onsdag 27 februari 2019

Det positiva med internet och en blogg


Läsare av min Jämtstårscha-blogg överraskar. Det kom nyligen ett mail från en läsare; Jag blev så glad, svarade -det kom svar och så fortsatte det några dagar. Det var en ung kvinna med rötterna i Berg som hörde av sig och vi har en hel del gemensamma bekanta. Känns så kul när någon läser och reagerar. Och den här gången kändes det så speciellt eftersom det "gemensamma" är speciellt och för mig förknippat med ett mycket positivt minne. Något som känns så fint.

En positiv sak som internet skapar: oväntade kontakter med folk som man annars kanske aldrig skulle känna till. Det har hänt ett flertal gånger under årens lopp. Och alla har varit så trevliga. Även sådant som började med ett missförstånd eller en felläsning kan visa sig vara något bra och positivt. 
Men det gäller att skriva bra svenska så att ingen tolkar fel helt i onödan.

Och så är jag så glad över överraskande kontakter med två kära kusiner- som gav mig både idéer till nya blogginlägg och även lite mer kunskap om släkt som en gång levde och verkade och som skickade mig fotografier att använda. Det värmer i hjärtat.



onsdag 20 februari 2019

De där åren mittemellan.....


Alltså de där åren man började inse och känna att man inte var ett barn utan på väg in i tonåren. Något hände med en själv, kroppen förändrades och man började se på omvärlden med lite andra ögon. Samtidigt så förändrades även mycket i samhället. Ungdomar skapade sitt eget mode, jeansen blev populära och klänningarna byttes ofta till en kjol och blues eller en tunn linnetopp.

Plötsligt var vi tonåringar -även om tjejerna mognade snabbare än killarna. Jag minns att jag tyckte att skolklassens killar plötsligt var så barnsliga och fåniga. Vi tjejer anammade nog tonårsmodet snabbare, ett mode som kom från USA. Jeans var ju cowboy-killarnas yrkesbyxor. De var slitstarka och tålde hur många tvättar som helst- ja de blev till och med snyggare efter några tvättar.

De något äldre killarna började först köra moped eller vespa, ett populärt fortskaffningsmedel och efter några är så kom de i körkortsåldern. 
Sven-Arne köpte sig en vespa och den turades vi om att åka med på. Jag fick till och med köra den en gång- men lyckades styra ner den i ett dike och så var min förarkarriär över. Sven-Arnes reaktion osade och han sa att tjejer kan då aldrig lära sig något ordentligt. Men vår vänskap bestod.


Så småningom dök den första raggarbilen upp i Hoverberg! Det var Åke N. som kom glidande och bjöd alla som ville åka med på skjuts. Hans bil fick heta "Stina" och i bakrutan hade han en mascot: en svart virkad uppstoppad hund, jag tror nästan att den hamnade hos min syster till slut. Eller minns jag fel?



Nå vi levde i alla fall tonårsliv, njöt av Elvis allra första film "Love me tender" och åkte på dans eller såg film i andra byar som Svenstavik eller Åsarna. Jag tror faktiskt att 50-talet och några år in på 60-talet var år då allt kändes möjligt i Sverige -även om man inom kommunen inte förstått att ungdomarna började flytta; det fanns ju inga jobb. Och de som studerade vidare fortsatte till högskolor och universitet och lämnade bylivet för alltid. Det var som om ingen inom kommunens ledning brydde sig om vad som hände.

Ibland kan jag känna djup sorg över att det var så -då.

tisdag 19 februari 2019

Det händer i Hoverberg:



Det gamla pensionatet Strandgården (klicka på länken) i Hoverberg har nu fått nya ägare och håller på att rustas upp! 
Ungdomar i byn har köpt huset och av vad jag läst mig till så har de en dröm att åter kunna driva pensionatsrörelse. 
DET är en fin nyhet och så roligt att det är folk i byn som vill satsa på detta.

Förstår ju att det behövs en hel del arbete för att få allt i skick igen efter flera års törnrosasömn. Både hus och trädgård behöver nog lite extra "näring" för att återfå sin gamla fina charm. Jag hoppas verkligen att de som satsar på detta projekt får allt stöd de kan. 
Strandgården är ett kulturhus med en lång historia. Där har ju funnits både läkarmottagning och Apotek efter vad jag minns att de gamla berättade. 
Men å så roligt att få veta att det finns unga som både vill och vågar satsa på att kanske återuppväcka pensionatsrörelsen. Och vem vet; de kanske även vågar satsa på mer kultur i huset- det är ju som skapt för det. 

Jag önskar dessa unga all framgång och att deras drömmar kan förverkligas. Blir så glad över en sådan positiv nyhet från min barndoms by. Vem vet- det kanske är början på en ny våg av "tillbaka till byarna och nära naturen".

Själv har jag så många roliga och trevliga minnen från barn-och ungdomsåren och kontakten med Tant Brita som då drev pensionatsrörelse och även hade en liten kiosk där vi ungdomar hängde om kvällarna. Hon höll reda på oss alla och var alltid så god och glad - men tyckte inte om att vi flickor åkte med killarna på moped: "Det kunde hända en olycka med de fartvidundren"...