Blå timmen eller stilla timmen, kallade min mormor den tidpunkt på dagen när kvällen var på intågande. Naturen blev blå och det var som om ett lugn och en stillhet omfamnade oss alla.
Jag tyckte om att vara hos mormor i Kvitsle, hon berättade ofta om gamla tider, om skrönor och om spöken. Ibland blev jag lite rädd, men då sa mormor tröstande att den som är rädd slipper se något.
Jag minns att jag satt uppkrupen i soffan framför fönstret och såg ut över gårdar, ängar och skogen upp mot Dalåsen. Det hela var magiskt. Det liksom föll ett blått ljus över allting därute.
När mörkret tagit över ute så kunde jag ofta sitta och titta i mormors stora, tunga, tjocka bibel med illustrationer av Doré. Bibeln var som en sorts sagobok och bilderna av "Syndafallet", "Moses och den brinnande busken" och "Jesus på korset" var ganska otäcka -men spännande.
För mormor var bibelns texter sanning, hon hade en stabil tro på Gud och Jesus och åkte med kyrkbussen till gudstjänsterna i Bergs kyrka så ofta hon kunde. Ibland fick jag följa med och då fick jag alltid en krona att stoppa i kollekt- bössan. - "Vi måste hjälpa de fattiga i andra länder" förklarade mormor en gång på min fråga vad kollekten användes till. Jag hade trott att det var pengar som samlades in till prästen. Och tyckte då det var konstigt- prästen som bodde i ett stort fint hus och hade en stor fin bil som han körde omkring i när han besökte folk i deras hem, han behövde väl inga pengar....
Dessa minnen dök bland annat upp när jag fick några bilder från min fotograferande son som bor i Skåne.
Det är "blå timmen" han har fångat och jag kunde känna den där magiska känslan av stillhet och ro.
Min yngste son är fotografen
foton: ©RobertS.