Att växa upp

Gammalt flygfoto över kyrkan, kanske 1940-talet?

På den tiden när jag gick i skolan, så trafikerade den gula "postbussen" vägen mellan byarna. Den åkte till järnvägsstation i Svenstavik varje morgon och kväll med paket, brev och tidningar  som skulle levereras ut till byarna och med folk som kanske skulle med inlandsbanan. Bussen var vår kontakt med yttervärlden, med den kom man i tid till rälsbussen. Rälsbussen som förde oss in till Östersund -och sedan kanske till Stockholmståget. 

Det var många som reste den vägen under de åren; mellan 1955-1965 så tömdes byn på nästan alla sina ungdomar! Det var krigsårens stora barnkullar som växt upp och krävde utbildning och jobb, och enda sättet då var att flytta söderut. På den tiden fanns inga politiker, ungdomsförbund eller andra aktivitetsgrupper som insåg vad som hände och aktivt krävde att hembygden skulle ställa upp på ungdomarnas sida. Det fanns ingen kommunalpolitik värd namnet. Och vi som växte upp då tog det som självklart att vi var tvungna att flytta om vi ville skaffa oss utbildning och arbete. Alla kunde eller ville inte bli jordbrukare eller skogsarbetare. 
Vi hade inget val och trodde nog att det måste vara så, det var bara att ge sig iväg söderut för att kunna skapa sig ett vuxenliv. Visst var det tråkigt att flytta, det smärtade att tvingas lämna anhöriga och vänner, veta att ens tid som bymedlem oåterkalleligen var förbi.  

Men storstaden var också en lockelse, det var spännande att ge sig ut i världen och nyfiket se vad som fanns utanför vår lilla by. Många hade nog en dröm om att återvända, men få gjorde det. Vi som lämnade byn under den här perioden var nog ganska omedvetna och anade inte den samhälls- omvandling som stod för dörren. Vi anade inte att snart skulle vi alla sugas upp av det nya högeffektiva samhället och sedan inte ha möjlighet att återvända, i byn fanns inga jobb, inga möjligheter.
Vi skulle bli den "nya storstadsmänniskan"som placerades ut i den nya förorterna och bli fast i konsumtionssamhället. Men många av oss drömde om möjligheten att återvända, några flyttade nog upp igen, men de flesta vågade inte. Det handlade om utbildning och arbete.
Vi som flyttade kom från en gammal bymiljö in i storstadsvälfärden, den kostade pengar och ställde helt nya krav som svårligen kunde användas i ett litet jordbrukssamhälle. 
Och postbussen har slutat gå för länge sedan.


(baserat på en artikelserie skriven 1981.)

Träffpunkt Hembygdsgården Bergheim

När vi sedan gick nerför berget gick det fort, vi halvsprang nerför den smala stigen, halkade på granbarr och snubblade på trädrötter som mönstrade den smala stigen kors och tvärs. Väl nere från berget så samlades vi alltid på planen framför gammelstugan på Hembygdsgården. Lärarna ville se att alla kom ner välbehållna. 
Hembygdsgården, som var en underbar plats att leka på, bestod av gamla hus från olika byar och den fina parstugan hade en bred trapp som många rymdes att sitta på och vila ut. Nu var ju dörrar låsta och fönsterluckor stängda. 
Men här fanns dofterna av solvarmt gammalt trä och en gårdsplan som gjord för lekar och man fick utlopp för sin fantasi att tänka på hur det en gång hade varit på de olika gårdarna ute i byarna som skänkt gamla hus att vårdas, för efterkommande att njuta av. Jag kunde aldrig motstå lusten att "ta" i de grå stockarna som stugan var byggd av och det luktade så gott av träet.

Det var på Hembygdsgården sommarens festligheter tilldrog sig. Midsommardansen kring stången, hembygdsfester med hembakade bullar och kakor till kaffet eller saften, och lokala spelemän och folkdansare. Vi hade ju en "kändis" i byn, Karin Juel, som bodde där varje sommar i en liten stuga uppe vid bergets fot. Hon ställde gärna upp och sjöng på sommarens fester och många är det nog som minns hennes visstunder med glädje.

Den första festen på året var förstås valborgsmässoafton och brasan- den brasa som vi skolbarn varje år var med att dra ihop brännbart skräp till. Det var roligt- vi fick en hel friluftsdag av skolans ledning och hade till uppgift att plocka och dra ihop allt träskräp vi hittade ute i naturen eller fick hämta på olika gårdar. Ett bra sätt för alla att bli av med brännbart skräp och till glädje för alla. Ett år fick vi ett riktigt fynd: en stor gammal träbåt som ej gick att använda på sjön längre; den drogs och bars av de starkaste killarna och fick det året trona högst upp på brasans topp.

Och varje år tyckte vi att det var den största och bästa brasa som vi någonsin varit med att göra. Vi stod där i snön och såg på eldens lågor som lyste upp kvällsmörkret, kyrkokören sjöng de vanliga vårvisorna och vi kände alla att nu var våren äntligen här!
Att vi frös om händer och fötter märkte vi inte, nu var det vår och vantar skulle man helst inte ha på sig. Fyrverkeripjäserna fångade vårt hela intresse och vi applåderade de största och bästa och inte förrän brasan ramlat ihop till en glödhög kände vi hur kallt det egentligen var, brrr  Nåja, vi hade i alla fall hälsat våren välkommen och det var det viktigaste.

(baserat på en artikelserie skriven 1981.)

Ett riktigt gammalt kolorerat foto från början av 1900-talet. Vy mot berget från Skanderåsen.
Här ser man hur kyrkan såg ut innan kyrktornet byggdes om och blev högre.

( jag undrar vem som sitter där på ängen? )

Byn och berget

Byn ligger vid berget och berget ligger mitt i byn. Det ser ut som en bullig limpa från "framsidan" - den sida där kyrkan, skolan och de flesta gårdarna finns. Den sida som solen mest värmer och den sida som den resande möter som kommer söderifrån.

Uppe på berget låg det gamla utkikstornet som förr i tiden användes för brandbevakning under torra somrar, så att eventuella skogsbränder upptäcktes i tid. Det var innan telefonernas och brandkårens tid.
Tornet var också utflyktsmål för skolan eller med familjen. Det var ett äventyr att med matsäck i ryggsäcken klättra den branta stigen, som började vid hembygdsgården,upp till tornet. Att sedan gå uppför den branta, skrangliga trappan som cirklade sig upp till toppen och upptäcka den fantastiska utsikten! 
Vid vackert väder tog den andan ur en, skogsklädda berg, åsar och blåvita fjäll kantade horisonten. Däruppe begrep jag att världen var stor, mycket stor och jag undrade så vad som fanns på andra sidan horisonten.

Byn såg ut som utplacerade träleksaker nedanför oss och det var spännande att hitta igen sitt eget hem från den karta som byn visade upp. Mitt hem var ganska enkelt att hitta igen, det gulmålade huset låg längst bort utefter landsvägen mot Svenstavik, sedan tog skogen vid. 

Storsjön visade sig vara en stor sjö, och inte enbart den lilla vik som halvön med berget vilade vid. Vi ungar räknade alla öar vi såg, och försökte även räkna kyrktorn som syntes som spjutspetsar från byarna utefter sjöns stränder. Vi lärde oss namn på fjällen som syntes och vart det riktigt klart väder så kunde vi även se Åreskutan. Det kändes mäktigt.
Världen var verkligen stor och vi bodde i världens mittpunkt!

Efter allt "utkikande" så var det dags för matsäcken och vi slog oss ner på stenar och bland lingonris runt tornet. Det var ljuvligt att äta smörgåsar och dricka mjölkchoklad, blandad med dofterna från granris och ljung. Solvärmen steg från den barrbeströdda marken och just då var detta ett sätt att leva. Att alltid vara på utflykt och ha matsäck med sig. 
Fanns det något bättre i hela världen?

(baserat på en artikelserie skriven 1981.)

Den gamla byn på 1950-talet

Den gamla byn håller på att försvinna. Bybor går bort, en del flyttar -och nya flyttar in. En ny generation har vuxit upp. TV-antenner pryder taken på de gamla gårdarna och ersätter mer och mer människors behov av avbrott i vardagen. Ny hus som vuxit upp ser lite främmande ut och påminner om att nu är det nya människor som formar min gamla hemby. De nya som flyttat in känner inte till och minns inte det som var underhållning och roligt för oss som växte upp på 1950-talet.

Men jag minns; Konsumfesterna, IOGT-träffarna på Ordenshuset (som var den tidens ungdomsgård), filmerna och mest av allt Jul-mässorna. Dessa julmässor med försäljning av allsköns hemslöjd, hemmagjort godis, julbröd, vackert garnerade pepparkakor, olika sorters julmat och så alla olika lotterier med med vackert slöjdade träsaker och vävda mattor, broderade dukar och den underhållning som byns förmågor bjöd på. Ibland så spelade min mor gitarr och sjöng visor av Evert Taube.
Det var en härligt underbar blandning av allt roligt i hela världen och det räckte en hel eftermiddag till sena kvällen.

Det var nöjda, varma och rödkindade ungar som efter julmässans slut skyndade mellan byns affärer för att titta på "julskyltningen". Först sprang vi upp till "Hallins", den affär som låg längst upp i byn. Det var en sagovärld vi såg i skyltfönstren: dockor, nallar, bilar tåg och en andra mekaniska underverk som fick ögonen att lysa på oss barn.

Nästa affär var "Segers", byns slakteributik- men den var ett "måste" ändå. Där tronade nämligen varje år ett fantastiskt garnerat grishuvud med ett stort rött äpple i gapet. Runt grishuvudet var det "tomtarnas julafton" med små röda gubbar med både grötfat, klappar och en glitterprydd lite gran. Huvudet måste ha kommit från den allra största grisen i byn, det var enormt. Men visst kändes det lite sorgligt att en vacker gris skulle sluta sitt liv som juldekoration. Att resten av grisen blivit mat -det tänkte jag aldrig på.

Den tredje anhalten var Konsum -eller "kooperativa" som de gamla sa, vars skyltfönster var fyllda med tjocka glittergirlanger, färgglada kulor och så en härlig blandning av nyttiga och onyttiga saker (allt detta godis....) En stor gran med lampor lyste utanför entrén, snön föll mjukt på grenarna och vi kände alla en försmak av julen.

Sedan sprang vi ikapp nerför landsvägen, snön knarrade under våra pjäxor och bilarnas snökedjor hade gjort mönster i snön. Vi halkade och kanade och gled över sick-sack-mönstrade hjulspår och skrattade när vi drattade på rumpan. Nu var det jul! Vi åkte kana förbi caféet som hade tända ljus i alla fönster- detta café som hade världens godaste wienerbröd och småkakor. Världsberömda över hela södra Jämtland. Bagerskorna Maja och Årsil kunde konsten att baka gott. En sommar fick jag jobba där och utöver lilla lönen, så fick jag äta precis hur mycket kakor och bullar jag ville. Drömjobb för en femtonåring. mmm

Vi stannade sedan till vid "Lindéns", byns sportaffär. Där skyltades med allt jag aldrig fick: de modernaste pjäxorna, de flottaste slalombyxorna, de nyaste skidorna där man knäppte fast pjäxan med ett litet spänne längst fram. Allt dekorerat med konstgjord snö och glittriga istappar. Jag tyckte inte om det fönstret, det fick inte finnas i mina drömmar. Det var ett fönster för dem som hade pengar.

Sista affären i byn var "Jörners" och där kunde vi ungar stå mycket länge framför de två skyltfönstren. De var inramade med granris och lampor i olika färger och bjöd på julens alla lockelser. Stora korgar med frukt och godis, leksaker, vackra porslinsfigurer som änglar, hundar, sköna damer och så tomtar från golv till tak! Det kunde till och med hända att en "riktig" tomte fanns innanför rutorna och förevisade de spännande leksakerna; bilar och tåg som kunde köra av sig själv, lyftkranar som gick att använda som riktiga, söta porslinsdockor med spetsprydda kläder och så tygtomtar överallt. 
Det var ett julens sagoland och gav oss barn samma drömmar och längtan till julafton: "Kanske, kanske ett under skulle ske och just jag skulle få en av dessa åtråvärda leksaker".
- Jag tror att det undret aldrig skedde.

(baserat på en artikelserie skriven 1981.)

Det var en gång min by - introduktion

"Det var en gång min by" , så hette den artikelserie jag skrev för Länstidningen, Östersund i början av 1980-talet. 
Jag har alltid tyckt om att skriva och plötsligt så fick jag en idé om att skriva ner minnen och berätta om min gamla barndomsby, Hoverberg.

Jag skickade manus till dåvarande chefredaktör Bo Toresson, och frågade om de var intresserade. Och tänk- han ringde efter bara några dagar och sa att de ville ha allt och att de planerade att publicera det i tidningen under juli månad. 

Det blev sammanlagt nio avsnitt och en lokal fotograf, Sven W Eriksson från Svenstavik tog foton som illustration.

Och responsen var mycket positiv, jag fick både telefonsamtal och vykort med tack och när jag senare under sommaren var på besök däruppe så fick jag glada leenden och både tack och kramar för att jag skrivit.  Det kändes härligt att mötas av allt det positiva.
Nu tänker jag skriva ner allt här på bloggen. Så det finns kvar i cyberrymden.

Det är som sagt många avsnitt så nu har jag skrivgöra en tid framöver. Jag kommer att dela upp de flesta avsnitten -annars blir det lite långa inlägg att läsa. Så allt blir här som en sorts följetong, som pågår... en tid. Jag kommer att redigera texten, ser att det behövs. Och det blir lite snyggare än kopior av gulnat tidningspapper.
Men i huvudsak kommer allt jag skrev då att vara som det var.