Jul med japansk "touch"

Julafton med min äldste son Lars blev även en resa till Japan. Han har nyligen kommit hem från ett besök Tokyo och laddade upp en bunt foton på min dator och berättade om alla sina upplevelser. Tokyo har länge varit ett drömresmål för honom - Europa och Amerika har han avverkat flera gånger om. och han bodde ju även några år i Boston. 

Tokyo, som hette tidigare Edo, grundades för över tusen år sedan. Och staden är enormt stor med 23 stadsdelskommuner och där bor omkring 36 miljoner människor!  huvva...

Själv var jag mycket fascinerad av Japan under min skoltid och hade bl a två brevvänner där; en flicka som bodde på ön Hokkaido och en pojke som bodde i Nagasaki.

Min son har bl a en kompis som bor i Tokyo, han är japan och han har även bott i USA. Så min son fick en rejäl guidning av staden och nu planerar han en ny resa till våren. 

Jag fick även en liten "lyckokatt"; Maneki Neko som den kallas i Japan. Hoppas den fungerar...
(klicka på markering så kan man läsa om lyckokatten)

Jag har placerat den i bokhyllan bland mina jämthästar.

Avundas sonen som fått uppleva så mycket vackert och intressant. Så jag måste bara visa en del av hans upplevelser via kameran. Tokyo är både mycket gammal och mycket modern och har delar som ser ut som i New York. Men den gamla kulturen vårdas och är kulturmärkt.

   foton:  ©Lars S.

God Jul!

Julsnö? Nä.

Det var ganska många år sedan vi hade rejält med julsnö här i Stockholm med omnejd. Tyvärr. Det regnar mest numera och det är grått och trist. Alla träd är så nakna och marken börjar väl snart bli sjuk av vatten.

Men jag brukar tänka på att i t ex Australien är det alltid midsommar när det är jul. Där är allt tvärtemot. Och för mig, som nordbo, känns det så fel. Vanans makt är stor.
Men i år så har Australien drabbats hårt av både torka och så sedan några veckor härjar stora bränder som förstört både skog, odlingar och hus. Så fruktansvärt. Ett resultat av hur människans liv och alla uppfinningar troligen påverkat natur och miljö negativt.
Vi har uppfunnit så mycket utan att tänka på resultatet av alla utsläpp vi skapat genom utvecklingen. Uppfinnarna av allt har nog enbart sett till viss nytta och så att de tjänar pengar på det mesta. Ingen har dragit slutsatser eller testat resultatet av allt. 
Ingen har tidigare tänkt speciellt mycket på miljön. Tyvärr.

Och det finns det ju många som inte vill tro på att något hänt med vår jord, vår miljö och att det är vi människor som bär skuld till en hel del genom vårt sätt att leva. Alla våra industrier som i hundratals år släppt ut "skit" i naturen och så vårt sätt att leva med bilar och flyg, har nog skadat mycket mer än vi trott eller tänkt på. 
Det känns trist - men jag vill tro och hoppas på att man i tid ska kunna åtgärda det som är dåligt. Och så tror ju jag att människan måste börja tänka på hur allt vi gör kan påverka miljön negativt. Finns det fördelar som verkligen försvarar det negativa? Jag tvivlar.

Jämtland - Rokokoland

1700-talet var upplysningens tid och det århundrade då den dekorativa och graciösa stilen slog igenom. Människorna började ifrågasätta auktoriteter och man började ifrågasätta kyrkans och överklassens makt. Speciellt de som kunnat få eller skaffa sig kunskap och fått kontakt med olika kulturer genom resor och t ex hantverksutbildning, började skapa sina egna värderingar om vad som var vackert och även till nytta. Människorna började tro på sig själv inom alla klasser; adelssläkt eller bondesläkt - "so what" och resultatet började ses överallt. Speciellt inom konst och hantverk märktes hur en ny stil växte fram - den kallades rokoko. 
Ordet "rokoko" kommer från två franska ord "rocaille" som betyder "klippa" och ordet "coquille" som betyder "snäcka". Och de orden täcker nog hur man ville se på det som skapades. Det är ofta stabilt och samtidigt ljusa färger och mjuka former i både snickeri och i dekorationer.

Och redan i slutet av 1700-talet började rokokon även bli populär i Jämtland, speciellt som kyrkokonst -men även som skåp och möbler hos bönderna. Man kan bara säga ordet "jämtskåp" så förstår de flesta vad som avses.

Klipp från Wikipedia:
Jämtlandsskåp eller Jämtskåp är benämningen för skåp som är tillverkade i Jämtland med en hög hantverksskicklighet under tidsperioden 1770-1850. Karaktäristiskt för skåpen är ett svängt eller brutet krön samt svängda ben och ofta förekommer målade draperier och blombuketter på dörrarna

En av de mest berömda kyrkomålarna i Jämtland var Anders Berglin (1737-1805) från Tossåsen, nära Åsarna. Han har faktiskt målat i 18 kyrkor i södra Storsjöbygden. Anders Berglin målade även skåp med vackra dekorationer som inspirerats av just rokokon. Samtidigt så var han jordbrukare i Hackås. Han var tydligen en mycket kreativ människa som hann med både och.

Det kom ut en fin bok om honom för fem år sedan som heter "Rokokomålaren Anders Berglin" skriven av Örjan Bertilsson och Karin Zidén.

Jag känner mig lite stolt över att just en jämte skrivit in sig i kulturhistorien genom sin förmåga att skapa något som idag ses som mycket typiskt "jamskt".
Och idag är dessa skåp otroligt värdefulla och eftertraktade. På en aktion får man betala skyhöga belopp. Men de flesta skåpen ärvs och vårdas inom släkten.

Min mor hade ett liknande skåp- men det är smalt och bara en dörr. Förstår att snickaren som gjorde det, inspirerats av de gamla jämtskåpen. Formen, färgerna och dekorationerna - allt är så "jamskt"

Berglin skapade även "hängskåp" och ovanstående är från 1792. Så vackert!

Ännu ett gammalt minne

Då och då hittar jag gamla minnen instoppade i böcker när jag städar. Idag hittade jag igen ett gammalt vykort från 1959 instoppad i en bok. Boken heter "Frihet Jämlikhet Broderskap" av Carl-Göran Ekerwald. Ett "försök" att förstå den franska revolutionen.

Och jag tänkte på hur otroligt bred Ekerwalds författarskap har varit- han har rört sig från småbyar i Jämtland till stora delar av världen. Och alltid kunnat bjuda på spännande och intressanta samt lärorika tankar. Hans förmåga att berätta och samtidigt i princip "undervisa" är märklig.        

När jag numera läser en bok av Ekerwald så dyker alltid minnena upp från åren i Realskolan (BKR) i Svenstavik, där han var den lärare som påverkade mig allra mest. Han fick min nyfikenhet och läshunger att växa. Även om jag hade växt upp med böcker och närhet till biblioteket och hade en mor som alltid läste och som aldrig la sig i vad jag läste. Det var både barn- ungdoms- och vuxenböcker i en salig blandning från första början jag hade lärt mig läsa.
Vi bodde ju grannar i flera år och jag minns även att min mor då och då tog på sig städjobb hemma hos familjen Ekerwald. Jag har även ett minne av att Ekerwald berättade att han höll på att skriva och tänkte ge ut en bok med olika berättelser. Det var något att vänta på...
Men så bestämde sig min mor att vi skulle flytta ner till Stockholm och livet blev förändrat. Min syster och jag fixade jobb i Sigtuna och i slutet av hösten 1959 så debuterade Ekerwald som författare med boken "Elden och fågelungen". Jag minns att jag tyckte det var en märklig titel. Den nuddade vid något som kunde vara farligt men även lite lockande.

Nå min syster och jag kände oss så stolta -det var ju vår mest älskade lärare och vår käre granne som blivit författare och vi skrev några rader till honom och gratulerade. Efter en kort tid kom ett vykort från Ekerwald där han skriver:

Hoverberg 15/11 -59
Tack för kortet. Här är allt sig likt -bortsett från att jag just nu är inkallad i det militära en månad. Nya skolan trivs vi i, fast klasserna är stora, 37 i tvåan och i trean. 
Hoppas att ni trivs bra. Jag känner till Sigtuna, en riktig idyll. Finast om våren. Hälsa till er Mamma!
Hjärtl.hälsn, Er Carl-Göran Ekerwald

"Psykologiskt fina och nyansrika noveller i norrländsk miljö om udda människors isolering och försök att bryta denna. En 18-årig blyg pojke blir lurad vid sitt bilköp, men får tack vare sin uttjänta kärra sin första flicka. En annan inåtvänd ung man får kontakt med verkligheten tack vare ett sår i handen; en gubbe som stjäl kol berövas rättvisligen den sköna värme han bespetsat sig på"
 (Saxat från en internetsida om böcker)

Titta uppåt

  foto:  ©RobertS.  

En promenad i skogen bland alla stora träd. Ljudet av tystnad när träden samtalar med varandra. För att höra eller förstå vad som sägs måste man ha lite kunskap och fantasi. Det är ett särskilt språk som väcker minnen hos mig.  Minns när jag gick skogsvägen för att hälsa på hos min skolkamrat Görel eller när jag gick genom två skogsområden för att hälsa på hos min skolkamrat Maggan. Då hörde jag trädens ljud som ett särskilt språk.

Det var spännande för ibland hade man tur att se några "vilda" djur som t ex en älg som travade tvärs över stigen upp mot en tätare del av skogen, eller en räv som raskt sprang under granarna och bara försvann. Och så den vilda katten, dvs lodjuret eller "gaupa". Och så alla dessa fåglar -allt från hackspettar till ugglor och andra stora fåglar som gled svävande över trädkronorna. 

Och så att ställa sig där träden var särskilt höga och titta upp mot himlen, och känna sig som en del av allt. Jag kan än idag känna det där suget när jag tar en skogspromenad. Som om kroppen vill uppåt, högre och se allt man inte ser från marken. Vi lever i en underbar värld, som vi måste värna om och vara rädd om. Det är vår enda värld.

Tanum - Bohuslän

Det är långt mellan Jämtland och Bohuslän. Och det är även långt mellan Stockholm och Bohuslän. Men är man intresserad av historia och allt som en gång varit - ja då är ett besök i Tanum värd varje krona en resa kostar. Det är ett besök i vår gamla historia och våra förfäder bjuder än idag på sina liv. Tanum ligger nära Grebbestad -en pärla vid havet.

 Själv har jag varit därnere flera gånger och hälsat på hos min "syster vid havet"  e-noor, som bor i Grebbestad och jag har njutit av västerhavet.      
Det är mycket vackert i Grebbestad, som är en liten stad där allt finns. Och med många olika vandringsleder både utefter havet och så upp över de höga klippiga bergen som finns i närheten. Och jag har njutit av skaldjur i olika former- så gott, när någon som kan, lagar t ex musslor med kryddiga grönsaker, gratinerade i ugn eller nykokta räkor eller kräftor.

Och man njuter även av naturen, samt av urgamla fornlämningar som bjuder på en hel del historia, som hällristningarna i Tanum.  
Jag har varit i Tanum och tittat på ristningarna några gånger och det är som att "läsa" olika äventyr och även vardagshistoria. Man förstår att det är olika historier som är berättade -med gamla tecken. Det känns nästan overkligt att tänka på att här har våra förfäder velat bevara delar av sina äventyr på havet och av sina liv.

                                                                              

Idag är hela området i Tanum ett skyddat världsarv som finns med på Unescos världsarvslista.  Och jag kan bara säga till dem som är intresserad av vår gamla historia och minnesplatser: åk dit! 
Du kommer inte att ångra dig.

Lite nostalgi...

Alla dessa år; men vissa favoriter består... även om de blivit 70 år!     Och en del låtar fastnar. Som t ex  "Öppna landskap" av och med Ulf Lundell. Det är en så fin text och jag känner varje ord i den. Jag har skrivit lite minnen om Ulf Lundell på min Inkanblogg: läs här  (klicka på länken) Där finns även videolänk till "Öppna landskap". Lyssna och njut.

Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo
Några månader om året, så att själen kan få ro
Jag trivs bäst i öppna landskap, där vindarna får fart
Där lärkorna står högt i skyn och sjunger underbart
Där bränner jag mitt brännvin själv och kryddar med Johannesört
Och dricker det med välbehag, till sill och hembakt vört 
Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo                
                                                                           
Jag trivs bäst i fred och frihet, för både kropp och själ
Ingen kommer i min närhet, som stänger in och stjäl
Jag trivs bäst när dagen bräcker, när fälten fylls av ljus
När tuppar gal på avstånd, när det är långt till närmsta hus
Men ändå så pass nära att en tyst och stilla natt
När man sitter under stjärnorna, kan höra festens skratt
Jag trivs bäst i fred och frihet, för både kropp och själ

Jag trivs bäst när havet svallar och måsarna ger skri
När stranden fylls av snäckskal med havsmusik uti
När det klara och det enkla får råda som det vill
När ja är ja och nej är nej och tvivlet tiger still
Då binder jag en krans av löv och lägger den vid närmaste sten
Där runor ristats för vår skull, nå'n gång för länge sen
Jag trivs bäst när havet svallar och måsarna ger skri

Jag trivs bäst i öppna landskap
Nära havet vill jag bo....

Novemberlek med ord

En grå och trist novemberdag, en av många nu här i Stockholm. Uppe i Jämtland har kanske vintern hälsat på? Men å vad jag längtar efter ljuset, efter solenergi som ger glädje inombords. 
Det gäller att ha tålamod...snart så...snart så... Vadå? Jo den 22 december är det vintersolståndet och sedan bli dagarna lite ljusare och liksom längre för var dag. Något att se fram emot. Men man märker ju knappt av att ljustiden ökar förrän man kommit in i februari. Nå man vara glad över de få ljustimmar som nu är- en del dagar kikar ju solen fram. Och ta vara på alla små lustigheter.

                                                         foto:  ©RobertS.

Fick tidigare i höst en söt hälsning från Skåne, se ovan. Och då kom jag på en gammal historia, en liten lustighet, en lek med ord:

Direktör Bagge var på fest hos en kollega, direktör Lamm, hade en mycket trevlig kväll med god mat och trevligt umgänge. Alla fick fyllda magar och tömde många glas med gott vin och det blev en lite lustigare middag mot vad det brukar vara hos höga herrar. Självklart ville direktör Bagge tacka för en minnesvärd middagstillställning och skickade dagen efter ett lekfullt telegram till sin kollega, direktör Lamm:

Bagge Får Tacka Lamm

Ett altarskåp att förundras över

Första gången jag såg det gamla altarskåpet i Ovikens gamla kyrka var jag i 8-9 års-åldern och blev helt förälskat i skåpet med dess innehåll. För mig såg det ut som ett slags "dockskåp" och jag ville röra vid sakerna, känna på dem. Allt var så litet och vackert, samt inbjudande.

Kyrkan byggdes på medeltiden. Det kulturhistoriska värdet är stort då Ovikens pastorat under medeltiden var ett av de viktigaste i Jämtland.

Det framgår inte minst av att Ovikens  kyrkoherde (1525-1563), 
Erik Andersson, blev anlitad av Gustav Vasa som reformator. Pastoratet omfattade då hela södra Jämtland, inklusive Klövsjö och Åsarna.





Sedan den första upplevelsen har jag besökt kyrkan flera gånger, och jag har några gamla vänner som lämnat jordelivet och som nu vilar på dess kyrkogård. 
Vid ett besök i kyrkan så kunde jag köpa en mycket fin och intressant bok om det gamla altarskåpet och dess historia.

En bra sida att läsa finns här:  https://jhhistoria.wordpress.com/2017/12/02/ovikens-gamla-kyrka/

Gudarnas tyta är ingen gök

I det gamla Persien ansågs Göktytan (Jynx torquilla) vara gudarnas speciella fågel. Den kallades "Gudatungan" och i härskarens rättssal hängde flera göktytebilder för att påminna härskaren om ödets omutlighet och faran för högmod.

Och i de gamla grekernas mytologi blev den vackra Jynx indragen i ett svartsjukedrama där hon beskylldes för att ha kastat ögon på självaste Zeus, vars hustru Hera tog till trollkonster och förvandlade den sköna till en fågel.

Det svenska namnet "Göktyta" kan man undra över. Någon gök är det ju inte fråga om- fågeln är en avlägsen släkting till hackspettarna. Förklaringen är kanske att den sågs som gökens härold när den kom i  början av maj. 
"Tytandet"  har med det nasala, gnälliga lätet att göra: ett vasst och ganska snabbt framfört "gyt-gyt-gyt" ungefär 10-20 gånger i sträck. Lätet är svårt att bokstavera och kan nog beskrivas på många olika sätt.


Göktytan är en underlig varelse som när den känner sig hotad förlänger sin hals upp till fem gånger den normala längden. Utsträckt på det viset vrider den sedan långsamt huvudet fram och tillbaka samtidigt som den långa tungan skjuter fram under ett ormlikt väsande. Så boplundrare drar sig snabbt tillbaka.
Göktytan finns över hela landet, även om den inte är så vanlig.

Den gråbruna, spräckliga fjäderdräkten gör den mycket svårupptäckt. Men den förekommer ofta i parker, trädgårdar och i lundar.  Själv såg och hörde jag den för första gången för många år sedan i Svandammsparken, en vacker oas i mitt bostadsområde. Läste då på om fågeln och lärde mig att den lägger otroligt många ägg: det kan bli upp till fjorton stycken även om det vanligaste är sju till tio. Hanen och honan hjälps åt vid ruvningen. Boet finns oftast i ett trädhål eller i en fågelholk.
En märklig fågel i vår natur.

Saxat från Wikipedia: 
Göktyta är en hackspett som främst häckar i tempererade regioner i Europa och Asien. Absoluta merparten är flyttfåglar som övervintrar i tropiska Afrika och södra Asien, från Iran till Indiska subkontinenten, men några är stannfåglar i nordvästra Afrika och på öar i Medelhavet. 

November kom...

Hösten blev så färgrik, alla dessa blodröda lönnar som finns överallt i Stockholm, verkar ha starkare färg än normalt i år. Så vackert. 
Men nu så börjar träden klä av sig och gå i ide. 
De behöver sin vintersömn för att vakna med ljusgrön livslust i april-maj.

Tänk om vi människor kunde göra så! 

Själv blir jag alltid så påverkad av mörkertiden november-februari. Hela kroppen känns trött och seg. Jag känner mig mest trött och less -nästan på allt. Usch.

Men det gäller att ta sina motionsrundor under dagtid så att man samtidigt lapar ljus. Då mår man lite bättre. Men det är en tung tid som vi alla måste ta oss igenom. Ibland önskar jag att jag bodde på en plats under solen alla dessa mörkermånader.

Den här helgen tänds många ljus i kyrkor och på kyrkogårdar eller en del gör som jag: tänder ett ljus i ett fönster och minns alla nära och kära som vandrat vidare. Jag fylls av både vemod och sorgsna känslor. Men, - så är livet för oss alla.

Jag minns i alla fall kyrkobesöken i Bergs kyrka, när jag var barn, just under Allhelgonahelgen. Kyrkan var fylld av tända ljus, prästen pratade så vackert och läste valda texter ur bibeln; kantorn spelade bombastiskt på orgeln och så fick kyrkokören sjunga väl valda sånger som speglade högtiden.

Autumn has picked

all the roses in the park

I have longin in my body

abandonment in my hands

Suddenly everything is close

Much too close

Det var en gång...

Två riktigt gamla vykort från Jämtland. 

Så idylliskt det ser ut med Svenstaviks järnvägsstation. I närheten syns delar av en hässja utan hö, och på den smala landsvägen rullar en bil fram, kanske har den hämtat resenärer som kommit med tåget från Östersund? Det vilar ett lugn över bilden.

Utsikt från Myssjö med Hoverberget långt bort i bakgrunden. Jag tror mig känna igen de två större husen, som finns kvar än idag (?), granne med min gamle vän Sörens barndomshem. Minns att jag var med honom och tittade in i ett av husen, som då stod tomma. Tror att ättlingar till ägarna använde ett hus som sommarbostad.

Jamtlands sigill

Magnus Lagaböter gav Jämtland dess första kända sigill 1274. Det var godkänt till 1575.

Sigillet med det norska lejonet är okrönt och vittnar om Jämtlands särställning och på varje sida om skölden kan två jägare med pilbågar riktade mot ekorrar skönjas. 

Ekorrarnas vinterpäls, gråskinn, utgjorde den skatt jämtarna pålades efter att Sverre erövrade landet.

Sigillet, med äldsta avbild är från år 1274, visar två jamtar som håller upp skölden med den norske løve, lejonet. Noteras kan att skölden är okrönt. På var sida står en bågskjutande jamt som riktar sin pil mot en ekorre. Symboliken i detta är att skatten till den norska kronan erlades i gråskinn, dvs ekorrens vinterpäls. Texten runt sigillet är på latin och lyder i översättning: "Sigillet åt allmogen i Jamtland".


















Landskapsvapnet har verkligen utvecklats. På det äldsta står två jamtar och håller i en sköld med det norska lejonet på. Kanske är det därifrån som lejonen på Sveriges riksvapen kommit? Fast lejon sågs ju som de vilda djurens konung och finns i många länders gamla sigill och vapen. Och inom adeln fanns lejon med på många vapensköldar. Lejonet står för mycket och det ställs även krav på lejon... det finns ett gammalt talesätt som säger att  det är "bättre att vara en levande hund än ett dött lejon".
Idag är det en mer "modern" bild på landskapsvapnet: en älg med stora horn som hotas (?) av en varg och en örn.

Porten västerut

Jämtland kan inte sägas vara typiskt svenskt. Och hör inte riktigt till under begreppet "Norrland". Landskapet har en så egen historia, ett helt eget språk och jämtarna har präglats av den gamla historien. Förbindelser västerut har varit Norge, speciellt Tröndelag och det känns helt logiskt. Där fick jämtarna avsättning för sina skogsprodukter och även odlat som såldes eller byttes mot t ex fisk. 

Läser man nutida historia så inser man hur självklart det var för jämtarna att hjälpa flyende från Tröndelag och övriga Norge under krigsåren. Jag minns från min tid i Åsarna att tanten på Lisas Café berättade att de hade tagit emot flyktingar som sedan reste söderöver till Stockholm. Och av en norsk kvinna av judiskt ursprung, hade hon fått en guldring som tack för all hjälp -hon ville betala för mat och husrum men hade inga pengar, tågbiljetten till Stockholm kostade en hel del, så hon hade sagt att hon skulle komma tillbaka och betala på riktigt och få igen ringen efter kriget. Men den norska kvinnan kom aldrig tillbaka.

Och det är nära att resa till Trondheim och få jobb; många jämtar bildade familj med en norsk partner och släkten fanns därmed på båda sidor om gränsen. Den gräns som jämtar inte brydde sig om.

Ville man ha lite "semester" så var nog ett besök i Trondheim med alla sina gamla kyrkor och byggnader en upplevelse förr i världen -men även idag. Själv har jag tillbringat många semesterveckor i vårt broderland och jag har alltid njutit av dem. Man kan hyra en "hytte" eller ett rum med frukost hos någon trevlig norsk familj, eller hyra rum på pensionat eller hotell.

Och att vandra över fjällen är en skön upplevelse, och en av de finaste turerna kan man t ex ta från Storlien upp över fjällen, följa de gamla stigarna och se -plötsligt så öppnar gränsfjällen på sig och välkomnar vandraren genom vackra  Skurdalsporten. Den har jag gått igenom flera gånger, men även vandrat över ryggarna på gränsfjällen-även det en spännande upplevelse. 

Ensam med naturen.

Dagar som kommer och går

Ibland känns det som att jag inte hinner med... tiden rinner iväg och plötsligt är det kväll igen. En speciell dag: det är någons namnsdag.... det var det även igår. Igår var det Ingrid; namnet kommer av det fornsvenska Ingifridh, som består av gudanamnet Ing och "frid" i betydelsen vacker. (fint va?)  

Och idag är det Harriet! Harriet är ett kvinnonamn och en engelsk form av det franska namnet Henriette, femininformen av Henri. (Jfr Harry som på liknande sätt är bildat från Henry). Namnen har samma ursprung och betydelse som Henrik, d.v.s. "hemmets härskare".

Så det blir en liten hälsning till Harriet som skickade mig ett kort av en "jamthäst" som numera bor hos henne. 

Även om man inte firar sitt namn, så är det ändå roligt att bli påmind om sin namnsdag med ett fint kort och en fin vers:

               Nu står han där

            min lilla häst

            på språng 

            men på vingliga ben

         

           Jag har bestämt

            han ska bli vid min läst

            Ja, han är faktiskt redan 

            min skyddshäst

           

            När jag tar fart mot skyn

            eller är på väg mot dyn

            är han skuggan

            vid min sida

            som viskar med sin

            mule så lätt

            Hopp opp här Du lilla

            Nu är det dags 

            att hemåt rida

Det där med idrott....

TV:n full av idrotts-VM just nu. Jag tittar och gläds åt de svenska framgångarna.
Och imponeras av hur suveräna en hel del av andra länders deltagare är. MEN- jag undrar ju hur många av alla dessa idrottare är "rena"?  Hm, idag känner jag ofta enbart tvivel. Redan har det kommit fram att många deltagare är dopade, en del hoppar av innan de ska tävla nu, för de vet att de har "orent mjöl i påsen". Ofta kommer det fram -efteråt- att den ena efter den andra är dopad. Så jag tvivlar på att allt går rätt till. Det verkar som om vetenskapen står i maskopi med idrott- framför allt inom sommaridrotten. Och när man läser hur några deltagare som hoppat av går till attack mot dem som kollar detta med misstänkt dopning, då undrar jag hur det egentligen står till. De läkare som har till uppgift att kontrollera har väl inget ekonomiskt intresse i sitt arbete? Jag har svårt att tro att även de skulle vara "köpta" - i så fall av vem eller vilka? 
Usch ja.

Nu blir det väl lite lugnare tills vintersporterna sätter igång - även om de också har/har haft sina fuskare. Jag förstår inte hur idrottsfolk vågar hålla på med dopningsmedel- är de inte rädda om sina kroppar?  För dopning är ju ett gift egentligen -det rubbar ju balansen i kroppen av vad jag kan förstå. Idrottsfolk kör ju ändå så hårt med sina kroppar i all träning de håller på med. Jag tvivlar på att allt är så nyttigt. Kroppen måste på något vis säga ifrån när den töms på energi men tvingas hålla hög nivå hela tiden för att allt ska vara "normalt". 

Men människor har visst alltid varit tävlingsinriktade. Vill alltid klara av det värsta, det högsta och mest utmanande. Och det är ju likadant med makt- alla dessa krig och alla dessa (mest) män som vill styra och bestämma över andra. Fort ska allt gå, och segern ska helst vara total. Titta på alla dessa galningar idag som styr i världen. De anser sig alla veta bäst och vara bäst. 

Nej, tacka vet jag vandringar ute i naturen, koppla av och njuta av allt det sköna vi har omkring oss. Och vi kan utmana oss själva genom att gå långt och fort. Vi kan klättra i berg och vandra i fjällvärlden. För mig har besök uppe i fjällen, vandringar utefter pilgrimsleden och andas den friska luft som finns där, varit utmaningar som stärkt både kropp och själ. 
Jag minns fortfarande min första vistelse uppe i Stora Sjöfallet och besöket i Porjus och alla dessa höga fjäll runtomkring. Jag har njutit av Tännforsen och Brudslöjan många gånger, vandrat leden över Storlienfjällen till Norge. Jag har klättrat upp till Åreskutans topp och sett den fantastiska fjällvärlden ovanifrån. Det har alltid varit något extra speciellt.

Vy från Åre - foto: Charlotte Mannberg

Höstfärger i Skåne

Då och då överraskar yngste sonen, som bor i Skåne, med fotografier.

Underbara kort som jag bara njuter av. Han är så kreativ och ser det speciella överallt.

Jag känner det som om jag vandrar runt i en vacker trädgård när jag tittar på hans senaste foton. 

Han är min favoritfotograf.       Och hans bilder inspirerar mig och en hel del blir till både prosa och poesi på mina två bloggar.






Nu har ju hösten även intagit Skåne och bjuder på både färg och motiv överallt. Det kom en bunt med foton som får mig att längta - jag borde bo i en trädgård.    Klicka på bilderna så blir de större!

foto:  ©RobertS.