Sol och värme...puh. MEN efter 4 veckors gassande sol och närmare +30 grader varje dag, så längtar jag nu efter regn! Skönt skvalande sommarregn som både naturen och jag längtar efter. Och idag går Stockholm Maraton. Hur orkar de springa alla dessa mil? Begriper inte att det ska vara så roligt. Men lite moln har just dykt upp på himlen och lätt svalkande vinddrag då och då. Tidigare år har jag ofta tagit mig en promenad in till Söder och hejat på deltagarna när de kommit över Västerbron.
Men Stockholm känns som en stenöken nu- asfalten mjuknar och folk börjar se helt färdiga ut. En del verkar dyrka denna hetta och ligger mer eller mindre avklädda i parkerna och solar. De tar en klunk vatten ur medhavd flaska emellanåt och smörjer in sig med krämer då och då. Jag hoppas att de inte skaffar sig hudcancer genom sin soldyrkan. Det kan inte vara nyttigt. Och en del sitter i skuggan och är helt rödbrända. Jag tror ju inte att de mår så bra. Själv klarar jag av sol ganska bra eftersom jag är lite mörkhyad -men jag står inte ut med solhettan just nu. Jag bara längtar vatten, vatten, bara vanligt vatten -från ovan.
Och plötsligt minns jag en gammal låt från min ungdom som var ganska populär då: En man som hette Burl Ives sjöng just den version jag minns:
Vilka minnen man kan ha. Jag minns att jag då tänkte mig en cowboy på sin häst, ridande i solen över prärien och att det var hett, varmt och inget vatten. Och jag insåg ju att utan vatten-så klarar man sig inte. Inte ens naturen klarar av vattenbrist en längre tid. Vi lever i en tid då årstider har förändrats och där naturkrafterna liksom tagit över. Vissa områden på jorden håller på att dränkas och andra områden lider brist på vatten. Är allt i förändring? Är det bra? Eller är det "bara" en naturlig väderomställning som skapar problem? OCH hur mycket har vi människor bidragit till att skapa problem?
