Snart 2017

Je önsker att allihop faur eit fint nyaur!

Va int ampen- va feijen!

(Korte hitte je pau internet.)

Barndomens vintrar

När jag var barn var alltid vintrarna snövita och kalla; nätterna stjärnklara och ofta med norrsken som stod som en krans över Hoverberget. Det var vackert. Och lyssnade man noga så kunde man höra toner som av musik när norrskenet dansade över byn. Det var magiskt och jag älskade att stå ute och titta på detta märkliga som levde däruppe på himlen. 

Cirkus...

På somrarna under mina år i folkskolan, så turnerade en Cirkus Rolando i bland annat Jämtland och det var sommarens absoluta höjdpunkt när de slog upp sitt tält och vi ungar sprang omkring och drömde om att bli cirkusartister... 
De slog sig ner på sjöåkern  nedanför gården Bergvik, så det var nära för oss ungar att stå där och titta på cirkuslivet.
Ibland fick man hjälpa till och kunde då få titta gratis på deras gymnastiska övningar och förundrat se hur clownerna sminkade sig.
 
Oftast var det samma personer, år efter år, som jobbade med uppsättning av tältet och skötte om djuren, så vi blev lite bekanta med dem (de var bl a från Sverige, Danmark, Tyskland).

De väckte intresse, tankar och känslor för ett kreativare, roligare liv med spänning och annorlunda sätt att leva, hos oss ungar. 
Vår fantasi fick gödning. 

Jag minns att jag tränade gymnastik och lärde mig hjula, gå ned i brygga samt gå ned i spagat och övade även att gå på tå som en balettdansös -enbart för att cirkusupplevelserna satte idéer i mig om att jag en dag skulle rymma med en cirkus... 

Det var ljuva tider då allt var möjligt  Tyvärr klarade jag aldrig av att gå på lina -trots idogt övande på en hässjestång som vi ungar satte upp mellan två träd. 
Detta var innan TV:n med hela världen fanns i våra vardagsrum och vi började förtrollas av levande bilder i en konstig möbel med glasruta.

Det märkliga är att jag aldrig haft så enormt starka och roliga upplevelser som när jag såg Cirkus Rolando -trots att jag varit på flera stora cirkusar som vuxen. Men känslan är inte densamma. 

Kanske var det roligare och bättre förr?

Ur Diplomatarium Norvegicum

Hoverberget i Jämtland  är det berg som jag föddes vid och växte upp med och från vars högsta punkt man kunde se hela världen,- när jag var barn. 

Vid bergets fot bodde en gång Ketil á Berge, känd som Ketil Skäggeson. 

Han var den man som nästan hela Bergsbyn härstammade från. 

Ketil är en person vi inte vet så mycket om. Men han finns nämnd i ett gammalt dokument redan år 1336 som "konungens handgångne man"; alltså den som drev in skatter och det finns även några skriftliga källor från den tiden Jämtland var en del av Norge.

Några namn som "Ketilsbäcken" och "Skäggemyr-änget" lever fortfarande kvar i socknen. Ketils gård finns kvar och den fanns i samma släkts ägo i över 600 år. Det är en av Sveriges äldsta släktgårdar och kallas "Ol-Sjuls"-gården i folkmun.

Följande brev, som troligen är skrivet av en ättling till Ketil, finns noterat i Diplomatarium Norvegium. Jag tycker det är både ett vackert och välformulerat brev, känns som en personlig hälsning från 1500-talet:

Sammendrag: Radgerd i Mjela ( i Möske Sogn) sælger til sin Broder Olaf Ketilson og sin Broderson Ketil sin Sösterlod i Gaarden Berg i Jæmteland.

Kilde: Efter Orig. p. Perg. i kgl. Vitt.-, Hist. - og Antiqv.-Akad. i Stockholm. Seglene mangle.

Nummer: 1019.

Dato: uden Dag 1500.

Sted: Jæmteland. Brevtekst (fra den trykte utgaven): 

Alle dandemen som thetta breff see eller høra lasas kennis iak Radgerd i Miela meth thetta vpne breff thet iak meth beradno mode kerlika vnth ok selth haffver minom elskelige broder Olaff Kætilson ok min broderson Kætil sva mykit som min retthe systerdel var i Bergh badhe løsth ok fast ok haffua the giorth mine fullo atnøgio effter min vilie. Thy giffuer iak them quith ok frii for mik og alle mine effterkommandhe fran mik ok mine effterkommande ok vndher forde Olaff min brodher ok hanss son ok vnder hanss effter kommande meth allo thy ther nw vnder ligger ok aff aller  ligath haffuer thil en vbrytelika stadfesto sva ath hulkin thet vmakar i nakra handa mattho skal svara effter thy lag giffua ok staa sidan køp som ader. Thesse gode men thil vithniss Pedher i Nexttistadh ok Anders Karlson thil sanning her vm bider iak skælike men vm sin insigle ath henge for thetta breff Karl Matenson Per Anderson Per i Sanda ok Jon i Mateness.

Scriptum Jempcie anno dominj millesimo quingentesimo.

Jämtland - så började det

Jämtland och Härjedalen utgöra (jämte Ytterhogdals socken med Ängersjö kapell i Hälsingland) Jämtlands län, som bildades år 1810. Jämtland hörde förut till Västernorrlands, Härjedalen till Gäfleborgs län. Det är beläget mellan 61' 34 och 65' 7 nordlig bredd samt 1' 1 och 6' 3 västlig längd från Stockholms Observatorium. 

Största längden ( i N och S) är för länet i dess helhet 390 km och för Jämtland ensamt 315 km. Största bredden (i Ö och V) är för Jämtland såväl som för länet nära 250 km. Härjedalens största längd ( i NV och SÖ) är 180 km, dess största bredd ( i SV och NÖ) är 90 km. Länets ytvidd utgör 50,972 kvkm, hvaraf Jämtlands 37,015 kvkm och Härjedalens  jämte länsdelen avf Hälsingland 13.957 kvkm.

Jämtlands län gränsar i väster och nordväst till Norge, i nordöst till Västerbottens lappmark, i öster till Västernorrlands, i sydöst till Gäfleborgs och i söder till Kopparbergs län. 

Länets gräns mot Norge fastställdes i 1751 års gränstraktat. Gränsen  mellan Jämtland och Härjedalen bestämdes första gången vid den tid, då Jämtland kom under Norge och fastställdes ytterligare genom en dom af 1483. Gränsen mellan dessa landskap å ena sidan och det öfriga Norrland å den andra finnes angifven i en gränsurkund af 1273.

Ur  Svenska Turistföreningens Resehandbok X från år 1911 

Hon var en av våra bästa

Mjölkminne

Jag sprang över skaren i smällkalla kvällen
och stjärnorna föll över Oviksfjällen
och dunk som ett hjärta lät mjölkmaskinen
och korna stod kolugna mittemot svinen
och radion med Flottarkärlek stod på
för korna mjölkade bättre då
och mjölken var spenvarm i hämtarn och fet
opastöriserad i opaket
och ville man ha information
om mjölk gick man direkt till kon.

Bodil Malmsten ( 1944-2016)      
           

Jag läser Bodil Malmsten igen och njuter. Hon var en av våra finaste författare, var klok, hade humor, värme och var så beläst samtidigt som hon var sig själv. Så genuin. Bara att kunna skriva en sådan här dikt baserad på sin uppväxt i Bjärme - säger allt. Hon berättar sådant jag själv upplevt, när byarna var levande med sina små jordbruk, det var tiden innan TV kom och förändrade allt.

"Första minnet
Min mormor i Norrlands inland och fjälltrakter var ett miljömässigt ideal, hon återvann allt.
Påsar, snören, burkar, papper. Allt gjordes rent, slätades ut och togs om hand.
Potatisskal och matavfall till grisarna, askan från spisen blev gödsel åt vinbärsbuskarna.
Utslitna kläder och sänglinne lagades så länge det gick, allt vårdades så länge det höll ihop, sedan blev det mattrasor.
Snart är jag den enda i världen som kan klippa hörn på mattrasor, en konst som antingen dör ut med mig, eller blir ett naturligt återvinningsmål den dagen världen inser att vad den huvudsakligen består av, är miljö."

ur boken "Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag" (2012)

Bodil Malmsten 1944-2016

***************************

Mitt roligaste minne av personlig kontakt med Bodil Malmsten var när hon hörde av sig efter att vi båda hade artiklar med i gamla kulturtidskriften "Jul i Jämtland". Hon tyckte om det jag skrivit. Det var ett barndomsminne jag skrivit om och tänk, min konstlärare i skolan, konstnärinnan Brita J-son Iwald hade gjort en så fin illustration till min artikel.
I samma nummer hade även min älskade lärare från Realskolan, Carl Göran Ekerwald, medverkat så det kändes lite extra speciellt för mig.

Efter några år så fick jag kontakt med Bodil igen och vi mejlade varandra under en tid. Intressant och stimulerande. Vi var båda "jämtstårscher" som hon sa. Hon växte upp i en grannby så "jamskan" hade vi båda som förstaspråk. Hon valde att studera i Östersund, medan jag gick i kommunens realskola i Svenstavik innan jag och familjen flyttade till Stockholm.

Så småningom flyttade Bodil ner till Frankrike och vår kontakt rann ut i sanden. Jag tror att hon hade det lite jobbigt rent personligt en period. Men hon var en härlig pennans krigare och kunde formulera sig så att det kändes inombords när man läste.
Hon är saknad.

En sorts längtan

Plötsligt drabbas jag av en saknad, en sorts längtan. Efter berget, efter sjön, efter tunt paltbröd i vit sås och med tjockt stekt bogfläsk. Eller kokt röding med mandelpotatis och hjortron med vispgrädde och go'rån. Och efter språket.

Vännerna som vet vem man är och som inte bryr sig om titlar och som uppskattar ärlighet och aldrig förnekar sitt ursprung. Människor som står med fötterna på jorden och inte frågar efter sådant som enbart är utanpåverk. Människor som inte sätter likhetstecken mellan yrke, titel och sitt ego.

En form av nostalgi ? Nej, dessa människor finns i allra högsta grad än idag.

Jag träffade gamla skolkamrater i somras. Många av dem har klättrat högt på den s.k samhällsstegen och har lyckats nå dit de ville. Men de är skolkamrater som ändå är sig själva och inte skäms över sitt ursprung.
Det kändes som om åren stått stilla -vi var skolkamrater igen. 

Det kändes så skönt att slippa mötas av märkvärdighet och ytligt spel för att visa sig lite förmer än andra. Akademiker eller jordbrukare, körkortsutbildare eller skollärare, socialarbetare eller sjuksköterska...  Vad betyder en titel, viktigare är att vara en person som är ärlig och öppen och som inte skäms över sitt ursprung. 

Jag påpekar detta eftersom jag  ibland mötts av den attityden - att man anser sig vara bättre, smartare och viktigare genom sin utbildning.  När det egentligen handlar om något så enkelt som: hur man är. 

Sommarminnen

                                                     x
Samtidigt som jag var uppe i min gamla barndomsby i juli, så firades det konfirmandjubileum för flera olika årgångar. Det var först en kort och fin samling i kyrkan och sedan möjligheter att umgås lite närmare uppe på vackra Hembygdsgården, där det serverades kaffe. Det blev en mycket fin dag med gamla skolkamrater; Även om jag knappt kände igen en del. Åren har gjort sitt.

Tyvärr så kan eller vill inte alla vara med på sådana här träffar, så många lyser med sin frånvaro. 
Jag skulle ju ändå vara en tid däruppe, så självklart passade jag på att träffa gamla ungdomsvänner. Men ibland så önskar jag att man hade mer tid på sig. Det blir så korta möten.

I år så kom ju min gamla barn och ungdomskamrat Monica hem på besök, från USA där hon numera bor -så det blev lite tid för oss att minnas och prata. 
Jag, Monica och min kompis Maggan gjorde även lite besök hos gamla människor som alltid funnits med under åren vi växte upp. 
Bland annat besökte vi Birgit, som som arbetade på apoteket samtidigt som min faster Anne-Marie, när jag var ung. Birgit blev oerhört glad och tacksam över att vi kom och överraskade, så det blev en mycket trevlig eftermiddag med prat om hur allt hade blivit. Och självklart blev det en annan dag ett långt besök hos faster Anne-Marie, som bor i Svenstavik, Bergs kommuns tätort.

Min gamla by är ju inte som den en gång var när jag växte upp. Och många gamla lever ett ganska ensamt liv, om de inte har en familj eller släkt nära sig.

Alla dessa solnedgångar

Julinatt- solen har precis sjunkit nedanför horisonten. Jag står stilla utan att röra mig. Ser färgerna, känner doften. Jag lyssnar på tystnaden. Ännu en underbar kväll i min kära jämtländska hembygd.

Vi sitter länge ute och pratar i sommarnatten, min gamla ungdomsvän och jag. Påminner varandra om hur det var när vi var mycket unga. Lördagsbesöken på Galhammarudden och danserna. Killarna vi mer än gärna dansade med. Den första stora kärleken. Drömmarna och längtan. Och alla dessa vänner. Vart tog egentligen alla vägen? Hur blev deras liv? Yrkesutbildning, vidare studier vid högskola, giftermål, fick barn, en del skilda, gifte kanske om sig...

Och livet skrev personliga manus för var och en. 

Vackraste gården i byn

Gården Jacobs är nog den vackraste gården i byn. Granne med farfarsgården. Här bodde min barn-och ungdomskamrat tillika skolkamrat Monica. Även hon flyttade till Stockholm i ungdomen för att jobba. Och för att sedan emigrera till USA. Monica bor idag i Spokane, Washington efter att ha bott många år i Californien.

Idag är det Monicas bror Uno som är ägare till hemgården, och han har gröna fingrar och odlar bland annat blommor och har en helt underbar trädgård, vid sidan om sitt verkstadsföretag.

Gamla ladugården har stått tom på kor sedan länge. Där fanns också en liten bostad på ett rum och kök, där bodde gamla tant Ida som var så snäll och alltid bjöd på godis. Minns speciellt två vackra hundar av porslin som hon hade på en hörnhylla i sitt kök. Vi barn fick röra lite vid dem- men hon stod bredvid och såg till att vi ej tog ner de vackra porslinshundarna från hyllan.

Gamla ladugårdsbyggnaden är idag utbyggd för annan verksamhet.

                                   
På gården finns även ett mindre bostadshus- ett ombyggd och moderniserat gammalt lagerhus i två våningar som Monicas far John gjorde om till en egen modern bostad, när Uno tog över gården. Här bor Monica när hon besöker sin gamla hemby.

Och överallt dessa vackra, generösa blommor. Ett drömställe!

Det var fantastiskt att efter alla år besöka "Jacobs" och åter känna lite av hur det en gång var.

Besök i "Mostugan"

Mostugan är ett museum som bara är ett "måste" för mig att besöka var gång jag är i min gamla hemby. Fylld av saker som är ihopsamlade och skänkta från olika gårdar i bygden. Man får en blick in i våra förfäders liv; ser deras vackra hemgjorda saker i både trä och textil, samt påminns om hur de levde sina liv. 

Hembygdsgården i Hoverberg

ovan  Mostugan & nedan "nygamla" cafe-och serveringshuset

 Här träffar man gamla vänner och skolkamrater; personen i röda jackan är min kära vän Maggan

Vy från hembygdsgården mot kyrkbyn och en bit av Storsjön

Ett säkert ställe att besöka sommartid är Hembygdsgården. Där träffar man alltid gamla vänner, skolkamrater varav många, liksom jag, flyttat från bygden i sin ungdom. Men sommartid kommer många hem på besök och upplever både nostalgi och nutid några sommarveckor varje år.

En vandring i barndomens by

Varje gång jag är uppe i Hoverberg så tar jag och min väninna Maggan en skön promenad från hennes hus ner mot "Jörners"-vägkorsningen, vi stannar alltid vid annonstavlan och läser om aktuella begivenheter i byn och i omgivande byar.

 "Jörners" var en gång en av fyra matvaruaffärer i byn: Jörners, Konsum, Hallins och Segers. Idag finns ingen affär kvar. Caféet och bageriet är borta, likaså Lindéns sportaffär. Allt är nedlagt och annorlunda. Servicen finns idag i Bergs kommuns tätort Svenstavik. Där finns allt.

Känns trist när byar liksom läggs ner och utarmas - även om befolkningen finns kvar, bönder, egenföretagare, arbetare etc.

Hoverberg - den här flygbilden har jag tjuvlånat från nätet... ( jag kan inte flyga! )

Sedan går vi ned till "Strandcafèet", Det som en gång var byns såg och som min farfar var delägare i. Ett arbetsplats som många unga grabbar började sitt yrkesliv på. Det var populärt för tonårskillar att ta ett sommarjobb där och tjäna sina första egna pengar på.

Maggan och jag tar en kopp kaffe och njuter av allt innan vi tar den smala stigen utefter sjön mot gamla kyrkogården, som vi strosar igenom och läser på en del gamla gravstenar och blir påminda om att det är många som vandrat före oss på jorden. 
Sedan går vi upp till kyrkan, porten står öppen och välkomnande. 
Vi tar därefter en runda på "nya" kyrkogården och hälsar på våra nära och kära som lämnat jordelivet. Vi minns och vi pratar om dem.

 Bergs kyrka - invigd 1797 

Det fanns här en medeltida kyrka på 1200-talet; men tyvärr vet man idag inte så mycket om den. Men Berg var ett eget pastorat år 1314

 Under ett järnkors och en sten med signaturen, vilar vissångerskan Karin Juel, som var en trogen sommargäst under nästan hela sitt liv. Hon kom tydligen i kontakt med byn genom kantorn Per Karlsson som avled omkring 1950. Och hon köpte sig en liten tomt uppe vid berget och byggde sig en liten stuga.

Idag bor Karin Juels dotterdotter Thérèse Juel i Hoverberg och hon bor mitt barndomshem, som hon köpte när hon valde att flytta från Stockholm och bosätta sig för gott däruppe. Hela sitt liv har hon ägnat åt sång och kultur -samt till hästar.

Det finns idag två altare i kyrkan- dels det pampiga huvudaltaret och så vid en sidovägg det gamla altaret, som tidigare stod placerat i ett trist vindsutrymme en trappa upp i kyrkans kordel.

Min vackra barndomsby

Det här fotot tjyvlånade jag en gång från riksantikvarieämbetet. 

Perfekt vy över kyrkbyn!

I denna ljuva sommartid...

Jämtland i mitt hjärta!

Semestertider...

Allt je ske jära, de jär je i måra!

Minnen från Ovikfjällen

En underbar oljemålning av Eivor Gutke, jag har den även som vykort. 

Precis som verkligheten, nästan som ett fotografi. Jag har vandrat och klättrat genom Dromskåren  tillsammans med dåvarande make och två av mina barn. Det måste ha varit omkring 1970 och vi var på besök i Hoverberg, hyrde husrum hos min barndomskamrat Maits föräldrar och de, Karin och Johan, tog oss med upp till Höglekardalen där de hade tillgång till en stuga och vi nattade över där i två dagar. Med underbara utflykter och naturupplevelser.

Och år 2002 var jag på sommarbesök hos min käraste vän och kamrat Sören Eriksson i Botåsen, Oviken och då vandrade vi en del av pilgrimsleden och var uppe i både Bydalen, Höglekardalen och på fjället Drommen. 
Vi pratade om att fortsätta den fjällvandringen påföljande sommar -men, tyvärr käre Sören lämnande jordelivet helt oväntat samma höst. 
En smärtsam förlust, vi hade varit vänner sedan tidiga tonåren och hade så många gemensamma intressen, bl a teater, litteratur och att skriva. Han blev skådespelare -och jag fortsatte att jobba med (en proffsig) amatörteater. Och vi hade kontakt genom alla år via telefon och genom brev. Han var en fantastisk brevskrivare och jag kan njuta av att läsa breven än idag.

Det kom ett mail...

Min 'syster' e-noor vid havet har fyndat bild & text ovan i en gammal bok;

Förstår ej "Lällänge" det måste vara ett feltryck. Gården kallades Lillänge

Farfar Paul ( 1881-1969) och Farmor Märta ( 1884-1970) bodde och levde på gården Lillänge. Deras röda bostadshus byggdes år 1911. Det är stort: jättekök, kammare, vardagsrum samt en stor sal med veranda; den ligger på baksidan mot vägen. På övervåning finns även en lägenhet med kök, kammare och två stora sovrum samt en spännande garderob med fönster, den älskade jag att smyga in i som barn. På en hylla där fanns en gammal trattgrammofon och massor av gamla LP-skivor. Mest gammal, fin jazzmusik och jag gissar att min far och hans syskon hade införskaffat den "nya tidens musik". "Huvva, sån olåt" sa min farfar om skivorna. Han nöjde sig med att lyssna på radions nyhetsutsändningar samt väderleksrapporten.

När huset byggdes fanns bara en smal grusväg och knappast några bilar. Det var häst och vagn som användes om man vill åka i stället för att gå.

På gården finns även det äldre tvåvåningshus som var bostadshus från början. Ett timmerhus med brädväggar och med en vidunderlig utsikt över sjön från den tillbyggda glasverandan. Det huset är byggt någon gång på 1700-talet men har moderniserats invändigt; kök och två rum på nedervåningen, samt hall, kök, kammare och ett större rum på övervåningen. Min farbror lät bygga toalettrum i en del av hallen på 60-talet. Jag vet att folk från muséer i Östersund (Jamtli?) var på besök och gjorde någon form av dokumentation på 1960 eller 1970-talet.

Det var farmor som var ägare av gården från början, hennes föräldrar hade köpt gården och flyttat upp från Härjedalen någon gång i slutet av 1800-talet, efter att familjen drabbats av stor sorg, då farmors bror Mattias hade drunknat.

De behövde en nystart för att orka vidare. 

Flytten upp till Jämtland var spännande -häst och vagn samt en häst som farmor red på, med ett gammalt gevär i famnen som extra skydd. På den tiden fanns tydligen stråtrövare i farten utefter vägarna som gick genom milsvida skogar.

Farfar var av den gamla "Klockars-släkten" -en släkt om funnits i generationer i Hoverberg, även om det finns spännande och intressanta inflyttade släktleder i familjen som t ex en led av den gamla adliga familjen Blomensköld (adlad 1688) från Östergötland. 

Det lustiga är att både min far och min mor är ättlingar till Blomensköld; Anders Blomensköld som rymde från sin hembygd för att slippa gå ut i krig- det var minst två av hans bröder som varit ute i krig och skadats svårt. Anders Blomensköld hade bara döttrar - men hans äldsta dotter fick ta släktnamnet Blomensköld  och står så i kyrkboken. De övriga fick heta Andersdotter...

----- jag ska fylla på med mer text....

Min gamla hemby

Hoverberg- byn med berget och som ligger på en halvö i södra delen av Storsjön.

Uppe på toppen

Ett riktigt gammalt foto av utsiktstornet på Hoverberget som lär vara taget omkring år 1900 av en John Leander. Jag minns att namnet Leander hette en skolkamrat till mina äldsta bröder, Boel Leander. Gissar att det är en släkting till henne som är fotografen.

Jag brukar heja på Boel när jag är på besök i min gamla hemby, hon är en av de aktiva inom hembygdsföreningen som jobbar på gamla hembygdsgården sommartid. Efter många år som boende i Stockholm (tror jag det var) så har hon flyttat hem till byn igen. "Jag längtade tillbaka" var hennes svar när jag frågade varför hon flyttat upp igen efter så många års frånvaro.

Att besöka tornet uppe på berget var ett "måste" varje sommar när jag var barn. Det var spännande att klättra utefter den smala, lite farliga stigen upp. Idag kan man nå det nya tornet med bil från baksidan av berget. Men när jag var barn var det klättring som gällde. Svettig och andfådd nådde man toppen och att stå uppe i tornet, se utsikten över Storsjön och öarna "Öyan" var något alldeles extra. Det kändes som att se hela världen och i min fantasi så reste jag runt horisonten och bortom.

Men som sagt, idag är det ett nyare, säkrare torn och så finns det caféservering så att man kan ta sig en fikapaus. Ibland bjuds på kultur; jag har t ex lyssnat på min älskade gamla lärare Carl-Göran Ekerwald häruppe som berättade om gamla tider i Jämtland och närheten, släktskapet med Tröndelag och Norge. Och en annan gång var det folkmusik med lokala musiker som fyllde serveringen när jag var på besök.

Ett skitminne...

Alla dessa utedass jag minns från barndomen. Som användes och var en del av vardagslivet. 
Även om jag växte upp i villa med modern vattentoalett, så fanns fortfarande utedass kvar speciellt på bondgårdarna, ofta i anslutning till gödselhögen. Allt kom sedan ut på fälten där det plöjdes ner och sedan kunde åkrarna sås med nyttoväxter. Återbruk kallas det idag.

Min mormor kallade utedasset för "Prevete" troligen från franskans "Privete" och min moster kallade dasset för "Konfusenbo". Kanske var det ett ord som hörde samman med "fan, satan"? eller var det så att hon läst Konfucius och att dasset för henne var ett ställe där man kunde sitta ostörd och tänka?
Det finns fantastisk många dassbilder på internet och jag fyndade dessa som jag känner "igen". Så såg de ofta ut. Dassen. 

                










Jag minns en gammal vers om dasset som jag tror går ungefär så här:

                                Jag skiter i mitt                             

0ch skiter i ditt

Jag skiter i vått

och skiter i torrt

  Jag skiter i varmt

och skiter i kallt

     Jag tror ta-mig-fan

     att jag skiter i allt.

Häpp!