Hållplatser...

Första hållplatsen i byn när man kom från Svenstavikshållet var vid Apoteket.

Ett stort rosa stenhus med apotekarfamiljens bostad ovanpå apotekslokalerna. De hade en son som var något år äldre än mig, men han var en kul lekkamrat som lockade till många upptåg. Apotekarfrun var spännande och så olika andra kvinnor i byn. Hon ställde till med stor julfest för sin son varje år och alla vi grannungar var bjudna. Det var lekar, saft, bullar och kakor och när kalaset var slut fick vi alla en påse godis. 
Men mitt starkaste minne av henne är när jag en gång kom travande uppför kökstrapporna och hon stod i köket och kokade några underliga varelser i en stor kastrull. De var helt svarta men när de stoppades ner i det kokande vattnet blev de röda. Det var som ett trolleri och apotekarfrun sa skrattande, när hon såg mitt ansiktsuttryck, att det var kräftor som hon kokade. Det var min allra första kontakt med något som hade med havet att göra.

Granne med Apoteket låg "Doktorns", en stor vit tvåvåningsvilla, där disktriktläkaren hade både mottagning och bostad. Numera är läkarmottagningen flyttad till Svenstavik och "Doktorns" har blivit en privatbostad. Från villan ner till sjön fanns en stor park där det fanns en "hundkyrkogård", som förvånade oss ungar, för vi hade väl aldrig tänkt tanken att döda hundar kunde begravas som människor, med kors och planterade blommor. Men doktorsfamiljen, som hade begravt sina fyrbenta vänner så, var hundälskare och hade oftast minst två hundar av boxerras. De såg lite lustiga ut med sin svansstump och dallriga kinder. De gjorde mig osäker. 
Jag minns än idag den rädsla jag kände när jag skulle gå förbi och hundarna sprang lösa ute på gårdsplanen framför huset. Båda var nyfikna och kom skällande springande efter en utefter vägen innan doktorns fru hann ropa på dem, det var lydiga hundar -men de gjorde mig alltid rädd. Att doktorns fru sa att de inte var farliga, de var bara nyfikna, hjälpte inte. De var hundar av en ras som ingen annan hade i byn. De skrämde mig.

Vägen ner till korsningen med Jörners och Pensionatet. Gammalt kort tidigt 1900-tal

Fortsatte man landsvägen kom man ner till vägkorsningen; vägen mot Vigge och vägen som gick upp till kyrkbyn och runt Hoverberget. Vid korsningen låg dels affären Jörners, Lindéns Sport och postkontoret, och så  tant Britas Pensionat Strandgården. Alla tre spelar en roll i minnena från tonårstiden innan jag flyttade från byn. 

På Jörners hämtade äldre, myndiga killar ut spritflaskor som de beställt genom ägaren. Posten var kontakten med yttervärlden. För mig var det speciellt med mina brevvänner runt om i världen. 

Pensionat Strandgården stod tomt och oanvänt i flera år och tidens tand satte sina spår.

Pensionat Strandgården hade även öppnat en liten kiosk i utrymme bredvid stora ingången, där vi ungdomar kunde köpa cigaretter styckevis och godis samt våra favorittidningar, Min Melodi och Bildjournalen, och därutanför träffades vänner och skolkamrater. Det blev på något vis träffpunkten för ungdomarna i byn. Det var här man började känna sig lite mer vuxen och började uppleva att man hade ett känsloliv som berördes av det motsatta könet.

(baserat på en artikelserie skriven 1981.)