En sorts längtan

Plötsligt drabbas jag av en saknad, en sorts längtan. Efter berget, efter sjön, efter tunt paltbröd i vit sås och med tjockt stekt bogfläsk. Eller kokt röding med mandelpotatis och hjortron med vispgrädde och go'rån. Och efter språket.

Vännerna som vet vem man är och som inte bryr sig om titlar och som uppskattar ärlighet och aldrig förnekar sitt ursprung. Människor som står med fötterna på jorden och inte frågar efter sådant som enbart är utanpåverk. Människor som inte sätter likhetstecken mellan yrke, titel och sitt ego.

En form av nostalgi ? Nej, dessa människor finns i allra högsta grad än idag.

Jag träffade gamla skolkamrater i somras. Många av dem har klättrat högt på den s.k samhällsstegen och har lyckats nå dit de ville. Men de är skolkamrater som ändå är sig själva och inte skäms över sitt ursprung.
Det kändes som om åren stått stilla -vi var skolkamrater igen. 

Det kändes så skönt att slippa mötas av märkvärdighet och ytligt spel för att visa sig lite förmer än andra. Akademiker eller jordbrukare, körkortsutbildare eller skollärare, socialarbetare eller sjuksköterska...  Vad betyder en titel, viktigare är att vara en person som är ärlig och öppen och som inte skäms över sitt ursprung. 

Jag påpekar detta eftersom jag  ibland mötts av den attityden - att man anser sig vara bättre, smartare och viktigare genom sin utbildning.  När det egentligen handlar om något så enkelt som: hur man är.