tisdag 28 augusti 2018

Åsarna -en bit av mitt hjärta


Jag bodde i Sigtuna nästan ett år... innan längtan upp till hemtrakterna blev allt för stor. Och så alla tankar på vad jag ville: yrkesval, liv? Jag pratade med farmor i telefon, hon sa åt mig att jag var välkommen "hem" igen och allt skulle nog lösa sig. Så jag bestämde mig för att åter flytta. Den här gången ensam -min syster hade andra planer. Och känslan som fyllde mig när jag steg av tåget i Svenstavik var stark: äntligen. 


Redan efter en vecka så hade jag fått ett nytt jobb: som biträde på Åsarna konditori och matservering, tack vare min faster Kerstin som hörde att jag återvänt. Hon bodde granne med Rosa och Bengt på Skansmon, som drev  konditoriet och matserveringen, och visste att de sökte efter någon att anställa. Det kändes bra -jag måste ju försörja mig. 

Jag trivdes direkt när jag kom till Åsarna med rälsbussen och tant Rosa mötte mig på stationen. Hon följde med mig upp till arbetsplatsen och visade mig min lägenhet som bestod av en liten hall, rum, toa m dusch och en kokvrå alldeles bredvid jobbet. Det kändes helt perfekt. Och med så underbara chefer som brydde sig, såg till att jag kom in i jobbet på ett enkelt vis så var det inte svårt att känna sig välkommen. Både hyfsad lön och eget boende. Nu äntligen började jag känna mig vuxen.




                      x  över huset där jag jobbade och bodde.  

Posten hade kontor i samma hus och där jobbade en flicka som hette Harrieth  och hon kom ofta in på baren för att fika och spela en poplåt på skivautomaten och vi blev kompisar direkt. Det spred sig att jag var den nya som jobbade hos tant Rosa och snart dök ett par gamla skolkamrater upp: Leif E som var klasskamrat på realskolan och så Berit L som gått en klass över. Jag behövde inte känna mig ensam och tack vare dem fick jag snart nya vänner i  Åsarna, bl a Randi vars far hade bott i Vigge och var bekant till min mor.   
Randis far hette Alfred Rönnqvist och var en ganska så berömd speleman och han brukade plocka fram fiolen när jag var på besök hos dem uppe på Åsen. Jag drogs in i den bygemenskap som fanns och allt kändes så självklart. Jag fick vara med och städa dansbanan på Gällnäskrogen och göra allt i ordning inför sommarens danstillställningar. 

I Åsarna fanns även en biograf så det blev nog minst en film i veckan, och så fanns "Lisas café" ett ställe som vi ungdomar ofta besökte för lite prat och en kopp kaffe eller en coca-cola. Tant Lisa var en sådan där underbar omtänksam person som ofta bjöd mig kaffe med hembakad kardemummabulle och ville gärna prata. Tant Lisa var farmor till en skolkamrat till mig på realskolan och Lisa tyckte att jag borde fortsätta studera.... men vem skulle då försörja mig? Både far och mor ansåg att jag skulle jobba -ingen av dem verkade tycka att studier var viktiga, att försörja en omyndig (!) dotter var inget de gärna ville. "Är man frisk så ska man jobba".  punkt, slut.
                                           

<<<<
Några f d skolkamrater från realskolan, BKR vid en återträff för många år sedan. Då ringde Örjan T mig på jobbet och ville att jag skulle ta med mig min syster och komma upp på träffen. 

Även han jobbade inom socialtjänsten, i Hudiksvall tror jag det var, och vi hade haft kontakt tidigare genom ett gemensamt ärende så han hade kvar mitt tel.nr till mitt jobb. Tyvärr hade jag ej möjlighet att ta ledigt då och åka upp till Svenstavik.


Tant Lisa i Åsarna hade många barnbarn och för många år sedan så fick jag veta att ett av dem, Tord, hade bosatt sig i Australien, efter att ha jobbat på en båt, och nu hade han en vingård där nere "Viking Wines" som tydligen var omtalad. Deras viner har berömts och prisats av vinkännare. Så spännande kan en del liv bli- inte hade jag kunnat tro det när han kom och köpte lösgodis på baren och alltid ville att jag skulle spela lite popmusik på "jukeboxen".

Tror det var en hel del av de "dricks" jag fick av gäster som hamnade i där. Men Tord var en så söt och charmig kille att jag gärna bjöd honom på en favoritlåt. Oftast var det nog Elvis.

På vintern var det "ÅsarnaSpelen", skidtävlingar med många internationella deltagare. De bodde på hotellet -men kom även in på "Rosas" för en fika. Och det var spännande att se dem alla. Då anordnades även dans under skidhelgen i bio- lokalen som var ganska stor och med en scen. Jag glömmer aldrig när den långe, norske skidåkaren Harald Grönningen ville dansa med just mig - han över 2 meter lång och så lilla jag på c:a 1.64. Det blev många glada skratt och applåder för han lyfte helt sonika upp mig och snurrade runt med mig på dansgolvet. Och efteråt fick jag en "klem" för att jag hade dansat med honom. "Jeg er som ein stør" sa han och sa att många inte vågade dansa med honom just därför.

När jag minns mitt år i Åsarna så känns det som att jag hela tiden var så aktiv, det var nya vänner, nya ställen med dans t ex Nästeln och Klövsjö och alltid kom någon och knackade på min dörr när jag inte jobbade. En av mina bästa vänner blev Berit L och det var ofta jag var hemma hos henne under lediga helger. Hon hade börjar på gymnasiet i Östersund men hann med att sy en ny kjol till mig i senaste mode -med fastsydd underkjol. Den blev en favorit under flera år. Jag lärde mig dansa tango av en kille som hette Lennart J, jag tror att han studerade i Uppsala sedan. Berit gick i samma klass som min käre gamle vän Sören, idag bor hon i USA med familj. Tyvärr tappade vi kontakten efter att jag uttryckt mig negativt om USA:s krigsföring runt om i världen och deras maktpolitik, som inte har blivit bättre under den nuvarande presidenten. Hon höll absolut inte med mig - utan försvarade allt. Suck. 

När jag tänker på det dryga året jag bodde i Åsarna så känns allt bara positivt. Idag är det inte så ofta jag träffar på någon därifrån - jag tror att byn har avfolkats och att få ungdomar stannar kvar. Alla de som är i min ålder flyttade i alla fall, till vidare studier och till orter där jobb fanns. 

 Men den gamla bron står stadigt kvar över Ljungan. Byggd år 1852

fredag 24 augusti 2018

Sigtuna -kan det va nå't?


Efter flytten från Hoverberg ner till huvudstaden, så blev livet förändrat. Jag och min syster tog plats i ett skolkök som biträden och med en chans att kanske hitta en kommande utbildning. Det var en spännande period att ta steget ut i vuxenlivet, lära sig vad ett riktigt jobb betydde och ta eget ansvar. Vi hade fått arbete i Sigtuna; som köksbiträden på Sigtuna Humanistiska Läroverk, S.H.L. 
Ett internat för ungdomar vars föräldrar jobbade utomlands och så hade de även friplatser för "vanliga" ungdomar som var mycket studiebegåvade. 
Jag kan tänka mig att det kostar en hel del att både bo och studera där. Men genom friplatserna kunde även vanliga arbetarungdomar få studera där. Läroverket hade flera hus där eleverna fick bo i eget rum och med egen husmor som såg till att boenderegler följdes.
 Hur det fungerar idag med S.H.L vet jag inte.

Vår nuvarande kung studerade där då och det tror jag var nyttigt för honom. Minns än idag hur dåvarande kronprinsens mor, prinsessan Sibylla, plötsligt kom inklivande i köket iklädd stövlar och en grå rock samt ett huckle på huvudet. Undrar om hon trodde att det gjorde henne "osynlig"?  Ha, alla visste ju att kronprinsen börjat studera där. Nå Sibylla hälsade på oss alla och pratade med kökschefen. 

Sigtuna är ju en av våra äldsta städer, den fanns redan i början av 1200-talet och där finns flera gamla kyrkoruiner samt vackra gamla trähus som kantar smala gator, där man slipper all biltrafik. Skönt! 
Så jag trivdes ganska bra där. 




På fritiden så vandrade jag runt för att upptäcka allt som var av intresse; biblioteket på Sigtunastiftelsen >>>>>
blev en guldgruva, och Konditoriserveringen en trappa upp i huset som låg mittemot det  gamla Rådhuset, blev också en tillflyktsort liksom den lilla biografen som såg ut som en grå trälada. 
Där såg jag mina första filmer av den ny franska vågen. Jag minns speciellt "Semestersabotören" med Jaques Tati. Jag gick nog minst en gång i veckan och såg en film. Det kostade då bara 2:50 i entrè. Ett annat nyväckt intresse var keramik och jag gick en kurs hos en keramiker och lärde mig lite grunder om konsten att dreja. Samtidigt så fick jag en massa nya vänner och bekanta både via jobbet och på fritid. 



En kille som studerade vid S.H.L bjöd mig plötsligt på en fest en lördagskväll på en herrgård i närheten. Jag tackade ja och det blev en upplevelse. Alla som var där undrade vem jag var, och en trevlig ung man bjöd upp mig till dans och sedan ville han bara dansa med mig och var så nyfiken på vem jag var, och varifrån jag kom. Jag tillhörde ju inte deras vanliga gäng. Han hette Ulf Schmidt. Då visste jag inte att han var en framgångsrik tennisspelare, det var en sport jag inte kunde något om. Det här var ju långt innan Björn Borgs tid. 
Men det märkliga är att en gång på 1990-talet då jag jobbade inom Stockholms Stad så var jag på lunch med min närmsta chef. Vid ett bord mittemot satt en man som tittade på mig gång på gång, så nickade han försiktigt åt mig- men eftersom jag inte kände igen personen så brydde jag mig inte. Efteråt sa min chef: Kände du inte igen killen som nickade åt dig. Det är ju Ulf Schmidt, tennisspelaren. Är han någon du varit bekant med? Han hälsade ju och oj vad han tittade på dig hela tiden
Hm, lustigt om han efter så många år kände igen mig.

Men annars så hade jag inte någon aning om vad jag ville utbilda mig till och framtiden kändes enbart som något totalt okänt. Inga drömmar, inga fantasier, det var som om jag levde i en glaskupa.


söndag 19 augusti 2018

Hästar


Jag har alltid tyckt om hästar. Från första början var det "Lisa" och "Stjärna" de två hästarna på farfars gård. På Lisa kunde man rida barbacka och de gjorde jag många gånger ner till sjön där hästarna fick bada lite och även vi ungar passade ju på att ta oss sköna dopp. När familjen flyttat till Källhagen, så var det grannen Dahlängers svarta häst "Amigo" som blev som en sagans häst. Det var ingen vanlig arbetshäst. Den var som gjord för att ridas av indianer eller cowboys. Amigo betade ofta i hagen som gränsade till vår tomt, och jag plockade saftigt gräs till den som den tog emot med mjuka läppar. Jag kramade och klappade den ömt och viskade "du är bara min, så det så". 
När jag var barn hade alla bondgårdar minst en häst, ofta två, som i allra högsta grad deltog i allt arbete; plogning, höskörd och som timmerhästar; dvs drog stora tunga lass med timmerstockar ner till sjön eller direkt ner till sågen. 
Idag finns väl knappt någon sådan häst kvar? De ersattes med traktorer.

Här i Stockholm kom jag i kontakt med hästar igen genom en arbetskamrat, hon red och deltog även i olika ryttartävlingar. Vi var även ut till Strömsholm och tittade på olika ridtävlingar. Så många vackra hästar på samma ställe!
Då kunde jag känna att jag hade velat lära mig rida på riktigt och ha en egen häst. 
Och tillsammans med en blogg och skrivarvän, Bibi, har jag hälsat på de fina hästarna som höll till ute på Djurgården, de var så sociala och kom fram och hälsade på en gång om man ställde sig vid stängslet. Och med en annan väninna var jag och "töltade", dvs red på islandshästar ute på en gård norr om Stockholm. Hon pratade flera gånger om att vi borde resa till Island och delta i en längre turridning där som pågick under en vecka eller två. Men, jag vägrar flyga. Känner ångest vid bara tanken efter en obehaglig flygtur hem från Mallorca på 80-talet - och idag tar jag ställning mot flyg eftersom jag vill värna om vår miljö. Efter att ha läst om hur bl a flyget bidrar med otroligt mycket utsläpp som påverkar luften och skapar problem, så säger jag: Aldrig mera flyg!

Nå, man kan samla på sig lite vackra hästar och ha i bokhyllan- på bilden har jag samlat ihop dem. De kommer från olika länder och några har jag tillverkat själv. Den pyttelilla blå dalhästen fick jag av en granne som var från Dalarna och som varje år kom med en stor kasse lingon till mig, som han plockat. Ett år kom han med den lilla hästen till mig och en stor vacker blå till min dotter. Grannen spelade dragspel och bjöd ibland på glad musik. Han undervisade även och frågade om jag inte skulle lära mig spela... hm. En dåvarande granne, Lilian, gick och lärde sig spela dragspel hos honom. Det var en dröm hon haft så länge, men först som vuxen hade hon vågad ta steget. 

Två hästar kommer från Grekland, dem fick jag av min granne och vän Lena, hon bodde därnere en längre tid när hennes man hade ett chefsjobb där på ett  internationellt läkemedelsföretag i Aten. De är metallhästar; en svart avbild av en gammal klassisk häststaty i järn samt en i guldmetall. Den blå porslinshästen med böjd nacke fick jag av en arbetskollega. Tyghästen med blå man kommer från USA. De två gunghästarna i trä är fynd från något loppis. Och så hittade jag en rejäl trähäst på ett liknande ställe. Får en känsla av att den varit lite målad- den har lämningar av vit färg på sig.

torsdag 16 augusti 2018

En vanlig torsdag


Nu längtar jag efter regn! Ett skönt strilande regn som släcker markens törst, det ljuva regn som den portugisiska fadosångerskan Mariza sjunger om i "Chuva" -som betyder just regn. 

Det blev ingen resa upp till Jämtland denna sommar, Tyvärr! .... hettan satte stopp för det (vem åker buss i 7-8 timmar när det är över 30 gr varmt?) och så fick jag tandläkartider nu i augusti- (vem avbokar viktiga tider?) 
Så det känns lite trist. Men hösten är ju lång... 
Tyvärr så fortsätter värmen och idag är det över 30 gr, men nu har vi fått lite svalkande vind så det känns ganska skönt, och man behöver ju inte sitta i solen.  
Den här otroligt långa värmeböljan sätter igång tankar på vad som egentligen händer med vår miljö. Vad är egentligen orsaken till denna otroliga värmebölja och hur kommer det att bli framöver? Läser man vad fackfolk anser vara en trolig grundorsak -ja då blir man rädd. Håller människan på att skapa sin egen undergång? Vad kan vi göra för att vända den negativa kurvan? Konsumera mindre och klokare- det är viktigt. Men alltför många tar ej varningarna på allvar och har nog svårt att ändra på sina liv, eller de vill helt enkelt inte. Och grunden till det mesta bottnar ju i det kapitalistiska tänkandet; hur rika många än är, så vill de bli rikare. Men att just de är en stor orsak till att vi numera lever i en så sårbar värld- det är tydligen ett okänt faktum för dem.

fredag 3 augusti 2018

Tvättdags


Först blötlades smutstvätten med tillsats av lut eller soda i några dagar, därefter gnuggades den, ibland mot en tvättbräda och sedan kokades tvätten i en tvättgryta. Efter det sköljde man i öppna vattendrag eller vid egna gårdsbrunnen. Till sist klappades tvätten med klappträ eller mot en snedställd bräda.
Den rena tvätten fick torka på marken eller över buskar och sedan hängdes den på tvättlina. Inte konstigt att man i hushåll med stort linneförråd stortvättade endast höst och vår. Först på 1950-talet började tvättmaskiner finnas i vanliga hushåll. Att tvätta var ett tungt arbete som slet på kroppen
Att de platser där kvinnor utfört vardagliga sysslor har funnits överallt där människor bott är en självklarhet. Att dessa platser sällan lämnat några bestående lämningar efter sig är fakta. Men är det viktigt att kunna minnas dem? En registrering av alla de platser där det bykts är knappast aktuellt, men visst är det viktig att t.ex. skydda ett urval brygghus. Museernas pedagogiska arbete är viktigt för att berätta om arbetet med att byka, ett av de arbeten som utförts i det ”tysta”.
****************************************************************************************************
Ovanstående bild och text har jag lånat från Riksantikvarieämbetet. som är en fantastisk kunskapsbank! Blev helt fascinerad av fotot med kvinnor i gemensamt arbete med tvätt. Deras kläder, tvättkorgar och träbyttor är verkligen museiföremål idag. Tyvärr finns ingen uppgift om vart fotot är taget. Men det säger en hel del om hur livet var en gång iför länge sedan.Tidigt så förorenade vi våra sjöar och vattendrag. Det låter inte bra detta med "lut eller soda" som tvättmedel. Även om de kemiska blandningarna också var från naturen så blev ju allt farligare i koncentrerad form. Men då var kunskap om föroreningar i naturen och i våra vatten inte något som var känt. Man trodde nog att "smuts och tvättmedel" bara försvann utan att lämna spår efter sig och att det inte fanns kvar i vår natur... "man sköljde ju bort allt i vatten". 
Till stor skada. Tyvärr.

torsdag 2 augusti 2018

Idag är en så'n dag...


Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd-
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.


Karin Boye (1900-1941)