Ska vi dansa....

På den tiden jag var mycket ung så var vi på dans varje lördagskväll -ibland även fredagskväll. Oftast var det ju modern dans, dvs foxtrot, vals och tango och man dansade med varandra. Ingen stod ensam på golvet och skakade loss. Och det var populära dansorkestrar som spelade. 
Oftast började dansen kl 20 och höll på till kl 24. De mest populära dansbanorna var Galhammarudden, Fröjdholmen och Gällnäskrogen i Åsarna. Men det hände ju att något gäng emellanåt åkte till Rätan eller Hede. Vintertid så var det nog Skucku, Rörösjön, Lillhallen och Hackås som var populärast. 
Men det hände även att vi besökte riktiga "gammaldanser" -helst sommartid när det anordnades på någon loge. Jag har bland annat minnen av gammaldans på en loge i Vattviken, tror jag det var - eller Eltnäset. Jättekul!
Själv kunde jag knappt dansa schottis, hambo eller snoa- hur jag än övade mig-jag föredrog modern dans. Nå, det var i alla fall väldigt roligt på de här "folkdans"-kvällarna och det var många äldre par som var ute och dansade och av dem lärde man sig lite om hur stegen skulle göras.  Det var bra motion...

Jag är mycket förtjust i Allan Edvalls Jämtsnoa Och hade gärna dansat med honom...

Det finns oerhört många olika "folkdanser" runt om i världen, och en del bara fastnar som den här låten Baila me (Dansa med mig) i den här härliga inspelningen med Gipsy Kings. Gipsy Kings är en musikgrupp som består av franska romer; musiker från Arles och Montpellier. De är av algeriskt, marockansk-berbiskt och spansk bakgrund. 
De är mest kända för att föra fram rumba flamenco – en pop-orienterad version av den traditionella flamencomusiken. 

Lyssna och känn... vem vill inte dansa med i den musikglädjen! 

Tack för dansen!

Hösten upp och ner...

Vädret är lite upp-och-ner numera. Här i Stockholm är det vacker höst och många träd är fortfarande gröna med lite guld som börjar glimma och som dansar lätt ner till marken. 

Men nere i Småland, i Vetlanda - där min syster Karin numera bor, har man redan fått påhälsning av Kung Bore...

<<< Den 6 oktober hade träden börjat klä sig i nya färger 

och igår, den 27 oktober >>> 
så kom den första snön! Märkligt. 
Men den snön lär väl snart smälta bort, så hon behöver inte plocka fram skidorna.


Foton tagna av min syster från ett av hennes fönster.

Trädets höga timglas mätte

omärkligt den tid som sent omsider

skulle komma.

Den kom.

Per Helge

-ur en dikt från boken En skrovlig yta av liv (2011)

Tunnbröd

Helst nybakat tunnbröd med smör och ost eller en rullad "tunnbröbatta" med messmör på, det är himmelskt gott. Och smaken av nybakat tunnbröd får mig att minnas bakdagarna i bakstugan hos farfar och farmor. Det var inte bara gårdens folk som bakade där- utan även en del grannar som inte hade egen riktig bakugn. 

Jag tyckte om att vara i bakstugan och se på hur en bit deg på ett enkelt sätt blev till ett tunnbröd. Man använde olika kavlar, både med randade skåror och med taggar. Degen delades upp i små bitar och degklumparna bakades ut på mjölat bakbord till stora runda kakor. Jag har även ett minne av att en del använde sammanbundna hönsfjädrar och naggade degen med den hårda "fjäderpennan" på kakorna strax innan de skulle gräddas.

 Den färdigkavlade degkakan rullades enkelt upp på "bakfjälen" och liksom sköts in i den öppna ugnen på ett snabbt sätt. Runt kanterna i ugnen låg glödgande ved och mer ved fylldes på när det behövdes mer glöd. Det var ett skådespel att se på hur vana och skickliga bagerskor fixade allt så enkelt. Och det gick fort att grädda en kaka-så hettan måste ha varit stark.

Det tunnbröd som skulle vara hårt- fick ligga öppet och kallna, det som skulle vara mjukt lades under bakdukar efter att det gräddats. Kanske var degen till det mjuka brödet lite annorlunda i innehåll? Godast var nog brödet som var smaksatt med blandade kryddor: anis, fänkol och kummin, tror jag det var.

När jag är uppe i Hoverberg på sommarbesök så kalasar jag på hembakat tunnbröd, bland annat det som min kompis Maggan har bakat. Sååå gott!!

Ibland har jag haft tur och varit uppe när det är bakdag på hembygdsgården så då brukar jag stå och titta på tillverkningen och så köper jag några brödkakor.

Då trivs jag och känner mig så "hemma".

De små okända...

Ett starkt minne från barndomen är när min farfar berättade att det fanns "småknytt" som vi oftast inte fick se - de var så duktiga på att gömma sig när människor kom dem för nära. Men farfar sa att han sett en liten gubbe på logen eller om det var i det gamla uthuset där man förvarade säd en gång i tiden. Det lät så spännande. Även om jag inte hade sett något så ville jag gärna tro på hans skrönor. Gissar att farfar skrattade gott inombords när jag storögd lyssnade på honom. 
Jag undrar om det fortfarande finns småfolk på gårdarna i min hemby? Eller har den moderna tiden utrotat dem...

Nå, min dotter Maria bor med sin familj i Malmköping och det är alltid så roligt att besöka dem och den underbara lilla staden. 
Och kan man tänka sig: i Malmköping finns det också småknytt! 
De kallas för "Malmingar" och man kan gå ut och leta efter dem! Det ska visst finnas minst 34 platser där Malmingar "bor".
Jag har vandrat runt i den lilla staden och letat -och jag har hittat några små fina bevis på deras tillhåll. Oftast i träd, men även vid trottoarer och i den gamla kyrkomuren. Men efter vad jag hört så förökar de sig, så plötsligt dyker det upp nya bevis på deras existens.
Jag har i alla fall lyckats dokumentera några "bevis" på att de finns. 
Klicka på bilderna så blir de större:

Det där berget...

Berget i mitt hjärta. Den här tavlan fick jag av farbror John Martebo en gång för länge sedan. Jag fick den som tack för att jag skrivit artikelserien "Det var en gång min by", som jag fick publicerat i Länstidningen Östersund.  Minns att farbror John sa: "nu hoppas jag du skriver en fortsättning också". 
Men, men... 
Nå, jag har väl skrivit ner en hel del som kan ses som en fortsättning på den här bloggen. Och tavlan ser jag på varje dag och minns den hembygd som fortfarande är mig så kär.

Höstens vår

"Nu är den stolta vår utsprungen, 
den vår de svaga kalla höst. 
Nu blommar heden röd av ljungen 
och hvitt av liljor älvens bröst. 
Nu är den sista visan sjungen 
av sommarens kvinnligt veka röst; 
nu stiger uppför bergens trappa 
trumpetarn storm i dunkel kappa."


ur "Höst"
från diktsamlingen 
Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim 
Erik Axel Karlfeldt



Nu är Stockholm en höststad och höstens färger lyser upp i alla  parker och planteringar. Höst är en årstid man hinner njuta av här nere och det gör jag.

Gratis äpplen finns tydligen att få hos många husägare med äppelträd i sina trädgårdar ute i förorterna- det är bara att plocka. 

Men själv köpte jag svenska äpplen på torget och har kokat äppelkompott. Äpplena luktade så gott och smakade så gott så jag kunde inte motstå.
MEN nu snart så kommer de godaste svenska äpplena: "Ingrid Marie", då blir det storinköp. Jag skämmer bort mig själv med en rejäl hög av äppelkompott i yoghurten varje morgon toppat med rostad havre från Lantmännen. mums.

Nu blev det lite gratisreklam...hehe -den bjuder jag på.

Fotona är på ett färgglatt träd på min gård. Löven blir illande röda varje höst innan de faller till marken. Magiskt.

Det kom ett mail med ett gammalt foto -en gåta?

Det kom ett mail med ett gammalt foto på ett hus. 

En överraskning från Svante Tirén, och han undrade om det var det gamla lilla huset i "Wikbergs" dvs "Lillänge... 

OBS klicka på hans namn så kommer hans mycket  fina kultursida upp -en öppen facebooksida. En guldgruva...

Först så trodde jag det var Wikbergs... men efter att ha tittat på fotot flera gånger så trodde jag att det är en bild från granngården "Jacobs". För det långa uthuset minner mig om den länga som står där samt att marken sluttar ned mot  det lilla huset. Precis som i Jacobs. Men lite konstigt var det att det gamla huset i "Wikbergs" inte syns (?)  - det kanske har med vart fotografen stod ? -  och så växer det ju en hel del träd där som skymmer.

OCH jag vet ju att Jacobs byggdes om någon gång kring 1950 -kanske något eller några år tidigare så jag trodde att det lilla gamla huset är det som byggdes om i Jacobs. Så det blev större. Minns så väl att vi ungar kröp runt under huset och bland annat så hittade vi gamla fotoglas -som man förr använde för att göra kort av. OCH farbror John i Jacobs hade ju jobbat som fotograf en period - det finns gamla vykort över byn som han har tagit.

I uthuslängan bodde tant Ida, farbror Johns mamma, i ett stort kök samt ett mindre sovrum. Från hennes kök kunde man gå genom en dörr direkt till ladugården eller "föuse" som man sa. Tant Ida bjöd ofta oss ungar på hårda, söta karameller som hon hade i en skål på en hörnhylla i köket.

Där på hörnhyllan hade hon också två stora, fantastiskt fina hundfigurer i vitt porslin. Dem fick vi ungar inte röra. Men hon tog ibland ner en så att vi fick klappa hunden...  Jag såg för några år sedan två liknande i en affär på Söder som sålde antika saker och jag har även sett liknande porslinshundar i en tidning en gång. Tydligen är de idag mycket värdefulla.

<<< Ungefär så här såg Tant Idas porslinshundar ut.




Men bilden på huset med uthuslänga är fortfarande ett  frågetecken? 
Gissar nu att det är det stora vita huset i Hanssons nära Jörners, där Birgit som jobbade på Apoteket bodde. Minns att en del av uthuslängan var ombyggt till en bostad och där bodde Birgits bror, Hans. Var dit en gång i min ungdom och hälsade på. Han bjöd på kaffe med salt i. ("lapp-kaffe" påstod han att det var.) 
Birgit träffade jag sista gången sommaren 2016, då min gamle vän och skolkamrat Monica var på besök i Sverige, hon bor numera i USA, och vi (Jag, Monica och Maggan) hälsade då på Birgit och pratade gamla minnen från uppväxtåren.

Nå, det är spännande att försöka lösa gåtor, och hitta svar på vad som visas på gamla foton. Man får tänka fram och tillbaka och plocka fram minnen man har. Ju mer jag ser på det gamla fotot -ju mer övertygad blir jag om att huset troligen är Hanssons. Det stämmer även bättre med vyn mot Hoverberget, så det känns rätt. Men vilka är personerna som står där? Folk från Hanssons kanske? Herren i hatt ser ut som någon som är på besök från storstan...

foto: Svante Tirén

Och nu står det gamla huset i Wikbergs och liksom sover... som Törnrosa.  

Allt gammalt blir bara äldre och förfaller, när ägaren inte bryr sig.

Kanske någon väcker det så småningom - till ett nytt liv? Jag hoppas...