Så fort åren går... Jag hinner liksom inte med, - känns det som....
Även skolan; jag älskade skolan och alla mina lärare. Jag tyckte att jag hade världens bästa lärare. Efter folkskolan var det realskolan och där var det min granne som blev favoritläraren;
Jag har svårt att tro att han är så gammal.... Men han har levt ett långt och produktivt liv, fyllt av böcker, föreläsningar och artiklar. Ekerwald har verkligen delat med sig av både kunskaper och åsikter.
Och när jag läser någon av hans böcker så kan jag inombords höra hans röst, hans förtjusta skratt när han tyckte sig ha hittade något alldeles extra i en text och intensivt ville dela med sig av sina upplevelser. Vi elever bara njöt.
Och under årens lopp, vid olika tillställningar med Ekerwald som jag varit på, så har han alltid känt igen mig, frågat nyfiket hur jag och min syster har det, och påmint om de fina åren på realskolan. Vi har en hel del gemensamt. Som åren då han både präglade och formade en bit av mitt liv genom att alltid tipsa om böcker jag skulle läsa och gärna berättade om sina egna läsupplevelser.
Det var Ekerwald som satte Thoreau's Walden i mina händer och uppmanade mig: "Läs!" Och än idag är det Thoreau som är en sorts trygg botten att stå på. Allt detta med att vi är en del av naturen och hur viktigt det är att vara samspelta. Jag är för evigt tacksam över att Ekerwald förstod att Thoreau var någon jag skulle tycka om.
Det känns fantastiskt att denne man blev så viktig för mig i min ungdom, och att han var så mån om att man skulle ta del litteraturen.
Men vi skulle också tänka själva, tänka kritiskt och ifrågasätta. Det var han mån om att påpeka. Vi skulle inte bara sluka böcker - vi skulle smaka och känna efter om de var god föda för själen.
