Att växa upp

Gammalt flygfoto över kyrkan, kanske 1940-talet?

På den tiden när jag gick i skolan, så trafikerade den gula "postbussen" vägen mellan byarna. Den åkte till järnvägsstation i Svenstavik varje morgon och kväll med paket, brev och tidningar  som skulle levereras ut till byarna och med folk som kanske skulle med inlandsbanan. Bussen var vår kontakt med yttervärlden, med den kom man i tid till rälsbussen. Rälsbussen som förde oss in till Östersund -och sedan kanske till Stockholmståget. 

Det var många som reste den vägen under de åren; mellan 1955-1965 så tömdes byn på nästan alla sina ungdomar! Det var krigsårens stora barnkullar som växt upp och krävde utbildning och jobb, och enda sättet då var att flytta söderut. På den tiden fanns inga politiker, ungdomsförbund eller andra aktivitetsgrupper som insåg vad som hände och aktivt krävde att hembygden skulle ställa upp på ungdomarnas sida. Det fanns ingen kommunalpolitik värd namnet. Och vi som växte upp då tog det som självklart att vi var tvungna att flytta om vi ville skaffa oss utbildning och arbete. Alla kunde eller ville inte bli jordbrukare eller skogsarbetare. 
Vi hade inget val och trodde nog att det måste vara så, det var bara att ge sig iväg söderut för att kunna skapa sig ett vuxenliv. Visst var det tråkigt att flytta, det smärtade att tvingas lämna anhöriga och vänner, veta att ens tid som bymedlem oåterkalleligen var förbi.  

Men storstaden var också en lockelse, det var spännande att ge sig ut i världen och nyfiket se vad som fanns utanför vår lilla by. Många hade nog en dröm om att återvända, men få gjorde det. Vi som lämnade byn under den här perioden var nog ganska omedvetna och anade inte den samhälls- omvandling som stod för dörren. Vi anade inte att snart skulle vi alla sugas upp av det nya högeffektiva samhället och sedan inte ha möjlighet att återvända, i byn fanns inga jobb, inga möjligheter.
Vi skulle bli den "nya storstadsmänniskan"som placerades ut i den nya förorterna och bli fast i konsumtionssamhället. Men många av oss drömde om möjligheten att återvända, några flyttade nog upp igen, men de flesta vågade inte. Det handlade om utbildning och arbete.
Vi som flyttade kom från en gammal bymiljö in i storstadsvälfärden, den kostade pengar och ställde helt nya krav som svårligen kunde användas i ett litet jordbrukssamhälle. 
Och postbussen har slutat gå för länge sedan.


(baserat på en artikelserie skriven 1981.)