Det var dans på ängen...

Dans på ängen i början av 1940-talet

Det kom ett kort ( från Charlotte M. TACK! ) som både berättar historia och väcker tankar om hur det en gång var.           
Hennes farbror "Nunne">>>>>  
finns bland alla barnen  som går i klass 1 på Folkskolan i Hoverberg. 

"Nunne" var en mycket fin&snäll kille som jag lärde känna i min ungdom. En kille som var speciell för mig. Tyvärr omkom han i en dykolycka. Så sorgligt och tragiskt. Djupt saknad.

Skolbarnen har tydligen en utflyktsdag och har hamnat på ängen nedanför "Klockars" (där en del av mina rötter stammar från). De dansar och sjunger nog glada visor. En härlig dag med kamrater och jag gissar att ingen av dem funderade på hur världen såg ut då: Världskrig och en galen Hitler som härskade i Tyskland och som delade upp folk i raser och började utrota folk av judisk börd - dem hade han valt till "sitt" folks fiender. 
Men barnen dansar och sjunger, deras glädje ger hopp om en bättre värld. En värld där alla räknas och får chans att växa upp och få goda liv. Hur svårt ska det vara?

(psst: om man klickar på bilderna blir de större!)

Tvillingstårschan...

Att vara tvilling betyder för mig att alltid ha någon som känner en mycket väl och som finns där om man vill prata mera privat, personligt, någon som man vet förstår.

Här står jag till höger och min syster Karin till vänster. 
Nyklippta och i nysydda klänningar som jag tror att "tant Margot" som var sömmerska hade sytt.  
Jag gissar att det är 1:a klass som vi går i. Framtiden var något man inte tänkte på utan det var nuet, lekarna med kamrater och böckerna som var viktiga. Vi båda älskade att läsa och vi drogs in i böckernas värld genom att båda våra föräldrar tyckte om att läsa. Biblioteket var som en skattkammare för hela familjen och jag minns än idag lässtunden på kvällen när mor läste högt ur någon bok för oss innan det var dags att krypa i säng. Och när vi lärt oss läsa så kunde man göra det när som helst och var som helst. Minns att jag tyckte om att sitta ute och läsa sommartid, helst uppe vid en gammal stuga som låg ovanför vårt hus. Och det var som barn jag började skriva sagor och små söta historier. Har alltid tyckt om att skriva. Ett sätt att fly in i drömmar?

Nå, vid 17 års ålder så flyttade vi till Stockholm. Allt förändrades och det blev sommarbesök då och då i Hoverberg när man hade lite "semester". Utbildning och familjeliv har fyllt många år. 
Min syster studerade, gick kulturvetarlinjen och läste idrotts historia och doktorerade vid Stockholms universitet. Hon arbetade sedan som arkivarie på Riksarkivet samt undervisade även lite vid Universitetet. Hon har alltid varit som en flyttfågel som rest världen runt och bott på många olika platser -både i Sverige och i Spanien.

Själv gick jag många olika utbildningar och har jobbat inom Stockholms stad som socialarbetare och inom amatörteater, med bland annat sommarteaterkurser och teaterföreställningar på kursgården Marholmen, söder om Norrtälje, under drygt tjugofem års tid.

När jag tänker på hur allt utvecklat sig så känns det lite märkligt, så många upplevelser och händelser - allt det hade jag ingen aning om att mitt liv skulle bli. Och när vi stod framför fotografen som 7-åringar -så var framtid något som jag inte funderade på. Det var nuet som var viktigast.

Stenhammaren anno dazumal

Gården Stenhammaren i Hoverberg - en gård med gamla anor. Där bodde Elin och Martin M. när jag var barn och växte upp. De var vänner till mina föräldrar och de sjöng i kyrkokören som även min mor var medlem av. 

Idag är alla borta.

Fick ett gammalt fint kort som visar Stenhammaren och hur det en gång såg ut. Ett av de mindre timrade husen till höger på kortet är borta- det flyttades en gång till Norrgården. I det lilla hus som står kvar skapade Elin ett lite "museum" med gamla saker och så hade hon visning av dukar och annat som hon vävde. Mycket vackra saker. Jag fick en duk av Elin vid ett sommarbesök och när jag lägger den på bordet så tänker jag på henne och minns hennes glada leende.

Idag ägs gården av en skolkamrat Rut, med rötterna i Dalåsen,  och hennes make. Jag vet att Rut är aktiv inom Hembygdsföreningen och jag brukar träffa henne vid besök i Hoverberg sommartid. Så det finns några gamla vänner kvar i byn- trots att så många flyttade därifrån på 50-, 60- och 70-talen. 
Kanske har vinden vänt. Många har nog känt att det är trivsammare att bo på en liten ort än i en storstad, speciellt om de fortfarande har kvar släkt och vänner och har möjlighet att köpa sig ett nytt hem; hus eller gård där. Men man måste ju ha bil för att allt ska fungera i vardagslivet i en liten by. 
Idag finns ju varken affärer, post eller bank kvar - allt är samlat centralt i tätorten Svenstavik. Tyvärr. Men så verkar utvecklingen vara ute i hela landet.

Tack Charlotte för kort! Så underbart att få ta del av gamla kort- alla väcker minnen. Och fint att låta andra ta del av på min jämtblogg.

Det var en gång....

för ganska länge sedan..... 1950-tal.  Vart tog alla åren vägen?  
Jag minns dem alla som syns på detta foto - både de som nu är borta för evigt och de som är kvar men börjar bli till åren.
Men tydligen var inte alla i klassen med den dagen då fotot togs.
Oj så söta och så tidstypisk klädda. Min syster och jag..... var sååå lika. 

( Tack Charlotte som överraskar med gamla foton!)

    Gölin, Karin, Ingrid, Margareta, Anita, Inga-Märet, Görel, Anne-Marie, Inez

     Martin,        John, Kjell,           Birger, Sören,           Sture, Reinhold, Bruno