Mina drömmar om den fine målvakten skulle infrias. Det var dans uppe i gamla IOGT-huset. Äntligen skulle jag börja våga dansa och vara som alla andra. Min blyghet hade länge varit ett hinder. Det var jobbigt att börja bli "vuxen" tyckte jag. Men jag fick dansa med flera och även med den vackre målvakten Sven-Erik
Och efter sista dansen frågade han om han fick göra mig sällskap. Jag gissar att jag både rodnade och stammade av förlägenhet innan vi började gå tillsammans ner mot landsvägen. Och halvvägs ned mot landsvägen så bara kramade han om mig och plötsligt så kysste han mig försiktigt och sa lågt att han längtat efter att vara med mig på tu man hand -ända sedan den sensommarkväll han bjudit mig på en läsk när vi mötts på Galhammarudden. Men då hade han inte velat fråga om sällskap- jag var ju så ung och så blyg att han varit rädd att han skulle skrämma iväg mig. Men han hade tittat efter mig på många danstillställningar under vintern, som ju jag inte besökt. Dels kostade det pengar och dels så ansåg min mor att jag och min syster kunde vänta med att börja vara ute så. Vi var ju bara femton år...
Jag minns att jag stod och såg på mig själv i en spegel när jag kom hem. Tyckte att det borde synas att jag fått min första kyss -och några till. Och allt hade känts så enkelt och så rätt. Jag var upp över öronen förälskad.
Efter den vinternatten var vi tillsammans så ofta vi kunde. Det var som om vi inte fick nog av varandras sällskap och vi var nyfikna på varandra och ville lära känna varandra ordentligt. Och ju mer tiden gick så upptäckte vi hur roligt det var att umgås.
Vi "kilade stadigt" som man sa då.
Den första sommaren var jag nog på varje hemmamatch som fotbollsklubben (Bergs IK) hade och snart började alla se oss som ett par. S-E ville bara dansa med mig när vi var ute på dans- men många gånger stannade vi hemma hos honom, spelade skivor, pratade om böcker vi tyckte om och njöt av varandras sällskap. Det var en underbar tid och vårt förhållande kändes både tryggt och härligt.
Men efter ett år så började jag uppleva livet som både osäkert och jobbigt. Mina föräldrar separerade. Det var en stark upplevelse och jag började förstå att ett liv tillsammans inte var så lätt. Efter många och långa diskussioner så hade mor kommit fram till att hon ville flytta till Stockholm. Dels bodde två av mina bröder där och så bodde min morbror där med sin familj.
För mor var det starka skäl för att flytta och hon kom närmare sin bror samt vänner som bodde i Stockholm. Allt påverkade mig och mitt förhållande, jag var ofta sorgsen och även rädd. S-E ville att jag skulle stanna - jag kunde bo hos honom. Men självklart skulle jag inte kunna göra det och min mor skulle aldrig tillåta det, även om hon träffat S-E och tyckte bra om honom.
Men jag var ju allt för ung.
Flytten söderut kändes spännande och att flytta till huvudstaden lät spännande, men det kändes underligt att sitta på rälsbussen en augustidag och veta att jag snart skulle sitta på Stockholmståget och vara nere i huvudstaden till kvällen.
Trots resfeber och otålighet inför framtiden och drömmar om vad som skulle hända med oss, så var det med tårar i ögonen jag såg Hoverberget på andra sidan sjön, innan rälsbussen följde järnvägen in genom skogarna mot Östersund. Det stod plötsligt så klart för mig att nu skulle livet förändras, min barndomsby skulle aldrig bli densamma. Jag skulle förändras, mina vänner likaså, mitt liv skulle fyllas med helt nya upplevelser.
Och jag skulle till slut bli tvungen att säga:
"Det var en gång min by..."
Sista avsnittet
(baserat på en artikelserie skriven 1981.)
Så skulle vi då vara vuxna. Vi konfirmerades i mitten av juli månad och sedan var framtiden vår! Jag hade fått min första behå och började fylla ut mina sommarklänningar, jag såg mig ofta i spegeln och undrade oroligt om jag dög. "Såg jag vuxen ut eller...", "Var jag tillräckligt söt eller..."
Det var en spännande tid som följde. De flesta av mina flickkamrater skulle börja jobba, andra hjälpte till hemma på bondgårdarna. Jag som växte upp i ett vanligt arbetarhem, fick vara fri den sommaren -min syster och jag hörde till dem som skulle börja realskolan till hösten. Och då skulle kommande sommarlov fyllas av sommarjobb som barnvakt, cafépiga och skogplantering.
Jag började bli nyfiken på det motsatta könet och började känna av en underlig oro i kroppen. Jag hade läst om detta att bli tonåring och börja längta efter närmare kontakt med det motsatta könet. Jag ville prata om det, ville komma närmare någon kille, men jag kände inte närmare intresse bland mina jämnåriga killkompisar. Visst pratade vi flickor om vår nyfikenhet på jämnåriga pojkar och även om förälskelser, men det där speciella, det som kändes djupt inombords- det var svårt att formulera i ord. Jag läste noveller i tidningar, lånade kärleksromaner på biblioteket, men inget gav mig svar på det jag kände inombords.
Ovanför mitt hem låg ett gammalt torp "Jansmåns" och dit tog jag ofta min tillflykt den sommaren, jag upplevde att ensamhet var något jag behövde då. Jag satt med ryggen lutad mot de solvarma, silvergrå träväggarna och drog in doften av gammalt trä, det luktade varmt och tryggt tyckte jag. Det gav mig en känsla av evighet, före mig hade andra människor upplevt samma känsla av trygghet i träets doft och färg.
Där satt jag ofta och drömde om hur livet kanske skulle bli. Ibland läste jag i någon medhavd bok eller satt och skrev på någon av mina berättelser som nu började bli mer eller mindre uttänkta kärlekshistorier.
Jag genomlevde min första sommar som "vuxen" och mitt första år i realskolan och det året gick ganska bra, trots min besvikelse över att jag inte träffat någon som visade mig intresse. Andra sommaren var nästan likadan- även om jag då hade sommarjobb en del av lovet. Jag var så blyg, så rädd, så fångad i min egen underliga osäkerhet att jag nästan sprang undan om någon kille visade mig sitt intresse. En underlig tid. Men det fanns ingen som jag kände stark nyfikenhet på och ingen jag ville träffa på tu man hand.
Men det bekymrade mig mycket att jag fortfarande var okysst! Det var min hemlighet och något jag tänkte ofta på. Hur bar man sig år? Hur skulle jag göra för att få bekräftelse på att jag inte längre var en unge på folkskolan?
Men det fanns en ung man som jag reagerade inför. En viss ung man med mörkt hår och leende ögon och med en lika leende mun. Honom drömde jag lite om. Önskade att han skulle se mig, ta kontakt, visa intresse. Men eftersom jag var så ung, han min drömprins var hela fem år äldre, så hade jag nog ingen chans. Bland de första gångerna jag besökte dansbanan på Galhammarudden så hade han bjudit mig på en läsk -helt utan vidare. Frågad vad jag hette och talat om att han var läskamrat med mina äldsta bröder.
Jag hade sett honom spela fotboll och han var då målvakt i B-laget men skulle snart bli ordinarie i A-laget. Jag märkte att han började titta efter mig, hälsade när han såg mig och jag anade att just han- var nog den som jag skulle komma nära. Det var något speciellt i hans sätt mot mig och jag började dagdrömma om honom. Och han närmade sig på ett sätt som jag tyckte om. Med respekt och försiktighet.
Det var en underlig höst och vinter, skolan skulle skötas och jag var mitt uppe i en tonårskris. Jag kände mig fruktansvärd ensam, mina kompisar började träffa olika killar och en del började ha fast sällskap; "kilade stadigt" som vi sa. Och själv tänkte jag att jag måste så fort som möjligt se till att bli kysst, det fick blev vem som helst, bara jag fick uppleva det och bli som de andra. Men jag vågade aldrig ta steget, jag kände bara djup ovilja om någon försökte- jag ville inte kyssa någon som jag inte tyckte mycket om.
Det skulle vara en upplevelse med en speciell kille.
(baserat på en artikelserie skriven 1981.)
