kulturföremål

Ibland händer saker som är oväntade,

som detta att ett gammalt föremål med anknytning till Bergs gamla kyrka, kom på auktion och kunde lösas in och nu förvaras i kyrkans lilla museum. Man kan läsa om detta i Länstidningen.
Och bland annat kulturarbetaren Svante Tirén är inblandat i historien. Han är suverän på detta med kulturhistoria och har tydligen en förmåga att alltid liksom hitta rätt. Läs hans öppna  Facebooksida- den är så intressant och lärorik.
Jag kan tänka mig att det finns/fanns en hel del saker från gamla kyrkan som hamnade hos andra när den kyrkan revs. Då tänkte man inte på att bevara sådant- man skulle ju bygga nytt, stort och fint.

Berg ville väl visa framfötterna att även de hängde med i utvecklingen.

Gammalt tidningsurklipp

En artikel från år 1886 i  Jämtlandsposten berättar om ett naturfenomen som kallas "hägring" - jag har hört talas om detta men aldrig själv sett något sådant på himlen. 
Minns att min mormor berättade om att hon sett en hägring en gång och att det tydligen var mycket speciellt: det var en bild av en stad eller en by - minns tyvärr inte allt det hon berättade idag. Synd att man inte hade något att spela in allt hon berättade om. Mormor hade ju ett lång liv och hade upplevt mycket och jag minns att det var både roligt och spännande att lyssna på henne.

Juletid

Min systerdotter Anne har en stark kreativ ådra och skapar saker, bland annat mycket vackra smycken, julkort och prydnadssaker och hon återanvänder allt hon ser kan få ett andra liv.
  
Nu kom ett mail med foto på en julprydnad - och den är verkligen "jul" och kul att se hur hon använt sin fantasi och gjort något helt nytt och helt eget. 

Och just detta att återanvända, skapa nytt av "gammalt" är ju något vi alla borde tänka på.
Det slösas så mycket i vårt samhälle och det mesta är till nackdel för vår miljö och för oss själva.

Det lackar mot jul

För mig hör snö och jul ihop. Präglad som jag är av mina uppväxtår i republiken Jämtland. Men här i Stockholmstrakten är det inte så ofta vi har snörika vintrar. Men då och då så händer det att snön vräker ner i massor. Minns en vinter på 1980-talet då jag travade i snö upp till knäna utefter Sveavägen, på väg till skolan. Trottoarerna var helt täckta av snödrivor, men plogbilarna hade som uppgift att få alla gator snöfria för trafikens skull, så plogning av trottoarer för gångtrafikanter var något som kom i andra hand. Typiskt vårt bilsamhälle.




Men alla barn var ju glada som kunde leka i snön, skapa snögrottor och snögubbar. Så de barn som växte upp då har ju minnen av några "riktiga" vintrar. 

Nå, nu har vi fått lite snö och en tjock vacker frost som klätt in hus och träd så allt ser ut som ett julkort. Och idag så har barn tagit den första åkturen med pulka på Julikullen, en liten park med en brant kulle i mitt kvarter -helt perfekt för små barn att njuta av.

Det luktar vinter.

Vem är vem och vem stammar från vem?

Kyrkoherde Matts Ling (1887-1934) publicerade år 1930 en utredning över gårdar och släkter i Bergs socken. Vilka alla hans källor är kan man fråga sig.

Första delen av Jämtlands och Härjedalens diplomatarium (JHD) utkom 1943 och han kan därför inte ha använt sig av denna källa. Snarare torde han ha funnit uppgifter i Diplomatarium Norvegicum, där åtskilliga jämtska medeltidsbrev ingår. 
Om Matts Lings utredning är slarvigt utförd kan man inte veta utan att ha läst den och sett vilka källor som är underlag. 

Uppläggningen utgår från byarna och de enskilda hemmanen. För Bergsbyn nr 1 uppger han bl.a. följande innehavare: Ketil a Berge, f. c:a 1300, nämnd bl.a. 1336, dennes son Peder Kettilsson, f. c:a 1340, dennes son Kettil Pedersson i Berg, f. c:a 1380, dennes son Jöns Kettilsson i Berg, f. c:a 1420 och dennes son Olof Jönsson i Berg, f. c:a 1470 o.s.v.  

Men.... Vem är vem?

Kan personerna beläggas ? En person som heter Ketil a Bergum omtalas 1336-1347, med det är inte Bergsbyn som avses utan byn Berge i Frösö socken!

Peder Kettilsson kan överhuvud taget inte beläggas enligt uppgifter jag en gång fick på ett släktforskarforum. Någon Kettil Pedersson kan ej heller styrkas,  däremot en Ketil a berghe  åren 1428-1450 som högst sannolikt var bosatt i Bergsbyn. 
Jöns Kettilsson i Bergsbyn nämns åren 1466-1481 och Olof Jönsson 1523.  

Hur har då Ling kommit fram till sina slutsatser? Att han har tagit helt miste i de äldsta leden verkar troligt. Man får vara försiktig med att koppla ihop personer bara för att det råder överensstämmelse i fråga om namn och geografisk närhet. 

Det kan vara av intresse att se hur Matts Ling resonerade. Hans tankegångar och resonemang var ganska vanligt på den tiden när det gällde släktforskning.
Så här skriver han: Vad som för äldre tider brister i material, ersättes av den gamla heliga arvslagen, som bestämde, att odaljord ej fick gå ur släkten. Den bestämde även att, att den närmast arvsberättigade var äldste sonen, sedan de övriga sönerna i tur och ordning, sedan, om ej söner funnos, döttrar, sedan brorssöner, sedan, om ej sådana funnos, brorsdöttrar o.s.v. Man har alltså full rätt att för äldre tid söka direkt manlig arvsföljd,.. (Fornvårdaren del II:5, 1930) 

I en släktutredning utförd av Ling, där han helt sonika för in en obelagd person i syfte att få en obruten släktlinje, gör han kommentaren: En svårighet är ju, att man nödgas sätta in en man, som ej är nämnd i de av mig kända handlingarna. (Jämten 1928 s. 182). 

Sådana omständigheter ska man ifrågasätta och kontrollera. Det gäller också utredningen av Bergs socken. I synnerhet tiden som avses innan kyrkböckerna infördes.

Så det gäller att läsa Matts Lings sammanställning med granskande ögon- det kan finnas skäl till att själv kolla upp i kyrkböcker och andra gamla urkunder. Men självklart är hans utredning en bra grund att starta på -men som sagt bäst är att söka källorna och kontrollera namn, årtal etc.

Kort historia Jamtland/Jämtland

Republiktiden 874-1178
Jämtland koloniserades samtidigt med Island, enligt Snorre Sturlasson. Islänningarna räknar år 874 som republikens födelse. Jamtland var självständigt, med egen lag och eget Allting på Frösön. Äldsta dokumentet är nog runstenen på Frösön från mitten av 1100-talet som dokumenterar beslutet om Jämtlands kristnande.

Norsktiden 1178-1536
Kung Sverre besegrade jamtarna vid Andersön år 1178 och Jämtland blev norskt. Trondheim blev då Jamtlands huvudstad, men behöll självstyre genom Alltinget Jamtamot. Omkring år 1200 knöts delrepubliken Ravund till Jamtland. Den heter idag Ragunda. År 1274 fick Jamtland gemensam lag med Norska riket och fick samtidigt sitt sigill. Jamtland fick även egen lagtingsplats Sproteidet på Frösön. Sedan kom unionstiden, först mellan Norge och Danmark och sedan med Sverige år 1389.

Dansktiden 1537-1645
Danske kungen Kristian III förklarade år 1537 att Norge upphörde som eget rike och blev tillsammans med Jamtland ett lydrike under Danmark. Huvudstad blev Köpenhamn och danska präster skickades upp till Jämtland som bekräftelse på att nu var det Danmark som styrde. År 1563 började de svenska krigen för att erövra Jamtland -man höll på i över 100 år fram till 1677 och under den här perioden bytte Jamtland tillhörighet mellan Danmark och Sverige tretton gånger.

Svensktiden 1645 -
Jamtland och Härjedalen räknas som svenska provinser efter freden i Brömsebro år 1645. Men blev först riktig provins tillsammans med Herjeådalen och Ravund efter freden i Lund 1679


Enligt Snorre Sturlasson var det en Kettil Jamte som gav namn åt Jamtland. Kettil Jamte utvandrade från Sparbu i Tröndelag med boskap och bohag. Många följde med honom, och man röjde skog och odlade upp stora områden runt bland annat Storsjön. Kettils sonson hette Tore Hälsing och han flydde till Hälsingland efter att ha dräpt en person.
Detta hände under kung Östen den elakes tid. Kung Östen även kallad "illråde" satte sin son som styresman i Trondheim, men trönderna slog ihjäl honom. De fick då välja mellan en träl eller en hund. De valde hunden.

Olav Haraldsson var kung i Norge men tvingades att gå i landsflykt år 1028. Efter en vistelse i Ryssland kom Olav hem till Sverige, samlade ihop en här och vände hemåt över Jamtland.
I Jamtland mötte han Arnljot Gelline, en jamsk viking som dömts fredlös vid tinget på Frösön. Arnljot följde med kung Olav och på norska sidan, vid Stiklestad stod ett stort slag där både stupade år 1030. Året efter fördes Olavs kvarlevor till Trondheim. Efter hans död spreds rykten om att under skett och man såg då Olav som ett helgon. Ryktet om hans heliga krafter spreds över alla länder i Europa och än idag är Olav skyddshelgon för över 340 kyrkor i Europa. 







Man började snart vallfärda till Nidarosdomen i Trondheim via olika vandringsleder. 
Den mest kända vandringsleden går från Selånger vid Sundsvall över fjällen till Stiklestad och sedan ner till Trondheim (Nidaros)  och idag är denna led en helig pilgrimsled som fått renässans - även i turismens fotspår. 

Många går leden varje sommar - kanske inte som en hyllning till Olav den helige men som ett sätt att hedra vår natur och historia.

November...

Nu är den stolta vår utsprungen,             

den vår de svaga kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och hvitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarens kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Nu äro alla drömbarn döda
som födts ur vårens sköra lek -
likt buskens rosentyll, den röda,
som första skumma natt gör blek.
Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och hviska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.


Några rader ur "Höstens vår" av Erik Axel Karlfeldt  passar senhösten. Men snart är alla träd avklädda och allt blir som en blyertsteckning. Vi har höststädat vår gård, de flesta löv borttagna utom de som får bli nyttigt gödning under alla buskar. Allt lever ett cirkelliv - ur jord är du kommen och till jord blir du igen.

Allt får en att tänka på hur liv uppstår-men inget svar på frågan "varför?" Det är ett mirakel och svarslösa får vi böja våra huvuden inför det stora. Kanske det finns ett svar ute i universum... men det är nog allt för svårt att förstå. Alla dessa stjärnor, planeter, solar och solsystem - ju mer man tänker på det, ju mer inser åtminstone jag, att det kanske är så att vi inte ska förstå? Vi ska bara vara. Bara leva.

Som min farfar sa en gång, en av de sista somrarna han levde och vi satt ute i den sköna sommarsolen och pratade om livet och allt som varit och hänt;- jag sa att jag ibland undrade vad meningen med livet var; Farfars svar: Att leva!


Skottkärran här ovan får symbolisera liv- den är lätt att flytta på och man kan dra stora lass från ena stället till det andra. 
Annars tillhör den min vän Maggan.

Den där stenen på Frösön

Runorna berättar:

austmoþ[(r)] kuþfastaʀ sun ' lit ra(i)[(s)]... ...(-)[(n)] (þ)(i)no auk| |kirua bru þisa| |auk h[on] [li](t) kristno eo(t)alont (o)sbiurn kirþi bru (t)riun rai(s)t auk (t)sain runoʀ þisaʀ

dvs:

Austmaðr, Guðfastaʀ sunn, let ræis[a stæi]n þenna ok gærva bro þessa ok hann let kristna Iamtaland. Asbiorn gærði bro, Trionn ræist ok Stæinn runaʀ þessaʀ


På svenska av idag:

Östman, Gudfasts son lät resa denna sten och göra denna bro, och han lät kristna Jämtland. Åsbjörn gjorde bron. Tryn och Sten ristade dessa runor.




Den enda (?) kända runstenen i Jämtland står på Frösön. Den ristades och  restes omkring år 1050 när Jämtland kristnades. Stenen är den äldsta dokumenterade källan om Jämtlands namn; "Jamtaland dvs Jämtarnas land.

Enligt Snorre Sturlasson fick Jämtland sitt namn från Kettil Jämte som lät bryta bygd i Jämtland i början av vikingatiden. Enligt Snorre Sturlasson blev Jämtland, som sedan tidigare hade varit bebyggt av norrmän, befolkat av människor som ville slippa Harald Hårfagers stränga styre över det nyligen enade Norge i slutet av 800-talet. De arkeologiska fynden visar också att Jämtland har varit befolkat av bönder sedan yngre romersk järnålder (200-400 e. Kr.) samt att bebyggelsen blev mer omfattande under vikingatiden, och oavsett sanningshalten i Snorre Sturlassons kungasagor så är det troligt att Jämtland huvudsakligen befolkades från Norge.

På "jamska" säger man Jämtlann eller Jamtlann.

Men det finns olika stavningar i gamla dokument på hur namnet stavats:
t ex  Jamptaland , Jempteland,  Jemtland,  Jamplann, Jamtlann

Själv säger jag nog "Jämtlann" när jag pratar min gamla hembygds dialekt. Det är i alla fall spännande att läsa historia och få ta del av hur livet i landskapet en gång var eftersom det nog är banden med Tröndelag i Norge som är starkast och som vi har en så gammal och spännande historia med. Och många, även jag, har hittat gamla släktband till Norge - när de släktforskat.

Och vill man läsa lite om Jamtlands historia så finns en mycket fin sida här!

Ska vi dansa....

På den tiden jag var mycket ung så var vi på dans varje lördagskväll -ibland även fredagskväll. Oftast var det ju modern dans, dvs foxtrot, vals och tango och man dansade med varandra. Ingen stod ensam på golvet och skakade loss. Och det var populära dansorkestrar som spelade. 
Oftast började dansen kl 20 och höll på till kl 24. De mest populära dansbanorna var Galhammarudden, Fröjdholmen och Gällnäskrogen i Åsarna. Men det hände ju att något gäng emellanåt åkte till Rätan eller Hede. Vintertid så var det nog Skucku, Rörösjön, Lillhallen och Hackås som var populärast. 
Men det hände även att vi besökte riktiga "gammaldanser" -helst sommartid när det anordnades på någon loge. Jag har bland annat minnen av gammaldans på en loge i Vattviken, tror jag det var - eller Eltnäset. Jättekul!
Själv kunde jag knappt dansa schottis, hambo eller snoa- hur jag än övade mig-jag föredrog modern dans. Nå, det var i alla fall väldigt roligt på de här "folkdans"-kvällarna och det var många äldre par som var ute och dansade och av dem lärde man sig lite om hur stegen skulle göras.  Det var bra motion...

Jag är mycket förtjust i Allan Edvalls Jämtsnoa Och hade gärna dansat med honom...

Det finns oerhört många olika "folkdanser" runt om i världen, och en del bara fastnar som den här låten Baila me (Dansa med mig) i den här härliga inspelningen med Gipsy Kings. Gipsy Kings är en musikgrupp som består av franska romer; musiker från Arles och Montpellier. De är av algeriskt, marockansk-berbiskt och spansk bakgrund. 
De är mest kända för att föra fram rumba flamenco – en pop-orienterad version av den traditionella flamencomusiken. 

Lyssna och känn... vem vill inte dansa med i den musikglädjen! 

Tack för dansen!

Hösten upp och ner...

Vädret är lite upp-och-ner numera. Här i Stockholm är det vacker höst och många träd är fortfarande gröna med lite guld som börjar glimma och som dansar lätt ner till marken. 

Men nere i Småland, i Vetlanda - där min syster Karin numera bor, har man redan fått påhälsning av Kung Bore...

<<< Den 6 oktober hade träden börjat klä sig i nya färger 

och igår, den 27 oktober >>> 
så kom den första snön! Märkligt. 
Men den snön lär väl snart smälta bort, så hon behöver inte plocka fram skidorna.


Foton tagna av min syster från ett av hennes fönster.

Trädets höga timglas mätte

omärkligt den tid som sent omsider

skulle komma.

Den kom.

Per Helge

-ur en dikt från boken En skrovlig yta av liv (2011)

Tunnbröd

Helst nybakat tunnbröd med smör och ost eller en rullad "tunnbröbatta" med messmör på, det är himmelskt gott. Och smaken av nybakat tunnbröd får mig att minnas bakdagarna i bakstugan hos farfar och farmor. Det var inte bara gårdens folk som bakade där- utan även en del grannar som inte hade egen riktig bakugn. 

Jag tyckte om att vara i bakstugan och se på hur en bit deg på ett enkelt sätt blev till ett tunnbröd. Man använde olika kavlar, både med randade skåror och med taggar. Degen delades upp i små bitar och degklumparna bakades ut på mjölat bakbord till stora runda kakor. Jag har även ett minne av att en del använde sammanbundna hönsfjädrar och naggade degen med den hårda "fjäderpennan" på kakorna strax innan de skulle gräddas.

 Den färdigkavlade degkakan rullades enkelt upp på "bakfjälen" och liksom sköts in i den öppna ugnen på ett snabbt sätt. Runt kanterna i ugnen låg glödgande ved och mer ved fylldes på när det behövdes mer glöd. Det var ett skådespel att se på hur vana och skickliga bagerskor fixade allt så enkelt. Och det gick fort att grädda en kaka-så hettan måste ha varit stark.

Det tunnbröd som skulle vara hårt- fick ligga öppet och kallna, det som skulle vara mjukt lades under bakdukar efter att det gräddats. Kanske var degen till det mjuka brödet lite annorlunda i innehåll? Godast var nog brödet som var smaksatt med blandade kryddor: anis, fänkol och kummin, tror jag det var.

När jag är uppe i Hoverberg på sommarbesök så kalasar jag på hembakat tunnbröd, bland annat det som min kompis Maggan har bakat. Sååå gott!!

Ibland har jag haft tur och varit uppe när det är bakdag på hembygdsgården så då brukar jag stå och titta på tillverkningen och så köper jag några brödkakor.

Då trivs jag och känner mig så "hemma".

De små okända...

Ett starkt minne från barndomen är när min farfar berättade att det fanns "småknytt" som vi oftast inte fick se - de var så duktiga på att gömma sig när människor kom dem för nära. Men farfar sa att han sett en liten gubbe på logen eller om det var i det gamla uthuset där man förvarade säd en gång i tiden. Det lät så spännande. Även om jag inte hade sett något så ville jag gärna tro på hans skrönor. Gissar att farfar skrattade gott inombords när jag storögd lyssnade på honom. 
Jag undrar om det fortfarande finns småfolk på gårdarna i min hemby? Eller har den moderna tiden utrotat dem...

Nå, min dotter Maria bor med sin familj i Malmköping och det är alltid så roligt att besöka dem och den underbara lilla staden. 
Och kan man tänka sig: i Malmköping finns det också småknytt! 
De kallas för "Malmingar" och man kan gå ut och leta efter dem! Det ska visst finnas minst 34 platser där Malmingar "bor".
Jag har vandrat runt i den lilla staden och letat -och jag har hittat några små fina bevis på deras tillhåll. Oftast i träd, men även vid trottoarer och i den gamla kyrkomuren. Men efter vad jag hört så förökar de sig, så plötsligt dyker det upp nya bevis på deras existens.
Jag har i alla fall lyckats dokumentera några "bevis" på att de finns. 
Klicka på bilderna så blir de större:

Det där berget...

Berget i mitt hjärta. Den här tavlan fick jag av farbror John Martebo en gång för länge sedan. Jag fick den som tack för att jag skrivit artikelserien "Det var en gång min by", som jag fick publicerat i Länstidningen Östersund.  Minns att farbror John sa: "nu hoppas jag du skriver en fortsättning också". 
Men, men... 
Nå, jag har väl skrivit ner en hel del som kan ses som en fortsättning på den här bloggen. Och tavlan ser jag på varje dag och minns den hembygd som fortfarande är mig så kär.

Höstens vår

"Nu är den stolta vår utsprungen, 
den vår de svaga kalla höst. 
Nu blommar heden röd av ljungen 
och hvitt av liljor älvens bröst. 
Nu är den sista visan sjungen 
av sommarens kvinnligt veka röst; 
nu stiger uppför bergens trappa 
trumpetarn storm i dunkel kappa."


ur "Höst"
från diktsamlingen 
Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim 
Erik Axel Karlfeldt



Nu är Stockholm en höststad och höstens färger lyser upp i alla  parker och planteringar. Höst är en årstid man hinner njuta av här nere och det gör jag.

Gratis äpplen finns tydligen att få hos många husägare med äppelträd i sina trädgårdar ute i förorterna- det är bara att plocka. 

Men själv köpte jag svenska äpplen på torget och har kokat äppelkompott. Äpplena luktade så gott och smakade så gott så jag kunde inte motstå.
MEN nu snart så kommer de godaste svenska äpplena: "Ingrid Marie", då blir det storinköp. Jag skämmer bort mig själv med en rejäl hög av äppelkompott i yoghurten varje morgon toppat med rostad havre från Lantmännen. mums.

Nu blev det lite gratisreklam...hehe -den bjuder jag på.

Fotona är på ett färgglatt träd på min gård. Löven blir illande röda varje höst innan de faller till marken. Magiskt.

Det kom ett mail med ett gammalt foto -en gåta?

Det kom ett mail med ett gammalt foto på ett hus. 

En överraskning från Svante Tirén, och han undrade om det var det gamla lilla huset i "Wikbergs" dvs "Lillänge... 

OBS klicka på hans namn så kommer hans mycket  fina kultursida upp -en öppen facebooksida. En guldgruva...

Först så trodde jag det var Wikbergs... men efter att ha tittat på fotot flera gånger så trodde jag att det är en bild från granngården "Jacobs". För det långa uthuset minner mig om den länga som står där samt att marken sluttar ned mot  det lilla huset. Precis som i Jacobs. Men lite konstigt var det att det gamla huset i "Wikbergs" inte syns (?)  - det kanske har med vart fotografen stod ? -  och så växer det ju en hel del träd där som skymmer.

OCH jag vet ju att Jacobs byggdes om någon gång kring 1950 -kanske något eller några år tidigare så jag trodde att det lilla gamla huset är det som byggdes om i Jacobs. Så det blev större. Minns så väl att vi ungar kröp runt under huset och bland annat så hittade vi gamla fotoglas -som man förr använde för att göra kort av. OCH farbror John i Jacobs hade ju jobbat som fotograf en period - det finns gamla vykort över byn som han har tagit.

I uthuslängan bodde tant Ida, farbror Johns mamma, i ett stort kök samt ett mindre sovrum. Från hennes kök kunde man gå genom en dörr direkt till ladugården eller "föuse" som man sa. Tant Ida bjöd ofta oss ungar på hårda, söta karameller som hon hade i en skål på en hörnhylla i köket.

Där på hörnhyllan hade hon också två stora, fantastiskt fina hundfigurer i vitt porslin. Dem fick vi ungar inte röra. Men hon tog ibland ner en så att vi fick klappa hunden...  Jag såg för några år sedan två liknande i en affär på Söder som sålde antika saker och jag har även sett liknande porslinshundar i en tidning en gång. Tydligen är de idag mycket värdefulla.

<<< Ungefär så här såg Tant Idas porslinshundar ut.




Men bilden på huset med uthuslänga är fortfarande ett  frågetecken? 
Gissar nu att det är det stora vita huset i Hanssons nära Jörners, där Birgit som jobbade på Apoteket bodde. Minns att en del av uthuslängan var ombyggt till en bostad och där bodde Birgits bror, Hans. Var dit en gång i min ungdom och hälsade på. Han bjöd på kaffe med salt i. ("lapp-kaffe" påstod han att det var.) 
Birgit träffade jag sista gången sommaren 2016, då min gamle vän och skolkamrat Monica var på besök i Sverige, hon bor numera i USA, och vi (Jag, Monica och Maggan) hälsade då på Birgit och pratade gamla minnen från uppväxtåren.

Nå, det är spännande att försöka lösa gåtor, och hitta svar på vad som visas på gamla foton. Man får tänka fram och tillbaka och plocka fram minnen man har. Ju mer jag ser på det gamla fotot -ju mer övertygad blir jag om att huset troligen är Hanssons. Det stämmer även bättre med vyn mot Hoverberget, så det känns rätt. Men vilka är personerna som står där? Folk från Hanssons kanske? Herren i hatt ser ut som någon som är på besök från storstan...

foto: Svante Tirén

Och nu står det gamla huset i Wikbergs och liksom sover... som Törnrosa.  

Allt gammalt blir bara äldre och förfaller, när ägaren inte bryr sig.

Kanske någon väcker det så småningom - till ett nytt liv? Jag hoppas...

Stenar och minnen

Jag har några stenar som "minnen" och som ligger bland böcker i bokhyllan. 
Den jag är mest förtjust i är en sten från Walden Pond, plockat på just den strand där min favorit Henry D. Thoreau vandrade var dag när han bodde i sin lilla stuga vid skogssjön som ligger en bit från den lilla staden Concord i Massachusetts i USA. 

Jag fick stenen av min äldste son Lars som ofta besökte Concord och Walden Pond när han bodde i Boston.>>>

Lars visste att jag tyckte mycket om Thoreau och ofta läste hans fina bok "Walden" ( eller "Life in the Woods" som den även kallas.) så han beslöt sig för att överraska när han kom hem på besök en gång. 

För mig blev Thoreau den som en gång väckte mina ögon inför hur viktigt det är att vi lever nära och respekterar naturen.  Jag tror att "Walden" är ett av litteraturens mest sällsamma verk. 

Henry David Thoreau levde mellan 1817-1962.

<<< Idag  finns en kopia av hans lilla hus vid sjön. Det hus som han bland annat hade tre stolar i: 
"En åt mig själv, en åt en vän och den tredje för andra besökare".

Thoreau var en av de första som insåg att människan var på väg in i ett materialistiskt samhälle och enbart strävade efter makt och rikedom och att det skulle leda till mer förstörelse av vår jord, och att vi en dag skulle få betala dyrt för att vi rubbade balansen. Han har ju fått rätt med råge. Det vet vi om idag när rapporter kommer med jämna mellanrum om hur bland annat flyget har förstört ozonlagren däruppe i skyn, och att vi kommit i otakt med naturens naturliga skiftningar.

Jag har även en liten fin favoritsten plockat på stranden av Storsjön en gång när jag var uppe på besök. Den tog jag på stranden nedanför min farfars gård. Och den minner om allt som en gång var och alla härliga baddagar jag hade som barn nere vid stranden där.

Och så har jag stenar plockade uppe vid Stora Sjöfallet. Jag var på besök hos en faster och hennes man som då bodde i en "nybyggarby" som heter Messaure uppe i Lappland. Idag är den nästan tömd på folk. Den byggdes enbart för "vattenrallarna". Min fasters man var en av cheferna för kraftverksbygget vid Stora Sjöfallet och jag fick följa med och övernatta i hans lilla stuga där och vandra runt i en vild natur som tyvärr skulle bli offrad till stor del när bygget blivit klart. Jag glömmer aldrig den storhet som jag kände av och skönheten i allt. En fantastisk upplevelse.

Och så har jag små stenar slipade av havet på västkusten. De plockade jag första gången jag besökte "Min syster vid havet" i Grebbestad. Vi har känt varandra sedan småbarnsåldern och jag var på sommarbesök hos min mormor i Kvitsle. Sedan gick vi även flera år tillsammans i skolan. Vi är ganska lika varandra även till utseende så folk har många gånger tagit fel och trott att det var min syster. Och till vår förvåning och glädje så fann "min syster vid havet"  när vi höll på med släktforskning, uppgifter i kyrkböcker att vi faktiskt var släkt med varandra genom min morfar och hans fars sida. Så likheten har sin förklaring. Generna.

Så kom då hösten

Senare än vanligt. 
Men väder och årstider har varit upp och ned -än så länge detta år. Sommaren kom snabbt efter en kort vår som knappt märktes och det blev som sagt en lång het sommar. Och värmen har hållit i sig även nu i september med temperaturer över +20 grader varje dag. Och en "riktig" vinter har vi ej haft på ganska så många år. Så det känns konstigt. 
Jag minns när jag travade genom snödrivor på Sveavägen när jag studerade och skulle till skolan- man hann inte ploga gator och trottoarer så det blev en hel del plumsande i snö.

Nå, nu börjar en del träd att skifta lite i färg och snart står lönnarna röda och vackra. Ekollon har redan börjat dansa ner på trottoarer här där jag bor och jag plockar en del- de är så vackra när de är färska. Ett år planterade jag ett ollon och tänk det började gro efter några månader. Men jag är lite vilsen när det gäller trädodling-så det blev aldrig något av det försöket.


Jag vandrade genom skogen över Hägerstensåsen häromdagen och kom på ett lingonställe så jag plockade lite och åt. Minns när jag gick i folkskolan i Hoverberg och att vi varje höst (under några år) skulle plocka två liter lingon till skolköket! Ett smart sätt att hålla matbudgeten kan jag tänka. Men vi fick även "potatis"-lov tidigt på hösten -varför förstod jag inte. Vi behövde ju aldrig ta med en kasse potatis till skolköket. 
Men eftersom vi varje år planterade några rader "pärer" vid farfars potatisland så fick vi hjälpa till att plocka. Oftast var det den goda mandelpotatisen och än idag känner jag glädje när min lokala affär erbjuder just mandelpotatis bredvid "vanlig" potatis. Det är en speciellt god smak på just den sorten.

Och i morgon, den 23 september är det höstdagjämning....

Höstdagjämningen inträffar när solskivans centrum passerar gränsen mellan norra och södra himmelssfären, det vill säga passerar himmelsekvatorn. Punkten på himmelsekvatorn där passagen sker kallas höstdagjämningspunkten. Vid höstdagjämningen är natten nästan lika lång som dagen överallt på jordytan; att dagen fortfarande är något längre beror på horisontalrefraktionen (optisk effekt som kröker horisonten) samt på gryning och skymning

En del av det som format mig:

(läs inlägg på min "Inkan"-blogg)

http://detfinnsrum.blogspot.com/2018/08/cohen-suzanne-och-jag.html

Vad som hände sedan ....

Efter drygt ett år i Åsarna så kände jag att yrkesutbildning behövdes. Men till vad? Jag var mycket osäker på om matlagning var mitt mål. Flyttade tillbaka till Stockholm (där hade jag merparten av familjen) Jag ville något kreativt, något skapande där jag fick använda både fantasi och kunskaper. Men eftersom jag kände behov på papper om utbildning så sökte jag till "inbyggda yrkesskolan" i Stockholm -och kom ju in. Det var mer elevjobb ute på en restaurang än att sitta vid skolbänken, och hela tiden kände jag att detta är fel. Jag ville annat.

"Annat" blev bl a familjebildning med en trevlig stockholmare och sedan tog jag ett jobb som fritidsledare ute i Dalen, -söder om Stockholm och via det jobbet fick jag möjlighet till olika kurser som jag mer än gärna hoppade på; det var en kurs i skapande och skrivande ute på Tollare Folkhögskola och så hade vi egna kurser på gården för både vuxna och ungdomar med inhyrda ledare som t ex keramik, foto med möjlighet till att framkalla foton, teater, så olika bollklubbar och innebandy. Det var en hektisk period och jag kände att allt var nyttigt för mig. Jag fick ny erfarenhet och kunskap och började känna längtan tillbaka till skolan igen. Och så blev det. 

Och jag skrev- fick utlopp för min skaparlusta och fick publicerat i olika media. Bl a en längre artikelserie "Det var en gång min by"  i Länstidningen Östersund. 
Den har jag nu på bloggen i redigerad form. Började studera vid Birkagårdens folkhögskola (i ABF-huset) för att skaffa mig kunskap/betyg för högskolestudier och läste även en termin vid universitetet: statskunskap. Men skrivande gav mig chansen att lämna bidrag till samlingsvolymen "Hägersten skriver" och jag blev överraskad vid en samling på Midsommargården av skrivande amatörer med att skådespelerskan Elisaveta hade valt några dikter av mig att läsa högt. Hon uppmanade mig: "skriv, Ingrid, fortsätt skriv!" Genom den samlingen fick jag en inbjudan att läsa egen poesi på Radio Stockholm. Också ett äventyr och en helt ny upplevelse.

 
MEN under åren på folkhögskolan så kom det som jag sedan valde att jobba med på fritid vid sidan om jobbet som socialarbetare i Stockholms stad: TEATER, nämligen Cirkelteatern, som var en del av skolans erbjudande vid sidan om studier tack vare en mycket teaterengagerad kontorschef. Tidigare hade skolan haft kurser i teater-men kursen lades så småningom ned eftersom så få sökte till dem.  
Första året så såg jag Cirkelteaterns årsdagsföreställning i mars månad och jag blev helt biten. Cirkelteatern är Sveriges äldsta amatörteaterförening (bildad i början av 1900-talet) och den var mycket proffsig med teaterkurser och föreställningar sommartid ute på kursgården. 




Första året när min teatergrupp spelade på ABF-huset så kom Elisaveta ! och hon kände igen mig direkt och sa "jag förstod att du skulle fortsätta med något skapande". 
Vi satt länge och pratade och hon berättade lite om sitt eget liv inom teatern. Hennes intresse blev en liten puff och gav lite extra energi.  

<<Marholmen, söder om Norrtälje. Jag ville vara med, ge av det jag kunde och var ganska bra på. Jag gick olika teaterkurser och en regikurs i Eskilstuna.

Och skapandet fick utlopp i scenbyggen, kläder, affischer, teaterprogram, avslappningsövningar samt att jag även tog på mig mindre roller som behövdes i våra föreställningar.

<<Marholmen är en underbar plats att vara på -nära havet, och jag fick en egen kanot så jag var ofta ute och paddlade runt alla öarna.

Det blev många år inom teatern; drygt tjugo år av skapande och de är nog de bästa åren i mitt liv. 
Vi spelade allt från Wilhelm Moberg- via Dario Fo till Shakespeare.  Många deltagare återkom varje sommar -just för att vi hade så roligt och det var så lärorikt.


Ofta hade vi minst en  en teaterhelg ute på Marholmen på hösten och på våren och då kunde vi husera i gamla Grosshandlarhuset. Jag sov oftast i grosshandlarens lilla sovrum- som det påstods att det besöktes av ett spöke nattetid. Första natten så hörde jag fotsteg, knarr i golvet- kändes lite kusligt. Men jag sa bara högt: Gå härifrån- jag vill sova.Och stegen tystnade och jag sov gott i det rummet sedan.

I huset fanns många rum- och en "vinhörna" som några av oss döpte platsen till. En underbar hörna med utsikt över parken och mot vattnet. 

En bit från stranden finns en liten ö med en liten vit stuga på; "Den lilla vita" som den kallades. Dit fick man dra sig ut själv på en liten flotte med hjälp av ett rep. Jag sov över i stugan på golvet en gång- bara för att jag hade lust till total ensamhet. Arbetsdagarna var så intensiva. Tror aldrig att jag sovit så gott någon gång. Havet sjunger sina egna nattvisor och vaggar en skönt i sömn...