Kyrkoherde Matts Ling (1887-1934) publicerade år 1930 en utredning över gårdar och släkter i Bergs socken. Vilka alla hans källor är kan man fråga sig.
Första delen av Jämtlands och Härjedalens diplomatarium (JHD) utkom 1943 och han kan därför inte ha använt sig av denna källa. Snarare torde han ha funnit uppgifter i Diplomatarium Norvegicum, där åtskilliga jämtska medeltidsbrev ingår.
Om Matts Lings utredning är slarvigt utförd kan man inte veta utan att ha läst den och sett vilka källor som är underlag.
Uppläggningen utgår från byarna och de enskilda hemmanen. För Bergsbyn nr 1 uppger han bl.a. följande innehavare: Ketil a Berge, f. c:a 1300, nämnd bl.a. 1336, dennes son Peder Kettilsson, f. c:a 1340, dennes son Kettil Pedersson i Berg, f. c:a 1380, dennes son Jöns Kettilsson i Berg, f. c:a 1420 och dennes son Olof Jönsson i Berg, f. c:a 1470 o.s.v.
Men.... Vem är vem?
Kan personerna beläggas ? En person som heter Ketil a Bergum omtalas 1336-1347, med det är inte Bergsbyn som avses utan byn Berge i Frösö socken!
Peder Kettilsson kan överhuvud taget inte beläggas enligt uppgifter jag en gång fick på ett släktforskarforum. Någon Kettil Pedersson kan ej heller styrkas, däremot en Ketil a berghe åren 1428-1450 som högst sannolikt var bosatt i Bergsbyn.
Jöns Kettilsson i Bergsbyn nämns åren 1466-1481 och Olof Jönsson 1523.
Hur har då Ling kommit fram till sina slutsatser? Att han har tagit helt miste i de äldsta leden verkar troligt. Man får vara försiktig med att koppla ihop personer bara för att det råder överensstämmelse i fråga om namn och geografisk närhet.
Det kan vara av intresse att se hur Matts Ling resonerade. Hans tankegångar och resonemang var ganska vanligt på den tiden när det gällde släktforskning.
Så här skriver han: Vad som för äldre tider brister i material, ersättes av den gamla heliga arvslagen, som bestämde, att odaljord ej fick gå ur släkten. Den bestämde även att, att den närmast arvsberättigade var äldste sonen, sedan de övriga sönerna i tur och ordning, sedan, om ej söner funnos, döttrar, sedan brorssöner, sedan, om ej sådana funnos, brorsdöttrar o.s.v. Man har alltså full rätt att för äldre tid söka direkt manlig arvsföljd,.. (Fornvårdaren del II:5, 1930)
I en släktutredning utförd av Ling, där han helt sonika för in en obelagd person i syfte att få en obruten släktlinje, gör han kommentaren: En svårighet är ju, att man nödgas sätta in en man, som ej är nämnd i de av mig kända handlingarna. (Jämten 1928 s. 182).
Sådana omständigheter ska man ifrågasätta och kontrollera. Det gäller också utredningen av Bergs socken. I synnerhet tiden som avses innan kyrkböckerna infördes.
Så det gäller att läsa Matts Lings sammanställning med granskande ögon- det kan finnas skäl till att själv kolla upp i kyrkböcker och andra gamla urkunder. Men självklart är hans utredning en bra grund att starta på -men som sagt bäst är att söka källorna och kontrollera namn, årtal etc.
Republiktiden 874-1178
Jämtland koloniserades samtidigt med Island, enligt Snorre Sturlasson. Islänningarna räknar år 874 som republikens födelse. Jamtland var självständigt, med egen lag och eget Allting på Frösön. Äldsta dokumentet är nog runstenen på Frösön från mitten av 1100-talet som dokumenterar beslutet om Jämtlands kristnande.
Norsktiden 1178-1536
Kung Sverre besegrade jamtarna vid Andersön år 1178 och Jämtland blev norskt. Trondheim blev då Jamtlands huvudstad, men behöll självstyre genom Alltinget Jamtamot. Omkring år 1200 knöts delrepubliken Ravund till Jamtland. Den heter idag Ragunda. År 1274 fick Jamtland gemensam lag med Norska riket och fick samtidigt sitt sigill. Jamtland fick även egen lagtingsplats Sproteidet på Frösön. Sedan kom unionstiden, först mellan Norge och Danmark och sedan med Sverige år 1389.
Dansktiden 1537-1645
Danske kungen Kristian III förklarade år 1537 att Norge upphörde som eget rike och blev tillsammans med Jamtland ett lydrike under Danmark. Huvudstad blev Köpenhamn och danska präster skickades upp till Jämtland som bekräftelse på att nu var det Danmark som styrde. År 1563 började de svenska krigen för att erövra Jamtland -man höll på i över 100 år fram till 1677 och under den här perioden bytte Jamtland tillhörighet mellan Danmark och Sverige tretton gånger.
Svensktiden 1645 -
Jamtland och Härjedalen räknas som svenska provinser efter freden i Brömsebro år 1645. Men blev först riktig provins tillsammans med Herjeådalen och Ravund efter freden i Lund 1679
Enligt Snorre Sturlasson var det en Kettil Jamte som gav namn åt Jamtland. Kettil Jamte utvandrade från Sparbu i Tröndelag med boskap och bohag. Många följde med honom, och man röjde skog och odlade upp stora områden runt bland annat Storsjön. Kettils sonson hette Tore Hälsing och han flydde till Hälsingland efter att ha dräpt en person.
Detta hände under kung Östen den elakes tid. Kung Östen även kallad "illråde" satte sin son som styresman i Trondheim, men trönderna slog ihjäl honom. De fick då välja mellan en träl eller en hund. De valde hunden.
Olav Haraldsson var kung i Norge men tvingades att gå i landsflykt år 1028. Efter en vistelse i Ryssland kom Olav hem till Sverige, samlade ihop en här och vände hemåt över Jamtland.
I Jamtland mötte han Arnljot Gelline, en jamsk viking som dömts fredlös vid tinget på Frösön. Arnljot följde med kung Olav och på norska sidan, vid Stiklestad stod ett stort slag där både stupade år 1030. Året efter fördes Olavs kvarlevor till Trondheim. Efter hans död spreds rykten om att under skett och man såg då Olav som ett helgon. Ryktet om hans heliga krafter spreds över alla länder i Europa och än idag är Olav skyddshelgon för över 340 kyrkor i Europa.
Man började snart vallfärda till Nidarosdomen i Trondheim via olika vandringsleder.
Den mest kända vandringsleden går från Selånger vid Sundsvall över fjällen till Stiklestad och sedan ner till Trondheim (Nidaros) och idag är denna led en helig pilgrimsled som fått renässans - även i turismens fotspår.
Många går leden varje sommar - kanske inte som en hyllning till Olav den helige men som ett sätt att hedra vår natur och historia.
Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svaga kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och hvitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarens kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.
Nu äro alla drömbarn döda
som födts ur vårens sköra lek -
likt buskens rosentyll, den röda,
som första skumma natt gör blek.
Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och hviska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.
Några rader ur "Höstens vår" av Erik Axel Karlfeldt passar senhösten. Men snart är alla träd avklädda och allt blir som en blyertsteckning. Vi har höststädat vår gård, de flesta löv borttagna utom de som får bli nyttigt gödning under alla buskar. Allt lever ett cirkelliv - ur jord är du kommen och till jord blir du igen.
Allt får en att tänka på hur liv uppstår-men inget svar på frågan "varför?" Det är ett mirakel och svarslösa får vi böja våra huvuden inför det stora. Kanske det finns ett svar ute i universum... men det är nog allt för svårt att förstå. Alla dessa stjärnor, planeter, solar och solsystem - ju mer man tänker på det, ju mer inser åtminstone jag, att det kanske är så att vi inte ska förstå? Vi ska bara vara. Bara leva.
Som min farfar sa en gång, en av de sista somrarna han levde och vi satt ute i den sköna sommarsolen och pratade om livet och allt som varit och hänt;- jag sa att jag ibland undrade vad meningen med livet var; Farfars svar: Att leva!
Skottkärran här ovan får symbolisera liv- den är lätt att flytta på och man kan dra stora lass från ena stället till det andra.
Annars tillhör den min vän Maggan.
Runorna berättar:
austmoþ[(r)] kuþfastaʀ sun ' lit ra(i)[(s)]... ...(-)[(n)] (þ)(i)no auk| |kirua bru þisa| |auk h[on] [li](t) kristno eo(t)alont (o)sbiurn kirþi bru (t)riun rai(s)t auk (t)sain runoʀ þisaʀ
dvs:
Austmaðr, Guðfastaʀ sunn, let ræis[a stæi]n þenna ok gærva bro þessa ok hann let kristna Iamtaland. Asbiorn gærði bro, Trionn ræist ok Stæinn runaʀ þessaʀ
På svenska av idag:
Östman, Gudfasts son lät resa denna sten och göra denna bro, och han lät kristna Jämtland. Åsbjörn gjorde bron. Tryn och Sten ristade dessa runor.
Den enda (?) kända runstenen i Jämtland står på Frösön. Den ristades och restes omkring år 1050 när Jämtland kristnades. Stenen är den äldsta dokumenterade källan om Jämtlands namn; "Jamtaland dvs Jämtarnas land.
Enligt Snorre Sturlasson fick Jämtland sitt namn från Kettil Jämte som lät bryta bygd i Jämtland i början av vikingatiden. Enligt Snorre Sturlasson blev Jämtland, som sedan tidigare hade varit bebyggt av norrmän, befolkat av människor som ville slippa Harald Hårfagers stränga styre över det nyligen enade Norge i slutet av 800-talet. De arkeologiska fynden visar också att Jämtland har varit befolkat av bönder sedan yngre romersk järnålder (200-400 e. Kr.) samt att bebyggelsen blev mer omfattande under vikingatiden, och oavsett sanningshalten i Snorre Sturlassons kungasagor så är det troligt att Jämtland huvudsakligen befolkades från Norge.
På "jamska" säger man Jämtlann eller Jamtlann.
Men det finns olika stavningar i gamla dokument på hur namnet stavats:
t ex Jamptaland , Jempteland, Jemtland, Jamplann, Jamtlann
Själv säger jag nog "Jämtlann" när jag pratar min gamla hembygds dialekt. Det är i alla fall spännande att läsa historia och få ta del av hur livet i landskapet en gång var eftersom det nog är banden med Tröndelag i Norge som är starkast och som vi har en så gammal och spännande historia med. Och många, även jag, har hittat gamla släktband till Norge - när de släktforskat.
Och vill man läsa lite om Jamtlands historia så finns en mycket fin sida här!
