På tröskeln till vuxenlivet

Vi skulle snart bli vuxna. Konfirmationskamraterna kom från många byar och vi var 62 stycken som skulle motta den första nattvarden. Vi gick i konfirmationsundervisning i en månads tid i församlingshemmet och lärde oss både att förstå bibeln  och att tolka olika texter.
Vår präst Jan Berndes var vår lärare  och han var omtyckt av alla. Han var tillräckligt ung för att prata med oss ungdomar på ett enkelt vis och tillräckligt gammal för att inge förtroende och respekt. Vi flickor tyckte dessutom att han var så vacker: silverfärgat hår och bruna ögon och en röst som var mjuk som
sammet.
Ingen av oss som gick i undervisningen ifrågasatte konfirmationen, det var något man skulle göra och sedan räknades man som mera vuxen. Jag kände mig inte speciellt religiös, men läste våra läxor, rabblade psalmtexter och budord. Man skulle konfirmeras, och det var bara något man skulle göra då. 
Vi började känna oss lite vuxnare och det var dessutom en tid då vi hade roligt tillsammans. Vi skulle delta i högmässan varje söndag och vi fick även turas om att vara "kyrkvärdar" tillsammans med ordinarie kyrkvärd. Det gav oss en känsla av att få ett viktigt förtroende och vi fick hjälpa till med att psalmnumren kom upp på tavlorna och vi samlade in kollekt.

Och innan konfirmationen så fick vi alla åka till ett läger nere i Vemdalen, den lilla vackra byn vid foten av Vemdalsskalet i Härjedalen. Det var underbara lägerdagar med massor av nya vänner från olika byar. Och det förväntades av oss att vi skulle passa alla tider och ta fullt eget ansvar.
Vi var några flickor som hade med oss tält, så vi tänkte sova i det och slippa trängas på golvet i någon skolsal. Vilket äventyr!  Men några tältande pojkar upptäckte snart oss flickor så den första natten var ett enda skratt och stoj... Det blev för mycket spring och vi flickor blev snart inhämtade av vår präst som förebrående påpekade att vi svikit ett förtroende och att han var besviken på oss. Aldrig hade jag känt mig så skamsen, jag skämdes över att ha gjort vår älskade präst besviken. Men - jag tyckte också att även de tältande pojkarna borde ha åkt in i en skolsal lika fort som vi flickor. Jag påpekade det för prästen efteråt- men han såg bara allvarligt på mig och sa att det var inget vi skulle diskutera.

Under lägervistelsen hände en fruktansvärd bilolycka i vår by, fick vi veta när vi kom hem. Jag minns den iskalla kyla som grep mig när den hemska nyheten berättades i mitt hem. Det var en äldre bror till en av flickorna i min konfirmationsgrupp. Olycksplatsen låg nära mitt hem, vid en svag kurva nedanför allén upp till Bergviks gård. För hög fart, en kurva, några stenar -mer behövdes inte för att släcka en ung människas liv.

Hela vår by sörjde och jag tänkte länge på döden, det hemska hade kunnat drabba även vår familj, mina bröder var i nästan samma ålder som den unge mannen som körde ihjäl sig. Så lite man egentligen visste om livet, så lite man anade och så oväntat något kunde hända som förändrade ens liv så totalt.

Varför- tänkte jag ofta, varför skulle livet vara så hårt?

(baserat på en artikelserie skriven 1981.) 

Det var en gång ett Kafé med bageri

En riktigt god träffpunkt i Hoverberg var Kaféet med bageri. Där basade systrarna Maja och Årsil. De kom ursprungligen från Myssjö, men jag tror de kom till byn efter att Maja gift sig med sin snälle man Joe. Dessa två damer var lika goda och fina som deras produkter i bageriet. 
Och att någon gång ha råd att ta en fika på kaféet var något alldeles speciellt: en sockerdricka och en kardemummabulle smakade himmelskt.

I familjen fanns två fosterbarn, Doris och Marja, som också deltog i kaféjobbet när de inte studerade eller var borta på något annat. Jag minns att Marja hade planer på att studera vidare i Uppsala efter sin realexamen, men att Doris hade problem med hälsan. Hennes hjärta jobbade inte som ett normalt friskt hjärta. Hon skulle om några år lämna jordelivet under en lång och svår hjärtoperation i Uppsala. Något jag aldrig glömmer. Fina Doris som var så omtyckt av oss alla och som varit en så bra "ungdomsledare" inom IOGT. 
Hela byn sörjde.   

Jag kan ännu minnas Majas och Årsils fantastiska wienerbröd och alla småkakor. Och så deras tårtor som ingen annan kunde göra. Jag hade en tid en dröm om att bli som dom... ha ett eget bageri, baka och sälja.
Till min glädje så lyckades jag få sommarjobb där i två veckor när jag studerade vid realskolan. Så mycket roligare än de sommarjobb jag haft året innan, då jag dels hade planterat gran på ett skifte på Hoverberget och på ett annat hygge i Skanderåsen (bra betalt om man jobbade hårt) och sedan varit barnpiga till en ung bondfamilj som bodde uppefter vägen till Vigge.

Bageriet var berömt över hela södra Jämtland och kundkretsen var stor. De bakade till allt och alla; bröllop, dop, födelsedagar, begravningar, examensfester etc. Beställningarna haglade in varje dag. Det fanns alltid jobb att göra. Ta emot telefonsamtal och skriva ner beställningar, önskemål och kunders namn och vilken dag de ville komma och hämta sin beställning, var bland mina första arbetsuppgifter.

Var dag började med en kopp kaffe och en smörgås vid köksbordet, då tant Maja talade om vad som måste göras under dagen. Nere i bageriet var det som att kliva in i en helt annan värld. Stora bunkar där degar knådades, ställningar där bullar fick ligga på plåtar och jäsa. Och så alla hyllor fyllda med burkar som innehöll sylt, frukt, påsar med pudersocker, flaskor med karamellfärg, kryddor som skulle malas till bullarna och det doftade helt underbart. Stora säckar med olika sorters mjöl. Och så en stor bunke med färska ägg. 

Jag lärde mig snart knäcka ägg på rätt sätt för att skilja på gulan och vitan. Malde kardemummakärnor, blandade malen kanel med socker till bullarna. Steg för steg fick jag lära mig något nytt och snart klarade jag av att baka ut en bit deg, fylla med frukt eller kanel-sockerblandningen och rulla ihop degen och skära i lagom stora bitar och så att göra vaniljkräm till deras sagolika wienerbröd.

Och så den där magiska konsten att av utkavlad, speciellt skuren marsipan göra rosor och blad till tårtorna.          

                                                                                                                                                                                                                                                                        

Wienerbröden klarade jag aldrig av att baka - det var ett speciellt arbete med att kavla ut den degen, lägga på tunna skivor smör, lägga ihop och kavla ut några gånger. Jag minns inte hur många lager smörskivor som skulle kavlas in i degen - Men å, när den var klar att formas till wienerbröd så fick jag vara med.
När wienerbröden var gräddade fick de svalna en stund, sedan var det att ringla över lite sockerglasyr. 

Och sedan var det att smaka på ett alldeles nygräddat wienerbröd...mmm!

Vilket sommarjobb- var dag fick jag med mig en påse bullar hem till familjen. Och även om lönen inte var så stor, så räckte pengarna till både en ny bok, som jag köpte på "Jörners" och till en t&r biljett med tåg och buss ner till Vemdalen där min farbror Kalle med familj bodde då. Jag fick lite "semester"...
Jag började känna mig vuxen.

Julavslutning och examenstid

Vår lärare Olof Genberg var som sagt även kantor i kyrkan och körledare. Min syster och jag var med i ungdomskören. Det var en härlig tid och kören fick uppträda i kyrkan och i andra sammanhang. Det bästa var jultiden med alla dess psalmer och sånger som jag älskade att sjunga. Jag kan fortfarande känna glädjen över dem, stämningen i den av ljus upplysta kyrkan i adventstid, det försiktiga hostandet för att "klara" struparna och den stumma förväntan vi kända från kyrkobesökarna.

Så satte sig kantorn vid orgeln, tonerna steg jublande mot taket och vi lyssnade andäktigt. Så blev det vår tur, stämmorna följde varandra och "Hosianna" och "Det strålar en stjärna" fyllde kyrkorummet. Stunden var trygghet; en varm, skön förväntan inför julen. Jag bara älskade den stämningen.

När vi sent på kvällen gick hem i den kalla decemberkvällen hade vi alla julen inombords. Utanför kyrkan stod granar med tända ljusslingor, snön gnistrade och andedräkten ångade av kylan. Himlen var fylld av stjärnor och vi tävlade med varandra med att känna igen flest stjärnbilder. 
I varje hus i byn lyste en rödgul adventsstjärna i ett mörkt fönster och jag kände hur mycket jag älskade min hemby. Varje gård, varje hus var välbekant, allt var tryggt och jag ville att det alltid skulle kännas så.

Jag upplevde sju examensdagar i folkskolan. Det blev sju nya klänningar, sju par nya skor och sex par vita knästrumpor, det sista året fick jag mina första nylonstrumpor. Till examensdagen smyckade vi alltid våra klassrum med blommor och björkris. Jag ville gärna ha blommande hägg, men det sa alla stopp till- doften var allt för stark och skulle ta över försommarblommornas späda doft.  
Vi gick alltid dit till kvällningen dagen före och gjorde allt i ordning; skrev "Glad sommar" på svarta tavlan, övade våra sånger och små teaterstycken och städade ur våra bänkar. Klassrummet luktade så rent av nytvättat golv, blomdofter och vi kände att äntligen hade sommaren kommit.

Examensdagens början var ett enda springande hit och dit och en massa frågor "var är mina strumpor?" - "sitter klänningen bra?", "kamma håret!", "Är ni rena om händerna?", "borsta tänderna!"

Så gick vi då, min syster och jag, lika som bär i likadana klänningar och med rosett i håret. Klassen var ett enda glatt skrattande kamratgäng, ingen fnissande eller retsamt skratt, utan vi sjöng våra sånger, svarade på olika examensfrågor och spelade upp vår inövade pjäs inför stolta föräldrar.

Så till sist fick vi då vår betygsbok, den vi alla väntat på med spänning. 
Vi jämförde betyg, och ingen av oss var då medvetna om betygshets eller ifrågasatte rättvisan i betygssättningen. Betyg var något man fick och var dom bra då var ju alla glada, var de dåliga så visste man att det blev hårdare kontroll av läxorna hemma. Det var först i avgångsklassen, i 7:an, som vi började förstå att betyg var något som kunde användas emot en -ifall de inte var tillräckligt höga. Skulle vi läsa vidare så måste betygen vara på topp. En del av oss hade tur och klarade av betygsgränserna och kom in på kommunala realskolan.

Till hösten så blev vi alltså mer "vuxna", skulle åka buss till skolan som låg i Svenstavik, och där skulle vi få helt nya lärare och vi skulle få många nya klasskamrater. Men först skulle vi konfirmeras, det var det viktigaste som skulle hända den sommaren. 

(baserat på en artikelserie skriven 1981.) 

Skrivminne från Folkskolan

Min lust att skriva och berätta väcktes i skolan, även om jag tidigt hade skrivit "sagor" och illustrerat dem med teckningar, och som jag sydde ihop till små böcker. Jag kan ännu minnas den lustfyllda glädjen när jag gjort en liten "bok" klar. Jag hade tydligen gett några till min farmor, som sparat dem, och innan hon dog så fick jag igen några "böcker". Det var riktigt roligt att läsa dem igen. Jag hade tydligen stor fantasi och kunde pränta ner allt.

Men det var först i femte klass som jag började drömma att bli författare. Vår lärare Olof Genberg, som även var kantor i kyrkan, var nog den förste som pratade om författare. Det berodde på att hans far varit lappmarkspräst och tjänstgjort uppe i Fatmomakke, "Marsfjällets skugga" vid Kultsjön i södra Lappland. 

Om det nybyggarsamhället hade en som hette 
<< Bernhard Nordh skrivit. Bernhard Nordh var statarbarn och självlärd, hade slitit hårt och kämpat för sina författardrömmars förverkligande. Genberg läste boken högt för oss i klassen när vi hade "klassens timme" och jag blev helt fascinerad av att lyssna och så få veta att detta var skrivet av en som inte hade så hög utbildning. Jag tänkte att kanske även jag skulle våga skriva.




När vi hade svenskalektion så fick vi ibland uppgift att skriva en egen berättelse. Vi fick då flera ämnen att välja mellan, och en gång fanns bland alternativen "Australien" och eftersom vi nyss läst om den yngsta kontinenten i geografin, så valde jag det ämnet. Jag hade dessutom läst några andra böcker om Australien och det var ett land som väckte nyfikenhet. Jag minns än idag den underliga berättarglädje jag kände när jag skrev och på något vis fick jag till en lång uppsats om två barn som var emigranter, om deras upplevelser och upptäckter av sitt nya hemland. Min uppsats var lång och vår lärare såg lite förvånad ut över att jag fått till så många sidor.

Så efter en tid skulle vi få tillbaka våra rättade uppsatser. Magistern kom in med en bunt skrivböcker under armen, hälsade godmorgon och vi fick sätta oss ned. Han tittade leende på mig, sa mitt namn, och jag kände först obehagskänslor i hela kroppen. Tänkte att nu får jag veta att min uppsats inte dög, inte höll sig till ämnet... Men det var en stolt lärare som med värme i rösten berömde mig inför hela klassen! Han sa att det var den bästa uppsats han någonsin läst och att jag nog skulle kunna bli en författare om jag fortsatte att skriva och utvecklade min berättartalang. Jag kände lyckokänslor i hela kroppen, rodnade av glädje för jag var inte van vid att vår lärare uttryckte sig så till någon av oss i klassen.

Men tyvärr så försvann min uppsats, magistern hade lånat ut den till en kollega och tydligen hade den slarvats bort på något vis. Jag blev oerhört besviken, tårarna kom, nu kunde jag inte visa hemma vad jag skrivit och fått så stort beröm för. Det var som om ödets makter inte ville att jag skulle tro att jag kunde skriva. 
Vad betydde lärarens ord när jag inte hade kvar det jag skrivit? 
Det var ju uppsatsboken som var beviset på att jag gjort något bra. 

(baserat på en artikelserie skriven 1981.)

Kort pau mä

Sesaun såg je ut