Folkskolan och favoritböcker

 Gammalt foto på Folkskolan i Hoverberg 

Folkskolan låg uppe i kyrkbyn. Nära den björkallé som ledde ner till kyrkan och med en vacker utsikt över sjön. Där gick jag mina första sju år, och jag bara älskade det. Allt man fick lära sig och som jag stimulerades av, läsa, skriva, teckna, syslöjd och att leka med alla skolkamrater på rasterna och så dessa fantastiska lärare, allt är fina minnen hos mig idag. Jag tillhör dem som tyckte om att gå i skolan. Den var på något vis en fristad, en plats som fick mig att drömma om att bli vuxen och skapa mig ett annat liv.






Min läshunger väcktes redan i första klass och jag minns ännu min allra första favoritbok "Milly-Molly" av Joyce Lankester Brisley och till min lycka så fanns det flera böcker om den lilla flickan och hennes hund samt kamrater. 

Men redan i tredje klass fann jag min favorit  bland alla andra, nämligen  
"Anne på Grönkulla", 
en bokserie på nio böcker av den kanadensiska författarinnan Lucy Maud Montgomery. 
Det är böcker jag kan läsa än idag och bara njuta av. Märkligt. 
Men den flickans liv och upplevelser på vägen till att bli vuxen förtrollade mig. På något vis blev hon en sorts syskonsjäl.

Ovanför skolan låg slalombacken och där tillbringade vi alla långa matraster vintertid. Även om man bara hade vanliga skidor så kastade vi oss utan rädsla nerför backen. Och ramlade man så var det bara att börja om. Allt var en lek.

Klasgården- Tiréns

foto: Svante Helmbaek-Tirén

Granne med skolan ligger ett stort vitt hus; Tiréns eller Klasgården som gården också kallades, blev för mig blev en sorts symbol för sagorna med lite mystiska innehåll. Där bodde två vackra damer, Tant Elisabeth och hennes syster Martina, som för mig såg ut att vara tagna ur någon bok. Jag hade inte ens börjat skolan när jag en gång fick följa med min mor dit, hon hade väl ett ärende. Mitt minne är att jag blev inbjuden i köket och fick ett glas saft vid köksbordet. Och jag tyckte att där var så vackert.
När jag börjat skolan så vågade jag gå dit för att sälja majblommor och Tant Elisabeth köpte en och så bjöd hon på ett glas saft.  

Elisabeth Tirén avled 1971.

Men mitt starkaste minne är att jag alltid kände mig förtrollad av Tant Elisabeth- det var som ett skimmer från sagornas värld över henne. Det var som om hon var en vacker dam ur någon sagobok. Alltid klädd i lång klänning och vackra snörskor med klack.  Så såg inga andra äldre damer ut i byn. Hon var som klippt ur en gammal bok och helt olika alla andra.

(baserat på en artikelserie i Länstidningen Östersund, skriven 1981.)

Uppdatering:
Ibland är världen ganska liten:
Det kom plötsligt ett mail från en man med namnet Svante Helmbaek-Tirén, med anledning av mina tidigare texter här om Hoverberg -och han har anknytning till min gamla hemby!
Han skrev så trevligt och skickade mig lite kort, bl a detta på Elisabeth Tirén>

Och det visar sig att hans farfar var Torne Tirén, som bl a var sjukhuspräst här i Stockholm och som min mor var god vän med. De var skolkamrater. Jag minns att Torne Tirén kom och överraskade med fiol på mitt konfirmandjubileum 1988 och då pratade vi med varandra. Han tyckte jag var så lik min mor.

Idag är det Svantes far, Harald Tirén som innehar "Klasgården" och till min glädje har jag fått en inbjudan att komma på besök om och när jag är uppe i Hoverberg.

Vuxenvärlden lockade

Uppe i byn låg alltså Ordenshuset - en rödmålad IOGT-lokal med en hel del år på nacken. Den blev en sorts "ungdomsgård" för byns tonåringar. Där stiftade vi bekantskap med omvärlden genom filmens försorg. Varje torsdag och ibland även söndagskvällar visades film, och det var där jag som barn såg min allra första film: Snövit och de sju dvärgarna, en tecknad färgfilm som jag blev mycket förtrollad av.

Min första "barnförbjudna" film var Kameliadamen med Greta Garbo och trots att jag egentligen var för ung- så släpptes jag in. Kan tänka mig att de ville ha full biosalong. Minns att jag tyckte att den filmen var en tragisk historia och jag kunde knappt hålla tårarna borta, men å vad Greta Garbo var vacker.

Det kostade då 90 öre för barn och 2.50 för vuxna i inträde. Det var en upplevelse att skynda sig upp till Ordenshuset med 1 krona i näven, 10-öringen som blev över räckte till lite 1-öresgodis. Vilken lycka! 
Och inte kände jag av de hårda träbänkarna när musik-filmer som Rose Marie, Ökensången och Studentprinsen spelades upp för mina förväntansfulla ögon. Jag älskade film och önskade att jag hade haft råd att se precis varenda en som visades. 

















Jag vill se ut som Audrey Hepburn, jag 
älskade James Dean och drömde om 
att få träffa honom, (trots att han hade kört 
ihjäl sig, det läste jag om i en veckotidning) 
och Elvis Presley han var "min, bara min". 


Filmerna kom med en ny värld till oss ungdomar i byn. Snart skaffade vi oss jeans, duffel och mohairhalsdukar, målade oss med ljust rosa läppstift och svärtade våra ögonfransar. Vi ville bli så vackra som möjligt och vi drömde om ett helt annorlunda liv.

Ordenshuset användes även till fester och till danser. Några ungdomar i byn, däribland Doris på kaféet, väckte liv i den gamla IOGT-logen och ordnade egna aktiviteter. Det blev både dans, teaterlekar och hobbykvällar. Jag tror att det var där min första kärlek till teatern väcktes. Trots att jag var både blyg och osäker inombords, så var det något med teater som berörde mig djupt.

IOGT-träffarna var roliga och vi fick alla en god övning i samarbete och lärde oss att vi kunde ordna aktiviteter med både sång och musik. Doris och en kille som hette Stig var bäst på att fånga upp idéer och genom deras engagemang blev våra amatörunderhållningar något som alla hade glädje av. Vi lärde oss även att dansa, bara det en kulturgärning. De som hade skivor tog med sig och vi använde en skivspelare som vi ställt i biomaskinistens rum och kopplade till filmhögtalarna. Då fick vi rejäl musiknivå och vi hade faktiskt "diskotek" utan att vi visste om det. Ordet var nog inte ens uppfunnet då. Vi dansade till vanliga schlagers och till 50-tals-rock och vi ville ju lära oss dansa, och drömde om att till sommaren kunna besöka Galhammarudden och Fröjdholmen.

De första tonåren var fyllda av aktiviteter för oss ungdomar. Vi lärde oss dansa.  Vi vågade röra vid varandra -det var inte så farligt. Och vi övade våra första danssteg och räknade tyst för oss själva: ett- två- tre, ta ihop...ett- två- tre, ta ihop... 
Vi upptäckte att vanlig foxtrot var enklast att lära sig och med lite fantasi kunde vi överföra den takten till andra danser. Valsen var enkel - men tango var knepigare. Vår ledare Stig, som var i övre tonåren, visade oss tålmodigt de olika dansstegen och vi gjorde så gott vi kunde för att bli lika duktig som han. Nåja, vi lärde oss grunderna och snart skulle vi våga möta vuxenvärlden på dansbanan under somrarna.


(baserat på en artikelserie i LT skriven 1981.)
  

Vi övade oss i den första kärlekens kramar och kyssar

Vid vägskälet låg alltså byns "centrum". Där delade sig vägen; en sträcka gick upp i byn och runt Hoverberget, den andra fortsatte till Vigge och byarna mot Oviken och Månsåsen. 
Det gamla pensionatet, där en gång i tiden även funnits ett apotek, var en stor gulmålad trävilla i tre våningar med vita "tårtpapperssnickerier". Tant Brita som var pensionatets innehavare, älskade blommor och varje fönster var fyllt av de vackraste blommor. Även trädgården bakom huset, ner mot sjön var som ett litet paradis. Och där fanns en fin gammal träbrygga att sitta på under sommarens badbesök. Men sågen låg så nära att vi helst undvek att bada där, då var den lilla stranden nedanför Farfars gård mycket bättre - om än ganska stenig. Det gällde att simma och undvika att gå på botten.

Under 50-talet öppnade tant Brita en kiosk vid huvudentrén och otaliga är de tidningar som Min Melodi och Fickjournalen och Dixiekolor som vi köpte där. 
Det blev en naturlig träffpunkt för byns ungdomar på kvällarna. Där stämde vi träff, och killarna visade upp sina första mopeder, som vi flickor turades om att få åka med och de första förälskelserna började spira. Vi smygrökte Bill och John Silver som kunde köpas styckevis i kiosken. Men de som hade råd köpte sina cigarettpaket i den nyuppsatta automaten på väggen till JörnErs affär. Det var som om att alla uppmuntrades att börja röka.


  Vi i byn gick som bildföljetong i Bildjournalen i slutet av 1950-talet; det var Karin Juels son Bengt Järrel som gjort en sorts modern roman i bildversion om kärlek och tjuvar. Den var alltså fotograferad i vår by, en del av byinnevånarna var även med och vi tyckte det var märkvärdigt och spännande att varje vecka läsa ett nytt avsnitt i Bildjournalen. Just JörnErs var med i ett avsnitt.
Någon klättrade ut genom ett fönster med stöldgods i en säck på ryggen. Vi tyckte det såg lustigt ut, för vi visste ju att där gick landsvägen och mitt emot på andra sidan vägen låg posthuset - ingen skulle kunna ta sig ut så utan att bli upptäckt. Men på fotot i tidningen syntes ju inte omgivningen.

Det fanns en lite förstuga till det gamla posthuset som var utan dörr. Skönt att vara i om det blåste eller regnade. Dit smög man i kvällens mörker och övade sig i den första kärlekens blyga försök till kramar och kyssar.  
Det var mycket spännande för det gällde att inte avslöja sig och väcka postmästarfamiljen och glädje har en märklig förmåga att bli högljudd på natten. Men äldste sonen i huset hörde till gänget, så när han var med var vi inte så rädda för att bli tillsagda, och han var min allra första "klockarkärlek" som man sa då. 

(baserat på en artikelserie skriven 1981.)