tisdag 29 januari 2019

Gamla hus har en historia


Det är något speciellt med gamla hus, alla har en historia att berätta. Tänk alla gamla gårdar som finns bevarade ute på landsbygden - de är kulturbärare. Men även städer har sina gamla hus som visar hur det en gång var. Här i Stockholm har vi ju Gamla Stan - ett område jag älskar att vandra runt i. För många år sedan hade jag en bekant, från Irland, som hade köpt lägenhet i Gamla Stan och oj vilken fantastisk bostad det var och lite ovanligt: det var nivåskillnader mellan några rum så det fanns några trappsteg att ta från t ex köket till största rummet. Det var så roligt att besöka hans lägenhet -den var så speciell, men tyvärr så valde han att flytta hem till Irland efter några år.

Själv bor jag i ett kvarter som byggdes år 1909 - det är hus byggda i fyrkant med en underbar innergård för både stora och små. Min bostadsrättsförening Tellusborg, ligger i Midsommarkransen och består av 3 kvarter. Det är två med inbyggda gårdar och ett med en stor härlig kulle som tronas av en staty: "Puck" ur Shakespeares "En midsommarnattsdröm". Vintertid finns det alltid en härlig pulkabana för barn att använda. Sommartid blir det små kalas ute på kullens gröna gräs. Det finns även en Boule-bana, en sandlåda och en klätterställning för barn. Alltså en underbar liten oas som passar alla åldrar. Men innergårdarna är också underbara: tryggt för små barn att leka och med sittplatser överallt, blommor, bärbuskar ! ( fritt fram att plocka som man vill)  och vackra träd. 
Ett litet paradis helt enkelt.



Idag är vår förening, som ingår i HSB, mycket åtråvärd för bostadssökande, vi bor så vackert och med låg månadshyra. Men att köpa en lägenhet här idag kostar ganska många miljoner eftersom det är bostadsrätt och "marknaden" styr priserna. Både Konstfack och en designskola har flyttat hit ut, här bor många konstnärer, musiker och skådespelare idag. Jag förstår att de valt Midsommarkransen, allt här är så stimulerande och så levande och man skapar så enkelt nya bekantskaper. "Alla känner alla" - ungefär som i en by på landet.

Det finns en del skrivet om Midsommarkransen, bl. a. "Bilder från Kransen och Tellus -Förstaden Midsommarkransen" (1977) samt "Vardagen- det är där vi kämpar" en rapport om ett förändringsarbete i Midsommarkransen 1976-1979" utgiven av Metodbyrå 1 Stockholms Socialförvaltning.

Den lägenhet jag bor i ligger i kvarteret "Silverpoppeln". Jag hade en hel del arbete att göra när jag köpt den, med att måla om och tapetsera. Minns hur spännande det var när jag jobbade med hallen; riva ner och skrapa tapetlager - var tvungen eftersom det var både dåligt gjort tidigare och gamla tapetskarvar lyste igenom. 
Eftersom jag varit gift med en målarmästare så hade jag fått lära mig grunderna och vikten av ett ordentligt underarbete. Det enda jag ångrar är att jag inte sparade ett område på en hallvägg med rester av alla gamla tapeter. Minns att det var både ljusa och mörka varianter, oftast med blomsterrankor på, men jag minns även att ett lager var prov av en fin klassisk tapetskapare: Morris. Har kollat upp en del av hans tapetmönster och känner igen formen och färgen.

Själv valde jag en svensk tapet med klassiskt mönster om än i nyproduktion. 
Läste följande om Morris och om skaparen av "min" tapet på internet:


William Morris, född 24 mars 1834 i Walthamstow i Waltham Forest nära London, död 3 oktober 1896 i Hammersmith i London, var en brittiskkonstnär, formgivare och författare, en av förgrundsfigurerna inom den brittiska Arts and Crafts-rörelsen. Han är mest känd som formgivare av tapeter och mönstrade tyger, men var även verksam som författare och var en av den brittiska socialiströrelsens grundare.
En motsättning mellan ideal och praktik uppstod i Morris verksamhet, i och med att hans målsättning var att kunna skapa överkomliga men vackra föremål för vanliga människor, men att det i verkligheten bara var ett kräset fåtal ur de övre klasserna som hade råd med hans omsorgsfullt tillverkade och därmed dyrbara föremål. (I hans utopiska roman Nytt från en ny värld arbetar alla enbart för sin egen tillfredsställelse, och vackra handgjorda saker ges bort till dem som uppskattar dem.)


Den tapeten valde jag >>>

Målaren Jonas Wallström var född i Arbrå i Hälsingland år 1798. 
Han var bosatt i sin födelsesocken i hela sitt liv (han dog 1862) och har utfört åtskilliga rumsdekorationer i sin hembygd, bland annat i gården Gästgifvars i Vallsta. Därifrån har förlagan till denna tapet hämtats. Wallström arbetade gärna med schabloner, som i detta fall, och i ren och klar färgskala.





måndag 28 januari 2019

Reaktion på ett inlägg


Jag hade i höstas skrivit ett litet inlägg med minnen från min uppväxt, och det var om gamla pensionat Strandgården som tant Brita ägde. Hon var en snäll dam som höll lite koll på oss ungdomar och hade även en liten kioskverksamhet där vi köpte tidningar och godis.
Bland alla minnen finns bl a släktingar till tant Brita: Carl-Lennart och Birgitta, som bodde i Stockholm och kom upp på sommarlov varje år. De bodde då hos släkten i "Ståhls"-gården mitt emot Farfars gård. Vi lekte en hel del och gjorde upptäckarrundor på Strandgården, det var så spännande. 
I huset hade en gång i tiden funnits både apotek och läkare. Tant Brita berättade många historier om allt som en gång funnits i huset före hennes tid och hur det varit under årens lopp efter att hon öppnat pensionat. Och det var så spännande att sitta på en pall i hennes kök och lyssna. Synd att inget blev nerskrivet eller inspelat på band. Det var en hel del av byns gamla kulturhistoria som hon berättade om. Det var många mer eller mindre kända personer som hade hyrt rum på Strandgården. Så en nyfiken flicka, som jag var då, bara sög in allt. Det var ju en bit av ett annat liv, som jag var så nyfiken på. 

Ett speciellt minne, lite annorlunda än andra, var när ett amerikansk par hade hyrt in sig; just då så var vi ett gäng ungdomar som stod utanför och pratade, tant Brita kom ut och tog tag i min arm: Ingrid, kan du hjälpa mig förklara för de här amerikanarna var dasset ligger. Själv visste jag inte vad "dass" hette på engelska, men på något vis så kunde jag förklara för det amerikanska paret att det fanns ett utedass och vad det betydde- det var ingen "water closet".

( Idag vet jag att på engelska heter dass: outhouse )

Ett annat minne är när jag var på sommarbesök i början av 1960-talet och givetvis gjorde jag ett besök på Strandgården, och tant Brita blev både glad och rörd, samt att hon var så glad över att jag inte pratade "stockholmska" utan fortfarande kunde prata "maul"! Så många ungdomar som flyttat söderut, kom hem på sommaren och pratade så märkvärdig svenska tyckte hon. Jag ska leta i lådorna efter något/några kort jag tog på tant Brita som jag kan lägga här på bloggen. Hon var en så vacker dam med varma och glada ögon. 

Efter att tant Brita gått bort så stod huset tomt och började förfalla och det kändes så sorgligt - huset har funnits så länge och har en historia att berätta. Jag nämnde också i mitt inlägg att jag för många, många år sedan skrev till någon inom kommunledningen och föreslog att kommunen kanske kunde ta över huset och skapa ett "kultur"-hus med t ex olika utställningar, kulturkvällar och underhållning samt enklare servering. Jag fick inget svar. Och det verkar ju som om kommunen vill att precis allt som är service och för innevånarna ska ligga i Svenstavik. Trist. Byarna får betala... affärer etc läggs ner överallt.   

Jag hade sett husets förfall på utsidan, verandan som är mot sjön hade börjat ruttna och rasa, huset började se sorgligt misskött ut. Men så är det ju när ingen bor i hus och underhåller dem. Även parken ner mot sjön, som en gång var så vacker med blommor och buskar, började se bedrövligt ut. Jag tog en hel del kort på  förfallet för några år sedan.

Så fick jag nyligen höra att huset hade köpts av någon i byn och det tyckte jag lät så bra - för jag tänkte att nu blir det självklart så att huset får en behövlig översyn och underhåll. Och det tror jag nog de flesta som känner till Strandgården håller med om. Och det skrev jag även i mitt inlägg. 

Döm om min förvåning när jag såg att någon läst och skrivit en kommentar- det är inte så ofta någon kommenterar. MEN.... vilken kommentar: den var kritisk och formulerat som ett personligt påhopp på mig med en uppmaning om att jag skulle ta reda på "fakta" ! (?). 

Hm, vart står mina personliga minnen som fakta? 

Det jag skriver är om mina upplevelser och min blogg är ingen uppslagsbok eller officiell historiebok om Hoverberg. Jag skriver mina minnen, mina upplevelser och om allt det jag växte upp med. 

OCH är det så att om jag hade skrivit något uppenbart fel, så kan man skriva det i kommentarsfältet eller mejla mig om detta. Min mejladress hittar man under "min profil". Men som sagt -inlägget var mina minnen av Strandgården och tant Brita. Så det fanns ingen anledning till att någon skulle ifrågasätta dem. 

Jag tänkte först svara på kommentaren - men ändrade mig och tog bort hela inlägget. 



lördag 12 januari 2019

Tiden går så fort...


Åter ett nytt år... så fort det gamla gick. Nu önskar jag att det blir ett gott år för alla, med fred och frihet. Fast krig, våld etc kommer ju självklart att fortsätta, tyvärr. Men om alla s.k. "ledare" satte sig ner och tänkte efter så kanske de skulle kunna acceptera att det är bättre att leva i fred -även med dem som har en annan politisk åsikt eller som har en religion som driver utövare till våld. Även om jag inte kan förstå att man ska kriga, döda, stjäla, våldta och hota för att visa sig vara troende. Det är sjukt och så emot den gåva vi alla fått: LIV.

############################

Ibland surfar jag runt på internet -och det gjorde jag häromdagen. Och hittade en liten artikel i Östersundsposten från början av juli 2010, med några gamla realskolkamrater från BKR i Svenstavik. Och jag kände igen dem, trots att så många år har gått. De firade 50-årsjubileum av sin examen år 1960. 
Känns lite dubbelt -för jag skulle ju ha varit med- men tyvärr så flyttade familjen till Stockholm och mitt liv blev lite annorlunda. Men roligt att se en del av klasskamraterna- jag känner ju igen dem trots alla år som gått. Några brukar jag träffa vid besök i min gamla hembygd -men de flesta har jag ej sett till på alla dessa år.


Bakre rad: BettMarie, Alice, Kerstin, Gunvor, Heidi, Yvonne, Elov, Pecka, Mats
De tre framför: Örjan, Irene, Lilian







Och då passar det väl mycket bra med att skicka en varm hälsning till f.d läraren och även rektorn, samt underbare författaren Carl-Göran Ekerwald - som faktiskt fyllde hela 95 år dagen före nyårsaftonen!

Vilken fantastisk person- som fortfarande skriver, håller föreläsningar och är i farten.
Och tänk att ha haft honom som lärare- det var en gudagåva.




God fortsättning på det nya året!