Från en svunnen tid

Vilken överraskning mailboxen bjuder på idag; Fick åter några gamla foton från min käre kusin Ove som Gott-Nytt-År-hälsning. Jag blev alldeles varm i hjärtat.
Det är pusselbitar bakåt som jag verkligen tycker om. 

Det gamla huset och jag tror att det är farfar med ett av sina barn som står med hästen och farmors föräldrar, samt farmor sittande med ett av barnen.  Vem den unga flickan med cykeln är... okänd...(?)

Stora huset under uppförande år 1911... det som blev rödmålat. Och jag gissar  att det kanske är farmors far som står där och är stolt byggherre...(?)

Farmor och farfar med sina första fem barn:  John f.1907, Per f.1910, Olof (min far) f.1911, Astrid f.1913 och Berta f.1916

Med önskan om ett Gott Nytt År!

Nu tändas åter ljusen i min lilla stad, 

två ganska svaga lyktor framför rådhusets fasad. 

Lyser över ströget, där går Kalle och Marie, 

och blinkar emot Vera på Waléns konditori. 

Och grabbarna i gänget står och pratar ner vid Grand, 

om flickor och om fotboll och om livet med ibland. 

Från hotellet hörs en trio i Tousellis serenad. 

Det är kväll i min lilla stad. 

Östersund 

Det var radioprofilen Per Martin Hamberg (1912-1974) som under pseudonymen Eric Decker skrev texten till en schlager som var ganska populär i min ungdom. 

Per Martin Hamberg som kom från Stugun där hans far var präst, hade bott och studerat i Östersund. Då hade han även kontakt och samarbete med Karin Juel - en annan kulturperson med anknytning till Hoverberg. Och idag är det Karin Juels barnbarn Therese som äger mitt gamla barndomshem.
Per Martin Hamberg hade tydligen även släktanknytning till Hoverberg och till huset "Deckers", där någon med namnet Decker hade bott. 

Min farbror John med familj köpte "Deckers-huset" omkring 1960 och bodde där under många år. Jag minns att huset var lite speciellt, två ingångar och spännande med alla sina utrymmen och närheten till sjön.
Så småningom så blev det nya ägare till huset; dottern til min syster vid havet E-noor köpte huset. 

Ibland är världen liten.

Nu är det strax jul igen!

Snart dags för julfirande. En högtid med både minnen och traditioner. Mest detta med julevangeliet och den fantastiska berättelsen om Jesusbarnet och hans mor Maria. Utvald att föda ett speciellt barn som skulle påverka hela världen. 
Hon som kallas Madonnan. 

Varje år jag besöker min barndomsby så blir jag påmind om denna Madonna. Inte via något kyrkligt eller läsande av bibeln. Utan genom något så vardagligt som en vanlig björk. En björkstam som lockar till tolkning genom hur barken har formerat sig och bjuder på en bild. 
En Madonnabild.

Åtminstone jag ser alltid Madonnan. Och tänker att det är som en helig björk. Mitt framför trappan till min gamla vän Margaretas hus.

  

God Jul

Där jag lekte som barn

Farmor och farfars gård. Med två bostadshus-ett äldre med utsikt mot sjön och ett stort rött hus som min farmors pappa hade byggt år 1911. Här samlades hela släkten på sommaren, särskilt när höskörden skulle starta, alla hjälpsamma armar behövdes. Det fanns två lägenheter i stora huset och även två i det gamla lilla huset, så det fanns husrum till alla. Dessutom fanns det en liten bostad ovanpå snickarboden som var avsedd för en dräng. 

Mina syskon och alla kusiner var mina lekkamrater, och vi hade en hel gård med många uthus att upptäcka och att leka i. Vi var nog minst 15 ungar under sommaren som lekte kurragömma eller kull ute på gårdsplanen. 
Jag minns glädjen att få rida barbacka på trogna hästen Lisa ner till sjön och vi plockade ett sorts gräs i dikena ner mot sjön som grisarna tyckte om.
Och farfars jordgubbsland var en gudomlig lockelse sommartid och även alla bärbuskarna- röda och svarta vinbär och krusbärsbuskar. Alla bär var nog vårt sommargodis.
När det var dags att släppa ut korna på sommarbete fick vi vara med och se till så att inga glada kor sprang åt fel håll. Och när de släpptes ut på skogsbete så fick man följa med och se till att alla gick den rätta vägen upp till skogen.

Nere vid sjön fanns ett tvätthus, med en stor gryta att använda till att koka vittvätt i, och där fanns en gammal smedja och så "vår" badstrand. Liten och med grusbotten, men å så roligt vi hade när vi fick gå ner och bada där. Dessutom kunde vi låna någon av roddbåtarna som låg där nere. Bäst var den lilla grön-vita ekan, den var lättast att ro.
På hösten blev vår badplats omvandlad till notplats, dvs då drog man fiskenot och landade den på stranden och det var spännande att se vilka fiskar man fått, oftast var det sik och laxöring men ibland hände det att en stor gädda trasslat in sig i nätet.

Det mest spännande var nog " snickarbua" och se på när någon av farbröderna sågade bräder, svarvade träpinnar och vips- så var det plötsligt en barnstol. Jag minns speciellt hur skicklig min farbror Kalle var att göra en barnstol eller en kökshylla. Det var som trolleri att han av lite bräder och träpinnar kunde få till något så vackert.

Och på hösten var det tunnbrödsbak i bakstugan och det var bara att njuta av nygräddat tunnbröd med lite smör på. Och i separatorn snurrades tjock grädde fram ur ny mjölk, som sedan blev extra gott att ta till jordgubbarna eller till nyplockade hjortron. 
Och allt var så självklart.
I mitt minne är alla dessa minnen från barndomen något speciellt.

Nu är stora röda huset rivet. Min kära "lill-kusin" Ove tog kontakt via mail häromdagen och berättade med ord och foton. I slutet av november revs huset som stått tomt i många, många år och börjat förfalla. Och tydligen ska landsvägen breddas där och dras om så ett gammalt tomt hus stod självklart helt i vägen...

Men jag kände sorg inombords, alla gamla goda minnen som väcktes till liv och så inse att nu är min barndoms släkthus "borta med vinden"...

Skyltar som bjuder på spänning...

Ja vad ska man välja: Helvetet eller Ingenting? 

Själv har jag  faktiskt varit i Helvetet dvs Kusbölehelvetet, en rejäl kanjonklyfta några mil från Oviken. Det kändes som att vara på upptäcksfärd ute i en vildmark som nästan kändes jungfrulig.
Jag minns att där fanns ett fågelrede i en klippskreva, tvärsöver där jag stod, och en stor fågel låg och skyddade sina ungar.

 C:a 20-25 meter ner forsade vatten fram -inget ställe för sportfiskare alltså. 

Doften från granskogen var mycket stark och så den där märkliga tystnade som hörs i en stor skog.

Jag var mitt ute i vildmarken och ändå så nära till orter som Oviken och Myrviken.
En märkligt känsla.

<<Järnvägsstationen ligger i Svenstavik- där några reklammakare även öppnat ett Storsjöodjurcenter. haha... Storsjöodjuret väljer nog själv när det visar av sig. Själv har jag aldrig sett till det trots att jag är uppväxt vid sjön och efter alla besök i hembygden. 

Men min dotter såg en gång något konstigt ute på blanka vattenytan utanför Bergudden, som om en båt åkte och lämnade vågsvall efter sig- men där fanns ingen båt.  
Min dotter berättade om detta för farbror Ingemar D som skrev lokalnytt i Östersundsposten. Han tog en bild på henne och gjorde en liten nyhet av det i tidningen. Och så lovade hon att hålla ögonen öppna och berätta om det märkliga upprepades.

Själv hoppas jag ju att den gamla odjuret får vara ifred, det är väl fridlyst? Om inte så borde odjuret vara det. 

Jämtlands historia genom alfabetet

Jag hittade några gamla anteckningar jag gjort i min ungdom. Jämtlands historia i alfabetisk ordning....minns att jag skrev av dem, men minns inte från vad eller vilken bok. Nåja, den ger lite historia om det svensknorska landskapet. 


Adlersparre, Georg. 1809-års revolutionär från Jämtland med minnessten i Hovermo, Myssjö.

Bergen, en gång jämtarnas huvudstad, med det första regionsjukhuset; "Hospitalet i Bergen" på 1300-talet.

Christen Rasmusson, kapten. Jagade svenskarna ut ur Jämtland 1644.

Danska riksvapnet finns i Ragunda gamla kyrka.

Ekorrskinn. s.k. gråskinn. Var ett viktigt betalningsmedel för skatten. Ingår i  Jämtlands äldsta sigill från 1274.

Fastesson i Lockne. Jämtlands förste kände skald. Skrev en hyllningsvisa till  danske kungen som år 1677 befriat Jämtland från svenskarna.

Gelline, Arnljot. Från Gällö, stupade med Olav den helige i slaget om Stiklestad  den 29 juli 1030.

Harald Hårfager orsakade år 874 att Jämtland fick nya kolonisatörer från Norge  bland annat Kjallak Jarl, som blev republikens första hövding.

Indalsälven, namngavs av folk från Sundsvall, men borde väl rent logiskt, som  Ångermanälven och Dalälven, heta Jämtälven.

Jamtamot, det fria Jämtlands Allting på Frösön, där jämtarna möttes på ting  den 12 mars varje år från c:a år 935 till in på 1500-talet.

Kjettil Ånundsson från Tröndelagen. Fick tillnamnet Kjettil Jamte efter sin  kolonisation av Jämtland på 760-talet.

Lagtinget på Sproteidet, Frösön, grundades 1274. Ockuperat av militären sedan  Jämtland blev svenskt.

Marknaden hölls på Frösön i samband med Alltinget Jamtamot. Kallades efter  svenskövertagandet för Gregoriemarknaden. Flyttades till Östersund 1798.  Nedlagd på 1900-talet.

Norge annekterade Jämtland 1178 och det förblev norskt i 500 år.

Olof Rahm, svensk präst i Ragunda. Deltog i motståndsrörelsen 1677,  fängslades och avrättades av svenskarna i maj 1978 på Tibrandsholm, Rödön.

Pengar. Den egna valutan i Jämtland kallades för Jamska mark. Den stod i  högre kurs än den motsvarande svenska.

Q. Ei ku är en ko på svenska.

Ravund, försvenskat till Ragunda, kom att tillhöra Jämtland på 1200-taket.
Eget sigill 1305.

Sverige erhöll Jämtland av Danmark vid freden i Brömsebro år 1645.

Tibrandsholm, medeltida borg med vallgrav vid Rödösundet. 
Borgen revs år 1402

Universitetet i Köpenhamn, var jämtarnas första högskola åren 1479-1645.

Västerhus, Jämtlands första kyrka. Raserades i början av 1600-talet. Ruinen  utplånades av den svenska militären 1952! 364 skelett av jämtar grävdes upp  och fördes till Stockholm.

X-ing (exing) ett ökänt ogräs i Jämtland, kallas för kvickrot på svenska.

Ytterån, där motståndsmannen Mårten Jonsson från Föllinge har sin viloplats. Begrovs i skogen intill ån, år 1700 av den svenske bödeln.

Zetterström, Carl. Medicinprofessor från Rödön, som grundade Jämtlands första  bibliotek på Frösön genom en stor bokdonation år 1833.

Ås, den mäktige guden Tor! Före kristnandet av Jämtland svor man på  Jamtamot tingseden: "så sant hjälpe mig Fröy, Njord och den mäktige Ås"

Ärterbröd. Ett genuint jamsk bröd. Bakas som tunnbröd men med ärtmjöl.

Östman Gudfastson. Hövding på 1000-talet. Lät kristna Jämtland och resa  runstenen på Frösön.

En ny, mycket speciell bok

Du får inte älska mig 
av Anette Westin

Utgivare: Jengel förlag 2017


Det sägs att det spökar på Julita gård. Den vackra adelsfröken Charlotta Palbitzki svävar genom rummen på tredje våningen ropandes efter sin älskade
Kärleken mellan henne och informatorn på Julita, prästsonen Pehr Hofverberg från Berg i Jämtland är förbjuden.
När de står inför valet att välja kärleken eller följa den väg familjerna förväntar sig, fattar de ett beslut som kommer att få konsekvenser de aldrig kunnat drömma om.
Vad var det egentligen som hände den där vårnatten 1758 och är det så som vi alla hoppas, att kärleken övervinner allt?

(baksidestext)


Eftersom jag har mina rötter i Berg och växte upp där, samt att jag läst lite gammal historia både om byn och om prästsläkterna som skött själavården under  århundraden, så blev jag nyfiken på denna bok. 

Släkten Hofverberg tog tydligen sitt efternamn från berget.

Och Julita gård har jag besökt flera gånger, vandrat runt och tittat på allt gammalt vackert och vandrat i den fantastiska trädgården, njutit av kaffe med utsökt bröd till och bara kopplat av. 
Jag anade inte att det spökar (?) där.... men å andra sidan har jag inte sovit över. Man kan boka rum i slottsflyglarna.

Tyvärr missade jag författarinnan när hon var på besök på hembygdsgården i Hoverberg nu i somras och presenterade sin bok och även hade en samling i gamla "Isaks" där hon berättade om huvudpersonerna. 

Det var eldsjälen Bertil Glansberg som tipsade mig om boken och uppmanade mig att köpa och läsa. Även om det är en blandning av historiska händelser och skönlitterär fantasi så blev jag nyfiken. Så jag beställde boken från Adlibris, och den kom idag med posten och nu sitter jag och ska strax börja läsa. Det känns lite spännande.

#################

Det är en bok om kärlek som är baserad på verkliga händelser. Och om hur  dåtidens krav  gör att huvudpersonerna inte tillåts att välja den partner de vill ha. De var tvungna att följa familjens krav och val i stället för sitt eget hjärtas val. Och det kändes lite speciellt att det är just i Hoverberg som allt hände. Jag har ju besökt gamla huset i "Isaks" några gånger och då var det tant 'Thella' som var min ciceron. Hon kunde berätta mycket om det som fanns i huset och dess historia.

Jag tog en hel del kort när jag var där med Thella och det kändes så  spännande att gå omkring i ett hus som bevarats med alla sina minnen. Ett museum som känns helt äkta. Men då kände jag inte till den kärlek som huset även är ett minne av. 

Även andra gårdar som t ex Stenhammaren finns med i boken och även den gamla Avrättningsplatsen ( se fotot) nedanför berget som Holger Olsson från Åsarna skrev om i sitt teaterstycke "Silversmycket" om Karin Wallentinsdotter, den sista som halshöggs där för 250 år sedan. Hon var anställd som piga, blivit med barn och dödat barnet efter födelsen för att slippa skammen. Ett tragiskt öde -den tidens moral var totalt fördömande så hon såg ingen annan utväg. 
I den första uppsättningen spelade min gamla vän Berit Lindgren huvudrollen. Tyvärr var jag inte upp i Jämtland den sommaren- men min  vän Sören Eriksson var hemma i Oviken, så han åkte till Åsarna och såg en föreställning. Sören var mycket imponerad av Berits spel. Och jag minns att det skrevs goda omdömen i lokaltidningarna.

Julpepparkaka?

Här finns en rejäl beskrivning från 1700-talet på julpepparkaka från förr i världen. 

Inför julbaket

Snart är det julpepparkakedags. 
För många år sedan kom jag över ett recept på pepparkaksdeg via Riksarkivets hemsida. 
Det var grevinnan Lovisa Ulrika Mörners julpepparkaka. Blev ganska förtjust i formuleringarna 

och mängden på en del ingredienser. T ex 25 ägg? Men oj vilken tid det tydligen tar att få till 

en deg. Om det kan vara rätt ? 
Jag har inte provat.... 

Jag skriver av texten som den är:


Beskrifning på pepparkakor

Till et stop honing tages 25 ägg wilka wispas 1 timma. Medan det sker kokas 

honingen och skummas wäl, och står sedan tils han blir wäl kall. När han då är wäl 

skumad lägges krydderna uti som består uti mycket Canel, Cardemummor, 

pommeransens skal, hälst syltade men annars torra, Sucat, och skållade mandlar. 

Är honingen då wäl kall slås den uti de wispade äggen, som sedemera wispas en 

timma. Dertil röres 4 skålpund gott wettemiöl, med en förläggar sked sakta ofwan

uppå. Til slut giör man låder af Cardus papper som smörjes med smör och slås half 

fulla af degen. Sättes sedan uti en lagom warm ugn med tegelstenar emot lådorna.
NB är mjölet så gott som på Boseholm tages något mindre. 

Detta kan och giöras af  et halft stop honing.


stop= c:a 1,3 liter
skålpund= c:a 0,425 kg
karduspapper= ett enklare, grovt, gulbrunt omslagspapper



Lite historia:
I Esplunda arkiv på Riksarkivet ingår grevinnan Lovisa Ulrika Mörners arkiv. Hon föddes Horn och levde mellan åren 1751-1823. År 1772 gifte hon sig med hovmarskalken Carl Gabriel Mörner (1737-1828) som 1801 invaldes i Vetenskapsakademin för sina insatser som lanthushållare. Efter arv och köp bodde paret från 1776 på godset Björksund i Tystberga socken i Södermanland.

I grevinnan Mörners arkiv finns 3 volymer med handlingar som belyser en högadlig kvinnas vardag under denna tid. Här hittar man bland annat brev, dagboksanteckningar, recept, verser och religiösa anteckningar. Recept finns för färgning, limberedning och matlagningar, men även mot sjukdomar.

Några utvandrare

Mors kusin Elisabeth med dottern Agnes vid en nationalpark i närheten av Seattle i USA. Fotot taget på 1940-talet.

Elisabeth var döpt Lisa Kristina f. 1891 och hon emigrerade till Amerika år 1910. Hon gifte sig med en värmlänning, John Andersson i Seattle som utvandrat 1909 
Familjen bodde en tid i Everett, Snohomish county som tydligen ligger nära gränsen till Kanada. Det förklarar kanske varför äldste sonen  John Sigurd noteras som född i Kanada i USA enligt ett tidigt "Census" och fadern John står som "farmer". 
De fick tre barn: John Sigurd f. 1914, Hugo f.1915 och Agnes f. 1922

Elisabeth och hennes man tillhörde de svenskar som lyckades i det nya landet; De bosatte sig i Seattle och maken startade en konstruktionsfirma, som sönerna tog över och utvecklade och de byggde både vägar och andra anläggningar. 

Men de hade haft planer på att återvända till Sverige och hela familjen var på besök en sommar under 1930-talet. Då hade de önskemål att köpa en bondgård uppe i Mo, men säljaren valde andra köpare. De återvända till USA och satsade på sitt företag där.
Elisabeth hade hela sitt liv kontakt med sin moster dvs min mormor, och under krigsåren och hela 1940-talet så skickade hon paket med konserver och kryddor till mormor varje år till jul.

Datorliv...

Ibland händer något. Det hände mig. Så förra veckan hakade allt upp sig, "Jämtstårscha"  försvann och jag fick leta efter henne. Hon återfanns med hjälp av datatekniken och kunde återföras till sin rätta plats. Bravo!  Men jag höll nästan på att ge upp eller ringa äldste sonen och be om hjälp... han kan detta med datorteknik.  
Men jag lyckades själv återskapa allt. Bravo!  
puh....

Men tydligen hade något hakat upp sig -fick jag veta genom telefonsamtal från en läsare i min gamla hemby, Bertil G ringde idag och undrade vad som hänt. Och tydligen hade alla inlägg inte kommit med när jag uppdaterat allt. Han saknade en del saker jag skrivit. Så det var bara att sätta sig och kolla upp "bakvägen" varför det var så konstigt. Och Si! jag kunde genom lite vänligt mottagande av it-tekniken hitta igen allt som låg på väntelista (?) så att säga. 
Dessutom har jag uppdaterat virusskyddet och kört diskrensning flera gånger med olika alternativ och defragmenterat. 

Puh så skönt, och TACK Bertil som ringde och undrade vad som hänt.
Nu är nog allt som det ska vara igen. Hoppas jag.

Jag minns med värme

För en vecka sedan tog Hoverbergsborna avsked av Birgit. 
En kvinna som många kände till och hade haft kontakt med eftersom hon i hela sitt liv arbetat på Apoteket. 

Birgit var även aktiv inom hembygdsföreningen och bakade goda kakor till serveringen där; och var gång jag träffade henne så ville hon prata lite extra med mig. Jag tillhör ju den generation som flyttat från byn vilket hon tyckte var så trist. "Ma e snart bare gammfolk hen i byn" sa hon och gav mig en varm kram.

Jag minns när jag var barn att jag ofta gick till apoteket och köpte en bit svart lakritsstång för 5 eller 10 öre och var det Birgit eller min älskade faster Anne-Marie som expedierade mig.... då fick jag en lite extra lång lakritsstång och en klapp på kinden.
Sedan hade man godis som räckte i flera dagar.

Jag är så glad att jag förra sommaren hälsade på Birgit tillsammans med mina vänner Maggan och Monica, som var hemma från USA på besök. Vi bestämde oss för att uppleva lite gamla minnen. Och Birgit blev så glad när vi kom och knackade på hos henne. Vi satt en hel eftermiddag och pratade gamla minnen. Efteråt fick vi veta hur uppskattat vårt besök varit, Birgit hade pratat med många om att vi hälsat på hos henne. Själv hade hon då börjat drabbas av åldersproblem och hade lite svårt att förflytta sig.

Och nu har ännu en byprofil lämnat jordelivet. Mycket saknad.

Släktforskning morfars sida...

Det var spännande när jag och min bror började nysta upp släkttrådarna på morfars sida; Min bror hittade som sagt lite uppgifter i gamla kyrkohandlingar och sedan kunde jag med hjälp av andra spåra morfars far och hans familj. De utvandrade till USA, bosatte sig så småningom i Aitkin i Minnesota och de fick många barn. 
I Aitkin bor en mycket aktiv släktforskare, som ansvarar för ett lokalt arkiv, och som jag vid ett tidigare tillfälle kunnat hjälpa att hitta igen svenska rötter och tack vare henne så kunde jag nu hitta rätt, följa morfars familj i USA och hitta uppgifter i både amerikanska kyrkböcker samt i folkbokföringen där. Det var en spännande tid. Och som kronan på verket hittade jag uppgifter på en amerikansk släktsida; en kvinna med namnet Karen sökte uppgifter om sina svenska rötter. 
Ibland hittar man rätt på ett ganska enkelt sätt.
Karen planerade med sin man, som har norska anor, och med sin svåger med hustru att resa till Sverige och Norge. Karen uppgav att hennes förfader från Sverige (morfars far) berättat för sina barn att de hade en halvbror i Sverige. Och inom familjen hade den uppgiften funnits med hela tiden. Men det var Karin som kände att hon vill forska mera och hitta igen sin svenska släkt.

Jag kontrollerade alla uppgifter, årtal, födelsedata etc samt uppgifter på passagerarlistor och från den lokala  folkbokföringen där och såg till min glädje att precis allting stämde. Så då tog jag kontakt med Karen via mail och berättade vem jag var och skrev att hon var så välkommen till Stockholm och Sverige!
Och Karen kom. Vi gick ut på en restaurang med god mat och dryck. Det var fantastiskt roligt att träffa henne och hennes man och vi, jag, min syster Karin och broder Olof satt en hel eftermiddag och kväll och bara pratade. Det märkliga var att det kändes så enkelt och självklart. Det fanns likheter både i utseende och sätt. Det var som om vi var gamla bekanta. 

Nu har vi regelbunden kontakt och berättar om våra liv för varandra och hur släkten utökats. Det känns helt naturligt. Och så rätt.
Större delen av min släkt bor i USA. Och så har jag en kusin i England. 



Morfars far:
Jon Mårtensson fr Östervigge  f.1850.11.03 -
gift med
Gertrud Jonasdotter fr Skålan  f.1857.02.21
deras barn, min morfars halvsyskon:
1. Elin f.1879.01.26
2. Brita f.1881.06.20
3. Martin f. 1883.11.14

(det kommer mera här...!)

Släktforskning morfars sida...

Jöns Eriksson 1812.07.01-1850.07.17 Torpare i Myssjö. gift 1839.11.10 med
Anna Persdotter 1815-02.17-1903.03.04 från Tossåsen
deras dotter:
Anna Jönsdotter 1847.08.05-1924.04.18 kallad "stårscheAnna" piga i Kvitsle
hade en kärlekshistoria med
Jon Mårtensson 1850.11.03-1938.05.23 från ÖsterVigge. 
Deras son: 
Jöns August Ekberg  1872-09.29-1936.06.03  min morfar

I födelseboken står:
Påtaget faderskap drängen Jon Mårtensson Östervigge, sid.nr 303 i husförhörs- längden.

Jon Mårtensson flyttade till Klövsjö och gifte sig med en flicka från Skålan 1878.10.13, som han fíck 3 barn med, innan familjen emigrerade till Amerika 1888. Genom en svensk släktforskarsida fick jag uppgifter om Jon och hans nya familj och deras bosättning i USA. Det fick flera barn och den sidan av min släkt är värd ett eget inlägg. Ibland korsas vägar och det osannolika kan inträffa. 

Jöns August tog hand om sin mor i hela sitt liv. När hon dog lät han trycka upp ett mycket vackert "minnesmärke" som alla begravningsgäster fick. 
Minnesmärken var tydligen något vanligt (?) på den tiden.

Jöns August var en mycket kreativ person. Han spelade orgel och gitarr, sjöng och lekte med sina barn Anna, Erik och Ingeborg (min mor). Minns att mor berättade att han köpte böcker och noter hem för pengar som egentligen borde ha gått till barnens skor. Så de fick alla gå barfota så länge det inte var för kallt. Men mor hade bara underbara minnen av en mycket kärleksfull far och likadant var det med hennes syskon:  "J.A." var speciell.

Jöns August var med och grundade en manskör "Bergsuvarne" och de turnerade runt och uppträdde. Alla tre barnen ärvde hans konstnärliga sida och de sjöng och spelade olika instrument. 
Min moster Anna hade en stark röst och sjöng ofta solo med kyrkokören i Bergs kyrka. Hennes röst var som en operasångerskas. 
Morbror Erik var lika musikalisk och jag kan än idag minnas hans fantastiska tolkning av den fjärde satsen ur Ett Bondbröllop av August Söderman.
Och min mor Ingeborg sjöng i kyrkokören i Hoverberg och sedan i olika körer i Stockholm. Hon kunde även spela på alla instrument som kom i hennes väg. Otaliga är de gånger hon satt vid pianot eller med gitarren och spelade och sjöng. Speciellt Evert Taube-visor, som var hennes stora favorit.

Släktforskning mormors sida...

Anders Mårtensson 1777.04.11-1840.03.01 från Bergsviken 4. Riksdagsman 
gift 1807.11.22 med  
Ingeborg Gunnarsdotter 1847.07.13-1847.10.29 från Kvitsle 2.
deras son:
Anders Andersson 1820.08.16 - 1892.01.22 Sockenskrivare. gift 1855.04.29 med Ingrid Jönsdotter 1827.08-18 - 1913.07.31
Deras barn:
1. Jöns Andersson 1857.12.22 - 1918.10.10 dog i "spanska sjukan" 
gift med Agnes Jönsdotter 1861.01.11 - 1920.12.12

2. Anders Andersson 1856.09.04-1856.10.24

3. Ingrid Andersdotter 1960.02.22-1860.03.15

4. Anders Andersson Morén 1861.02.24 -    . gift 1897.06.13
    med Anna-Lisa Hellberg 1879.03.11 - 1918  dog i  "spanska sjukan"

5. Margareta Andersdotter 1963.07.21 - 1937.12.13 "arbeterska"

6. Nils Andersson 1866.10.25-1867.11.07 dog i magsjuka 1 år 13 dag gammal.

7. Ingeborg Andersdotter 1869.02.25-1956.08.09,  gift 1910.07.10 med 
   Johan Jönsson 1869.01.18-1954.12.04 Bonde och smed i Rännberg, Duved

8. Ingrid Märta Andersdotter 1870.09.28 - 1954.05.31 gift 1898.06.12 med
    Jöns August Ekberg 1872.09.29-1936.06.03 
    Skomakare, lokalpolitiker, sångare. Var med och grundade manskören "Bergsuvarne"
    De var mina morföräldrar.
    

Min mittpunkt i Jämtland

Utsikt från Hoverberget mot "öyan" och norröver Storsjön

Vacker är utsikten från Hoverbergets topp. Åt vilket håll man än tittar. Fantasin får sitt när man ser utöver Storsjöns vatten och man kanske vill besöka de små "robinson"-öarna som ligger utanför Myssjönäset. Har det levt människor på någon av dessa öar? Kanske blev de tillhåll för fredlösa en gång i tiden... Eller utflyktsmål för dem som ville ha lite äventyr i vardagen.

Bara att ta en tur upp på berget är ett äventyr där det ligger på en halvö och reser sig med c:a 255 m över sjöns vattenyta. Ett berg som har en spricka, en rämna, tvärs över och som även inbjuder till ett besök i Hoverbergsgrottan, Skandinaviens längsta klippgrotta. I den bodde Hoverbergsgubben en gång i sagotiden, en sagojätte, som flyttade när folk började klättra ner i grottan. 

Grottan har undersökts av grottforskare som mätt grottans hela längd till 170 meter. Men som besökare kan man ju inte krypa in i hålgångarna hur som helst, man får nöja sig med de 81 meter som är lätt att ta sig ner i via en trappa. 

Men därnere känner man sig i en annan värld och vetskapen att över en vilar en stor klump av porfyr gör allt lite extra spännande.

En viking från Jämtland

Alltjämt de mäktig fjäll sig välva högt över solglänsta sund och skogar, som gamla slumrande ättehögar, så sagoblå.
  Alltjämt den isklara Storsjön gungar den blanka skumprydda böljebarmen mot strandens torva, som långsamt stiger till ås.
  Hit har jag längtat.
  Det skalv i bröstet var gång jag följde med blicken svalornas väg genom våren, var gång jag mindes, hur luften blånar i jämtars land.
  Hur långt jag for, hur än livet lyste i söderns glammande rosengårdar, tillbaka manade ständigt hjärtat till nordanlandet med vita vintrar, till fjällens flyktiga fagra sommar med sus av grönskan i djupa dalar och tungsint dånande forsar, med glans av älvar och vildmarkssjöar i soliga fjärran---
  Hur långt jag for, här är målet!
  Du stolta hembygd, som lik en hägring band syn och sinne och dröm och tanke på alla vikingens vägar! Väl frodas sveket kring dina tegar och vankelmod i ditt västanväder, men du - du svek mig dock ej! Blott större, skönare nu jag ser dig i unga sommarens milda solprakt. Med björklövsdft du mig hälsar och vattnens glitter och brus!  De blåa skogarnas tusen toppar mig vinka-vinka! 
Jag hör som sång, hur de susa. -Den sången binder! - Ja, nu jag vet: i detta land vill jag leva! På denna jord vill mitt värv jag söka, mitt öde fresta, min ära vinna - i denna jord vill en gång jag sänkas till hlältero!


Arnljot 
på Tingvallen Frösön i mitten av juni år 1025
P-B: "Till mina vänner bland jämtarna"

Ovanstående har jag skrivit av ur boken "Arnljot" av Wilhelm Peterson-Berger. Det är alltså underlaget till P-B:s musikdrama Arnljot  som skrevs åren 1901-1909. Det bearbetades även om till ett friluftsspel där första akten spelades på Frösön år 1908 och sedan hela dramat 1936. Efter detta har teaterversionen spelats varje sommar på Frösön.

P-B:s  text är skrivet på en något högtidlig svenska, men det finns en hel del lyriska, poetiska inslag. P-B kunde sätta ord på mycket av det man känner och upplever vid besök i sitt gamla hemland. Nostalgi?

Släktforskning farmors sida...

Mats Pehrsson, Remmen nr 1  f.1737 - d.1788.04.01  gift med
Sigrid Jonsdotter Västmon, Överhogdal f.1738.06.13 - d.1798.10.26

deras son:
Jonas Mattson f.1778.03.03 -d.1859.06.18 Klockare, sockenskrivare Remmen Älvros  gift med
Kerstin Halvarsdotter f.1785.02.18 -d. 1881.12.23  Kyrkbyn Älvros

           Kerstins föräldrar: 
           Halvar Olofsson f.1754.09.18- d.1793.01.22 gift 1781.06.18 med
           Ingeborg Pehrsdotter f.1759.05.16-d.1828.04.27

Jonas & Kerstins son:
Mattias Jonsson Elfqvist, Klockare i Älvros, f.1819.07.19 -d.1872.11.16 g.m.
Sigrid Olofsdotter f.1815.11.24 - d.1910.11.19
deras dotter:

Kerstin Elfqvist  f.1847.06.01 - d.1925.11.14 gm
Per Jönsson Råberget Överhogdal  f.1848.03.26 - d.1929.10.05  
Deras barn:
1. Jöns Pehrsson  f.1874.01.12 - d.1875.04.15 
2. Janne Mathias f.1877.06.08 -d.1896.08.07  Drunknade i Hoaån, Överhogdal
3. Märta Persdotter f.1884.12.23 - d.1970.02.09 (min farmor)


Klipp ur Jämtlands Tidning nr 34 den 19 aug 1896:

Tvänne minderåriga gossar omkommo, skrives till J.T. genom drunkning 7 aug i Hoaån i Överhogdal. Gossarna hade sitt tillhåll på en sten och roade sig med att fiska. När barnen blefvo länge borta började föräldrarna ana oråd, hvarvid de genast begåfvo sig till platsen. När de dit kommo, observerade de, att en mössa, tillhörig en av gossarna, låg och flöt på vattnet vid stranden. De började genast söka efter dem, och funno dem ej långt från stenen. Huru de kommit af stenen och i vattnet, är för mig obekant, ty ingen människa fans i närheten och inga nödrop hördes. Den ene af gossarne tillhörde hemmansägare Per Jönsson och den andre änkan Märta Jonsson i Sunnanå.

Denna händelse var orsaken till att min farmors föräldrar, Per och Kerstin, bestämde sig för att flytta. Sorgen var stor och de beslöt att börja om på ett nytt ställe. De köpte en gård i Hoverberg, Jämtland, packade sina saker och körde flyttlasset med hästar. Farmor Märta, endast 14 år gammal, fick rida på en häst, utrustad med ett gevär för att skydda sig mot eventuella rövare. Det var lite osäkert utefter de gamla vägarna på den tiden. Geväret hade farmor kvar som ett minne, gömt i ett skåp och jag minns att hon visade av det en gång. En av mina bröder fick ärva det, efter att geväret plomberats av någon myndighet och ej längre kan användas som jaktvapen.

I Hoverberg så bosatte de sig i det gamla huset (från 1700-talet) och så byggde de ett stort rött hus, uppfört 1911. 
Dottern Märta gifte sig med Paul Wikberg från "Klockars" och de två tog över gården. Och det stora huset behövdes, eftersom de två fick många barn. 
Tio stycken! Nio av dem fanns med i hela min uppväxt. 
En flicka, Elsa Gunilla f.1905.09.13-d.1906.01.09 klarade ej av det.
Men barnaskaran blev stor och barn föddes under dessa år: 
1907, 1910, 1911, 1913, 1916, 1918, 1921, 1925, 1930
Idag är det bara min älskade faster Anne-Marie f.1930 som finns kvar av den stora klanen.

Gamla foton

 Vy från OlPaulsägorna mot kyrkbyn

 Gamla sågen, som idag är nedlagd. Idag ombyggd till kafé, camping och båthamn

 Vy mot Hoverberg från Skanderåsen. med gamla järnvägsstation

Vy från en gammal gård i Skanderåsen mot Hoverberg