Den nye grannen

Snart småningom skulle Bergviks gård få en ny ägare, det var en lärarfamilj som hade köpt det. Paret var lärare vid kommunala realskolan som låg i Svenstavik. Olof, min mellanbroder, som gick där, berättade att mannen var den bästa läraren som fanns! Han var den ende som kunde få en hel klass att sitta stilla och vara tysta av intresse. Han var en unik lärarbegåvning. Vad han än undervisade i så fångade han klassens totala uppmärksamhet. Grammatik eller grekisk mytologi, det spelade ingen roll - hans elever fick kunskapsglädje utan att riktigt förstå hur det hände.

Jag och min syster skulle börja realskolan den hösten, efter att vi gått ut 7:e klass och konfirmerats. Ett helt nytt liv började. Barndomsåren var slut.

Jag föll totalt för Carl-Göran Ekerwald, han var ett under till lärare och en så fascinerande berättare att jag alltid önskade att hans lektioner skulle få pågå i timmar. Han väckte en nyfikenhet inom mig och fick min redan stora läshunger att växa ännu mera. 
Jag ville läsa allt och hade snart läst ut allt av värde i skolbiblioteket, så snart var jag en regelbunden boklånare i byns bibliotek. Där fanns då, tyvärr, en bibliotekarie som censurerade boklånen. Vi yngre fick inte låna vad som helst, utan vissa författare fick enbart lånas av vuxna. Jag hatade bibliotekarien, vad hade han för rätt att styra mina boklån? Jag hade ju hemma redan läst en hel del av vuxenböcker. Namn som Jan Fridegård, Per Nilsson-Tannér, Moa Martinson, Ivar Lo-Johansson  och Vilhelm Moberg hade jag bekantat mig med redan i 10-årsåldern. Så varför skulle denne självutnämnde censor få hindra min läslusta? Som tur var förstod min mamma min läsglädje och hon lånade "vuxenböcker" till mig istället, men än idag känner jag harm över mannen som stod i vägen för bokhyllorna.

Ekerwald väckte i realskolan min nyfikenhet på de stora utländska författarna och snart hade jag avverkat en hel del av dem också. Jag upptäckte de klassiska engelska och ryska berättarna. Jag hade det lite svårare med de tyska, de kändes tråkigare och jag hade en aversion mot tyskar och Tyskland efter att ha läst båda världskrigens historia. Jag hade en känsla av att tyskar ville vara övermänniskor, de ville vara bäst och störst i allt. Dessutom hade de trott på Hitler -och det var tillräckligt för att min negativa inställning skulle bli mycket markerad. 

Men så småningom skulle jag bli lite positivare; en god vän som visste om min svårighet vad gäller tyska författare, rekommenderade Heinrich Bölls >>>> "Irländsk dagbok" och jag föll direkt för hans berättarstil. Att boken även är självbiografisk gör den inte sämre.

Under åren i realskolan så "fostrades" man av Ekerwald, han berättade om de gamla grekerna, om demokratins födelse, han fick mig att se sambandet mellan den österländska filosofin och det västerländska tankesättet, religionerna och kulturen. Jag njöt av att lyssna och lära, han fick mig att upptäcka filosoferna, och jag började läsa Gandhi, Russel och Sartre, upptäckte att jag kunde läsa böcker som jag trott var allt för svåra att förstå.

Vad jag och mina klasskamrater inte visste då, var att snart skulle vår älskade lärare debutera som författare. Ekerwald skrev nämligen på sin första bok!

Jag minns att flera av oss elever frågade honom varför han inte skrev, han som var en så fängslande berättare. Han borde ju bli författare. Så en dag talade han om att han skrev och gav oss en liten inblick i författandets arbete. Ett jobb som ofta utövades nattetid. Han berättade hur hans fantasipersoner plötsligt blev liksom levande, han fick mer och mer att skriva om och hur han varit tvungen att upprätta ett litet kartotek för att kunna hålla isär alla "sina" människor och deras speciella personligheter. 
Det var så spännande att lyssna på honom och jag blev så nyfiken på hans bok. Jag kunde från mitt sovrum se hur det lyste sent om nätterna i ett fönster hos vår granne. Jag anade att han satt och skrev och lekte med tanken att även jag skulle försöka bli författare. Jag tyckte om att skriva och fantisera och kunde sitta uppe halva nätterna och skriv ner mina drömmar i en gammal skrivbok. Men aldrig att jag vågade berätta om det för någon annan.

Min älskade lärare kom ut med sin första bok, en novellsamling "Elden och fågelungen". Och jag slöt den okritiskt till mitt hjärta. Det kändes som om jag på något vis var delaktig i den, jag hade ju suttit med mitt eget skrivande samtidigt som han. Jag förstod lite av den där skrivarlusten.

Ekerwald har ju sedan blivit en etablerad skribent i både dagstidningar och magasin samt kommit ut med många böcker. Själv har jag utvecklat mitt läsande, och kanske blivit mera kritisk, men jag minns än idag den speciella känslan när Ekerwalds andra bok "Kumminåkern" kom ut - det var samma sköna känsla som när jag läste Böll första gången. Och "Kumminåkern" speglade på något vis min uppväxtmiljö, min hembygd. Jag började plötsligt se på allt och alla omkring mig med nya ögon. Allt mänskligt beteende gav så många aha-upplevelser. 
Det var ju min hembygd det handlade om tyckte jag, miljö och alla människor "kände" jag ju igen...

(baserat på en artikelserie skriven 1981.)

Hundar, böcker och minnen

Det stora huset på Bergvik, Fladvads, var som en mindre herrgård. 
Jag minns att den gamle farbrorn som bodde där hade två hundar och en hushållerska. 
Det var hushållerskan som ofta var ute och motionerade hundarna när hon skulle ner på byn och handla. Det var fågelhundar av olika ras, med mjuk silkig hårpäls, och för oss som mest var bekanta med stövare och jämthundar så var dessa hundar mycket exotiska.
Huset var stort och vackert och en sommar var det besök där av släktingar till den gamle farbrorn och jag blev kompis med dottern till besökarna, så jag fick komma in och hälsa på i huset. Det luktade gammalt ihop med cigarrök och malmedel. Men det var vackert möblerat med fotöljer, vackra soffbord, massor av bokhyllor och guldinramade tavlor på väggarna.

Så en dag dog den gamle mannen och en merparten av husets innehåll auktionerades bort. Det var en stor och välbesökt auktion och jag minns att min pappa ropade in några böcker, några fina snapsglas och en gammal sak i koppar som använts för brännvinsframställning.

Den såg lustig ut, som en rund tunna med en massa rör, men vi tyckte det var konstigt att pappa köpt just den, och mamma var arg- "kasta bort pengar på sådant skräp". Men pappa skrattade och sa att den var värd pengar eftersom det var gediget arbete i kopparplåt.

Böckerna kunde i alla fall mamma acceptera, alla i familjen tyckte om att läsa och familjen var trogna besökare på det lilla biblioteket i församlingshemmet.
Bland böckerna fanns i alla fall ett fynd: en bok på engelska Ivanhoe tryckt någon gång på 1800-talet och den var ett roligt hjälpmedel när jag började läsa engelska i skolan. 

Varför pappa köpt just den var underligt, han kunde själv ingen engelska. Kanske tänkte han på att vi ungar kunde stimuleras av att läsa en bok på originalspråket. Men boken blev ett minne efter en gammal man som jag knappast minns idag och som jag aldrig lärde känna. Det var en person som höll andra på avstånd.

De stora huset stod tomt några år, och vi ungar sprang in i parken ibland och tänkte på den där sommaren  vi lekte där när den främmande flickan var på besök med sina föräldrar.

Jag befolkade gärna huset med en massa spännande fantasipersoner, ibland var det kungligheter, ibland var det filmstjärnor från Hollywood. Ibland var det jag själv som bodde där och jag var vacker, rik och berömd och alla ville vara med mig. Varför jag fantiserade allt detta visste jag nog inte själv. Men kanske var det ett sätt att fly från vardagen, ett sätt att drömma om ett annat liv. Vi ungar var inte speciellt bortskämda med leksaker och kläder, och jag hade nog börjat se skillnad på folk och folk. En del hade en massa, andra ägde mycket lite. Att börja bli medveten om skillnader mellan folk och folk gjorde nog att jag gärna flydde in i en drömvärld.
Det gör ont i ett barn när det måste acceptera orättvisor som något självklart. 


(baserat på en artikelserie skriven 1981.)

Att flytta till ett eget hus

Vi bodde en bit från gamla kyrkbyn, men vi bodde först i byn om man kom från stationssamhället Svenstavik. Vi var fem syskon, 2 tvillingpar; äldst två bröder och yngst jag och min syster samt en mellanbroder. Det tog våra föräldrar endast fem år att få en så stor barnaskara. 

De första åren bodde vi på övervåningen i farfars hus, sedan byggde vi eget. Pappa skojade ibland och påstod att han byggde en bit utanför byn för att vi ungar var så många och bråkiga. Men den riktiga orsaken var att han fick en billig tomt av sina föräldrar som ägde marken just där. Huset var stort och rymligt. Tomten likaså, även om det växte mycket gran och tall på den. 

Min mamma kunde aldrig förlika sig med alla träd, hon ville såga ner och skapa en ljus tomt som även rymde möjligheter till att odla både grönsaker och blommor. Men pappa sa nej: Här ska inte sågas, det ska vara naturligt. Men tomten var en spännande lekplats för oss barn, ena halvan var mycket skogig och där rann även en porlande bäck.

I bäckens lugnvatten hade mamma planterat vattenliljor och de trivdes, blev stora och gröna med vackra blommor varje sommar. Det kändes exotiskt.

Annars så var mammas stolthet den jasminebuske hon planterat utanför ena väggen och när den blommade så kunde man njuta av doften sent på kvällarna om vi hade fönstren öppna. Jag tyckte om att somna till den doften, det var som om den gav extra god sömn och sköna drömmar.

Närmaste grannen var bonde och lokaljournalist för Östersundsposten och han hade i sin ungdom även varit sjöman en tid. Granngården bestod av två hus, ett stort herrgårdsliknande och så ett mindre. En vacker björkallé kantade vägen upp till gården. Vi kallade stora huset för "Fladvads" efter innehavaren, men gården hette egentligen Bergvik. 

Bergvik. Med stora huset där Fladvad bodde och en bit av det mindre huset där bonden med sin stockholmsfru bodde. Gammalt vykort från omkring 1900.

I det mindre huset bodde den spännande bonden som hade en fru som var från Stockholm. Det var väldigt romantiskt det hela. Paret hade träffats av en slump när stockholmskan tagit in på pensionatet en vinter och tant Brita hade ordnat med en slädtur för sin gäst och hade bett vår granne om hjälp. Och så kom kärleken in i vår grannes liv.

Jag var inte så gammal när de sedan gifte sig, men minns att grannarna slog sig ihop för att bjuda på en fin överraskning när paret kom hem från bröllopsresan. Vi ungar hjälpte till med att plocka blommor och huset måste ha sett ut som en blomsterhandel när de nygifta steg in i det.

Men å så nyfikna vi ungar var på damen från huvudstaden. Det vi såg motsvarade alla vår förväntningar på hur en dam från Stockholm måste se ut. Hon var lång och slank och med rödmålade läppar som en filmstjärna och hade långa vackra naglar. Hon såg inte ut som de andra bondfruarna och dessutom så pratade hon ju svenska! Bara det imponerade på oss ungar. Men det var nog många som höjde på ögonbrynen och undrade hur detta skulle gå - en dam från storstaden bland kor och hästar, det skulle väl aldrig gå bra. Men det gick bra, hon klarade av både hästar, kor och höns, räfsade nyslaget hö och stod vid spisen som alla andra bondfruar.

Jag och mina syskon tyckte det var ett äventyr när hon då och då kom över till oss på besök, ofta med en nygräddat mjuk pepparkaka med lingon i som smakade helt underbart. Och jag älskade att höra henne berätta om Stockholm, sin uppväxte och sin skoltid. Det var som att få en bit äventyr in i vardagslivet.

(baserat på en artikelserie skriven 1981.) 

Sjöliv

Nere vid sjön, nedanför Doktorns växte stora tjocka tallar och aspar, som var lockande för oss ungar eftersom det i flera av träden fanns stora holkar uppsatta för sjöfåglar. Det var spännande att klättra upp i träden på våren och kika in i holkarna. Hade vi tur så fick vi se duniga ungar som gapade i väntan på mat. Men då kom sjöfåglarna med hotfulla dykningar och skarpa skrik och det var bäst att snabbt klättra ner till marken igen. Det gick ut en gammal stenbrygga från stranden som höll på att ätas upp av sjön. Ingen brydde sig om den gamla bryggan som jag tror var en rest från ångbåtstidens dagar. Vintrar, med snö och is, hårda stormar hade sakta tagit en bit av bryggan varje år. Utanför bryggan la vi ofta ut nät på somrarna, det var bra fiskevatten tyckte vi ungar eftersom det fanns vass närmare stranden där fisken kunde gömma sig.  

Det var spännande att följa med någon av bröderna och lägga ut fiskenät på kvällarna. Vi hade tre, fyra nät som hakades ihop och sedan markerade vi platsen med flytande träkors s.k "kungar". Vid 5-6-tiden följande morgon blev jag väckt av den bror som hade ansvar för nätläggningen; ett glas mjölk och en smörgås fick räcka som morgonmål, det gällde att vara tidigt ute så att ingenting hände med  fisknäten. Jag tror att fiskarna piggnade till tidigt och kunde trassla till näten ordentligt. Vi skyndade oss ner till sjön och lossade vår roddbåt, konstaterade nöjt att den inte läckt in så pass mycket vatten att vi måste ösa. Min bror satte sig i aktern, han skulle ta upp näten, och jag fick ro. Det tog en liten stund att ro fram till fångstplatsen och vi såg under tystnad ut över det lugna vattnet. Det kluckade så gott var gång jag lyfte på årorna och morgonbrisen kändes frisk i näsan. 

Så kom vi då framtill där näten var lagda och den spännande proceduren kunde börja. Min bror plockade upp den första "kungen" och började dra upp det första nätet. Jag fick hela tiden parera så att båten inte kom i rörelse. Så såg vi den första fisken. Det glittrade av silver i nätet, en stor sik och vi såg på varandra och log.Så kom nästa fisk upp mot vattenytan, så en till och ännu en till; Åtta fiskar på ett nät! Vi kände oss glada och förväntansfulla, förstod att det nog blev minst lika många på de andra näten. Kanske att ett fiskstim simmat just den här vägen, det var bra för då kändes arbetet meningsfullt. Alltför många gånger hade vi lagt ut nät på olika platser och plockat upp dem nästan tomma morgon därefter. Men den här morgonen gick vi hem med en hink full med sik, harr och abborre.

Jag njöt vid tanken att till middag få kokt abborre med gräslökssås som var min absoluta favorit av mammas fiskrätter.Vi kände oss både stolta och glada när vi visade upp fångsten när vi kom hem och mors ögon som glittrade av glädje. Vi hade bidragit med mat till hushållet och haft en spännande timme ute på sjön. Det kändes skönt att få vara en viktig om än liten del av vuxenlivet och vi bidrog ju till att spara på hushållspengarna.

(baserat på en artikelserie skriven 1981.)

Hållplatser...

Första hållplatsen i byn när man kom från Svenstavikshållet var vid Apoteket.

Ett stort rosa stenhus med apotekarfamiljens bostad ovanpå apotekslokalerna. De hade en son som var något år äldre än mig, men han var en kul lekkamrat som lockade till många upptåg. Apotekarfrun var spännande och så olika andra kvinnor i byn. Hon ställde till med stor julfest för sin son varje år och alla vi grannungar var bjudna. Det var lekar, saft, bullar och kakor och när kalaset var slut fick vi alla en påse godis. 
Men mitt starkaste minne av henne är när jag en gång kom travande uppför kökstrapporna och hon stod i köket och kokade några underliga varelser i en stor kastrull. De var helt svarta men när de stoppades ner i det kokande vattnet blev de röda. Det var som ett trolleri och apotekarfrun sa skrattande, när hon såg mitt ansiktsuttryck, att det var kräftor som hon kokade. Det var min allra första kontakt med något som hade med havet att göra.

Granne med Apoteket låg "Doktorns", en stor vit tvåvåningsvilla, där disktriktläkaren hade både mottagning och bostad. Numera är läkarmottagningen flyttad till Svenstavik och "Doktorns" har blivit en privatbostad. Från villan ner till sjön fanns en stor park där det fanns en "hundkyrkogård", som förvånade oss ungar, för vi hade väl aldrig tänkt tanken att döda hundar kunde begravas som människor, med kors och planterade blommor. Men doktorsfamiljen, som hade begravt sina fyrbenta vänner så, var hundälskare och hade oftast minst två hundar av boxerras. De såg lite lustiga ut med sin svansstump och dallriga kinder. De gjorde mig osäker. 
Jag minns än idag den rädsla jag kände när jag skulle gå förbi och hundarna sprang lösa ute på gårdsplanen framför huset. Båda var nyfikna och kom skällande springande efter en utefter vägen innan doktorns fru hann ropa på dem, det var lydiga hundar -men de gjorde mig alltid rädd. Att doktorns fru sa att de inte var farliga, de var bara nyfikna, hjälpte inte. De var hundar av en ras som ingen annan hade i byn. De skrämde mig.

Vägen ner till korsningen med Jörners och Pensionatet. Gammalt kort tidigt 1900-tal

Fortsatte man landsvägen kom man ner till vägkorsningen; vägen mot Vigge och vägen som gick upp till kyrkbyn och runt Hoverberget. Vid korsningen låg dels affären Jörners, Lindéns Sport och postkontoret, och så  tant Britas Pensionat Strandgården. Alla tre spelar en roll i minnena från tonårstiden innan jag flyttade från byn. 

På Jörners hämtade äldre, myndiga killar ut spritflaskor som de beställt genom ägaren. Posten var kontakten med yttervärlden. För mig var det speciellt med mina brevvänner runt om i världen. 

Pensionat Strandgården stod tomt och oanvänt i flera år och tidens tand satte sina spår.

Pensionat Strandgården hade även öppnat en liten kiosk i utrymme bredvid stora ingången, där vi ungdomar kunde köpa cigaretter styckevis och godis samt våra favorittidningar, Min Melodi och Bildjournalen, och därutanför träffades vänner och skolkamrater. Det blev på något vis träffpunkten för ungdomarna i byn. Det var här man började känna sig lite mer vuxen och började uppleva att man hade ett känsloliv som berördes av det motsatta könet.

(baserat på en artikelserie skriven 1981.)