Det var en gång...

Två riktigt gamla vykort från Jämtland. 

Så idylliskt det ser ut med Svenstaviks järnvägsstation. I närheten syns delar av en hässja utan hö, och på den smala landsvägen rullar en bil fram, kanske har den hämtat resenärer som kommit med tåget från Östersund? Det vilar ett lugn över bilden.

Utsikt från Myssjö med Hoverberget långt bort i bakgrunden. Jag tror mig känna igen de två större husen, som finns kvar än idag (?), granne med min gamle vän Sörens barndomshem. Minns att jag var med honom och tittade in i ett av husen, som då stod tomma. Tror att ättlingar till ägarna använde ett hus som sommarbostad.

Jamtlands sigill

Magnus Lagaböter gav Jämtland dess första kända sigill 1274. Det var godkänt till 1575.

Sigillet med det norska lejonet är okrönt och vittnar om Jämtlands särställning och på varje sida om skölden kan två jägare med pilbågar riktade mot ekorrar skönjas. 

Ekorrarnas vinterpäls, gråskinn, utgjorde den skatt jämtarna pålades efter att Sverre erövrade landet.

Sigillet, med äldsta avbild är från år 1274, visar två jamtar som håller upp skölden med den norske løve, lejonet. Noteras kan att skölden är okrönt. På var sida står en bågskjutande jamt som riktar sin pil mot en ekorre. Symboliken i detta är att skatten till den norska kronan erlades i gråskinn, dvs ekorrens vinterpäls. Texten runt sigillet är på latin och lyder i översättning: "Sigillet åt allmogen i Jamtland".


















Landskapsvapnet har verkligen utvecklats. På det äldsta står två jamtar och håller i en sköld med det norska lejonet på. Kanske är det därifrån som lejonen på Sveriges riksvapen kommit? Fast lejon sågs ju som de vilda djurens konung och finns i många länders gamla sigill och vapen. Och inom adeln fanns lejon med på många vapensköldar. Lejonet står för mycket och det ställs även krav på lejon... det finns ett gammalt talesätt som säger att  det är "bättre att vara en levande hund än ett dött lejon".
Idag är det en mer "modern" bild på landskapsvapnet: en älg med stora horn som hotas (?) av en varg och en örn.

Porten västerut

Jämtland kan inte sägas vara typiskt svenskt. Och hör inte riktigt till under begreppet "Norrland". Landskapet har en så egen historia, ett helt eget språk och jämtarna har präglats av den gamla historien. Förbindelser västerut har varit Norge, speciellt Tröndelag och det känns helt logiskt. Där fick jämtarna avsättning för sina skogsprodukter och även odlat som såldes eller byttes mot t ex fisk. 

Läser man nutida historia så inser man hur självklart det var för jämtarna att hjälpa flyende från Tröndelag och övriga Norge under krigsåren. Jag minns från min tid i Åsarna att tanten på Lisas Café berättade att de hade tagit emot flyktingar som sedan reste söderöver till Stockholm. Och av en norsk kvinna av judiskt ursprung, hade hon fått en guldring som tack för all hjälp -hon ville betala för mat och husrum men hade inga pengar, tågbiljetten till Stockholm kostade en hel del, så hon hade sagt att hon skulle komma tillbaka och betala på riktigt och få igen ringen efter kriget. Men den norska kvinnan kom aldrig tillbaka.

Och det är nära att resa till Trondheim och få jobb; många jämtar bildade familj med en norsk partner och släkten fanns därmed på båda sidor om gränsen. Den gräns som jämtar inte brydde sig om.

Ville man ha lite "semester" så var nog ett besök i Trondheim med alla sina gamla kyrkor och byggnader en upplevelse förr i världen -men även idag. Själv har jag tillbringat många semesterveckor i vårt broderland och jag har alltid njutit av dem. Man kan hyra en "hytte" eller ett rum med frukost hos någon trevlig norsk familj, eller hyra rum på pensionat eller hotell.

Och att vandra över fjällen är en skön upplevelse, och en av de finaste turerna kan man t ex ta från Storlien upp över fjällen, följa de gamla stigarna och se -plötsligt så öppnar gränsfjällen på sig och välkomnar vandraren genom vackra  Skurdalsporten. Den har jag gått igenom flera gånger, men även vandrat över ryggarna på gränsfjällen-även det en spännande upplevelse. 

Ensam med naturen.

Dagar som kommer och går

Ibland känns det som att jag inte hinner med... tiden rinner iväg och plötsligt är det kväll igen. En speciell dag: det är någons namnsdag.... det var det även igår. Igår var det Ingrid; namnet kommer av det fornsvenska Ingifridh, som består av gudanamnet Ing och "frid" i betydelsen vacker. (fint va?)  

Och idag är det Harriet! Harriet är ett kvinnonamn och en engelsk form av det franska namnet Henriette, femininformen av Henri. (Jfr Harry som på liknande sätt är bildat från Henry). Namnen har samma ursprung och betydelse som Henrik, d.v.s. "hemmets härskare".

Så det blir en liten hälsning till Harriet som skickade mig ett kort av en "jamthäst" som numera bor hos henne. 

Även om man inte firar sitt namn, så är det ändå roligt att bli påmind om sin namnsdag med ett fint kort och en fin vers:

               Nu står han där

            min lilla häst

            på språng 

            men på vingliga ben

         

           Jag har bestämt

            han ska bli vid min läst

            Ja, han är faktiskt redan 

            min skyddshäst

           

            När jag tar fart mot skyn

            eller är på väg mot dyn

            är han skuggan

            vid min sida

            som viskar med sin

            mule så lätt

            Hopp opp här Du lilla

            Nu är det dags 

            att hemåt rida

Det där med idrott....

TV:n full av idrotts-VM just nu. Jag tittar och gläds åt de svenska framgångarna.
Och imponeras av hur suveräna en hel del av andra länders deltagare är. MEN- jag undrar ju hur många av alla dessa idrottare är "rena"?  Hm, idag känner jag ofta enbart tvivel. Redan har det kommit fram att många deltagare är dopade, en del hoppar av innan de ska tävla nu, för de vet att de har "orent mjöl i påsen". Ofta kommer det fram -efteråt- att den ena efter den andra är dopad. Så jag tvivlar på att allt går rätt till. Det verkar som om vetenskapen står i maskopi med idrott- framför allt inom sommaridrotten. Och när man läser hur några deltagare som hoppat av går till attack mot dem som kollar detta med misstänkt dopning, då undrar jag hur det egentligen står till. De läkare som har till uppgift att kontrollera har väl inget ekonomiskt intresse i sitt arbete? Jag har svårt att tro att även de skulle vara "köpta" - i så fall av vem eller vilka? 
Usch ja.

Nu blir det väl lite lugnare tills vintersporterna sätter igång - även om de också har/har haft sina fuskare. Jag förstår inte hur idrottsfolk vågar hålla på med dopningsmedel- är de inte rädda om sina kroppar?  För dopning är ju ett gift egentligen -det rubbar ju balansen i kroppen av vad jag kan förstå. Idrottsfolk kör ju ändå så hårt med sina kroppar i all träning de håller på med. Jag tvivlar på att allt är så nyttigt. Kroppen måste på något vis säga ifrån när den töms på energi men tvingas hålla hög nivå hela tiden för att allt ska vara "normalt". 

Men människor har visst alltid varit tävlingsinriktade. Vill alltid klara av det värsta, det högsta och mest utmanande. Och det är ju likadant med makt- alla dessa krig och alla dessa (mest) män som vill styra och bestämma över andra. Fort ska allt gå, och segern ska helst vara total. Titta på alla dessa galningar idag som styr i världen. De anser sig alla veta bäst och vara bäst. 

Nej, tacka vet jag vandringar ute i naturen, koppla av och njuta av allt det sköna vi har omkring oss. Och vi kan utmana oss själva genom att gå långt och fort. Vi kan klättra i berg och vandra i fjällvärlden. För mig har besök uppe i fjällen, vandringar utefter pilgrimsleden och andas den friska luft som finns där, varit utmaningar som stärkt både kropp och själ. 
Jag minns fortfarande min första vistelse uppe i Stora Sjöfallet och besöket i Porjus och alla dessa höga fjäll runtomkring. Jag har njutit av Tännforsen och Brudslöjan många gånger, vandrat leden över Storlienfjällen till Norge. Jag har klättrat upp till Åreskutans topp och sett den fantastiska fjällvärlden ovanifrån. Det har alltid varit något extra speciellt.

Vy från Åre - foto: Charlotte Mannberg

Höstfärger i Skåne

Då och då överraskar yngste sonen, som bor i Skåne, med fotografier.

Underbara kort som jag bara njuter av. Han är så kreativ och ser det speciella överallt.

Jag känner det som om jag vandrar runt i en vacker trädgård när jag tittar på hans senaste foton. 

Han är min favoritfotograf.       Och hans bilder inspirerar mig och en hel del blir till både prosa och poesi på mina två bloggar.






Nu har ju hösten även intagit Skåne och bjuder på både färg och motiv överallt. Det kom en bunt med foton som får mig att längta - jag borde bo i en trädgård.    Klicka på bilderna så blir de större!

foto:  ©RobertS.