Den nye grannen

Snart småningom skulle Bergviks gård få en ny ägare, det var en lärarfamilj som hade köpt det. Paret var lärare vid kommunala realskolan som låg i Svenstavik. Olof, min mellanbroder, som gick där, berättade att mannen var den bästa läraren som fanns! Han var den ende som kunde få en hel klass att sitta stilla och vara tysta av intresse. Han var en unik lärarbegåvning. Vad han än undervisade i så fångade han klassens totala uppmärksamhet. Grammatik eller grekisk mytologi, det spelade ingen roll - hans elever fick kunskapsglädje utan att riktigt förstå hur det hände.

Jag och min syster skulle börja realskolan den hösten, efter att vi gått ut 7:e klass och konfirmerats. Ett helt nytt liv började. Barndomsåren var slut.

Jag föll totalt för Carl-Göran Ekerwald, han var ett under till lärare och en så fascinerande berättare att jag alltid önskade att hans lektioner skulle få pågå i timmar. Han väckte en nyfikenhet inom mig och fick min redan stora läshunger att växa ännu mera. 
Jag ville läsa allt och hade snart läst ut allt av värde i skolbiblioteket, så snart var jag en regelbunden boklånare i byns bibliotek. Där fanns då, tyvärr, en bibliotekarie som censurerade boklånen. Vi yngre fick inte låna vad som helst, utan vissa författare fick enbart lånas av vuxna. Jag hatade bibliotekarien, vad hade han för rätt att styra mina boklån? Jag hade ju hemma redan läst en hel del av vuxenböcker. Namn som Jan Fridegård, Per Nilsson-Tannér, Moa Martinson, Ivar Lo-Johansson  och Vilhelm Moberg hade jag bekantat mig med redan i 10-årsåldern. Så varför skulle denne självutnämnde censor få hindra min läslusta? Som tur var förstod min mamma min läsglädje och hon lånade "vuxenböcker" till mig istället, men än idag känner jag harm över mannen som stod i vägen för bokhyllorna.

Ekerwald väckte i realskolan min nyfikenhet på de stora utländska författarna och snart hade jag avverkat en hel del av dem också. Jag upptäckte de klassiska engelska och ryska berättarna. Jag hade det lite svårare med de tyska, de kändes tråkigare och jag hade en aversion mot tyskar och Tyskland efter att ha läst båda världskrigens historia. Jag hade en känsla av att tyskar ville vara övermänniskor, de ville vara bäst och störst i allt. Dessutom hade de trott på Hitler -och det var tillräckligt för att min negativa inställning skulle bli mycket markerad. 

Men så småningom skulle jag bli lite positivare; en god vän som visste om min svårighet vad gäller tyska författare, rekommenderade Heinrich Bölls >>>> "Irländsk dagbok" och jag föll direkt för hans berättarstil. Att boken även är självbiografisk gör den inte sämre.

Under åren i realskolan så "fostrades" man av Ekerwald, han berättade om de gamla grekerna, om demokratins födelse, han fick mig att se sambandet mellan den österländska filosofin och det västerländska tankesättet, religionerna och kulturen. Jag njöt av att lyssna och lära, han fick mig att upptäcka filosoferna, och jag började läsa Gandhi, Russel och Sartre, upptäckte att jag kunde läsa böcker som jag trott var allt för svåra att förstå.

Vad jag och mina klasskamrater inte visste då, var att snart skulle vår älskade lärare debutera som författare. Ekerwald skrev nämligen på sin första bok!

Jag minns att flera av oss elever frågade honom varför han inte skrev, han som var en så fängslande berättare. Han borde ju bli författare. Så en dag talade han om att han skrev och gav oss en liten inblick i författandets arbete. Ett jobb som ofta utövades nattetid. Han berättade hur hans fantasipersoner plötsligt blev liksom levande, han fick mer och mer att skriva om och hur han varit tvungen att upprätta ett litet kartotek för att kunna hålla isär alla "sina" människor och deras speciella personligheter. 
Det var så spännande att lyssna på honom och jag blev så nyfiken på hans bok. Jag kunde från mitt sovrum se hur det lyste sent om nätterna i ett fönster hos vår granne. Jag anade att han satt och skrev och lekte med tanken att även jag skulle försöka bli författare. Jag tyckte om att skriva och fantisera och kunde sitta uppe halva nätterna och skriv ner mina drömmar i en gammal skrivbok. Men aldrig att jag vågade berätta om det för någon annan.

Min älskade lärare kom ut med sin första bok, en novellsamling "Elden och fågelungen". Och jag slöt den okritiskt till mitt hjärta. Det kändes som om jag på något vis var delaktig i den, jag hade ju suttit med mitt eget skrivande samtidigt som han. Jag förstod lite av den där skrivarlusten.

Ekerwald har ju sedan blivit en etablerad skribent i både dagstidningar och magasin samt kommit ut med många böcker. Själv har jag utvecklat mitt läsande, och kanske blivit mera kritisk, men jag minns än idag den speciella känslan när Ekerwalds andra bok "Kumminåkern" kom ut - det var samma sköna känsla som när jag läste Böll första gången. Och "Kumminåkern" speglade på något vis min uppväxtmiljö, min hembygd. Jag började plötsligt se på allt och alla omkring mig med nya ögon. Allt mänskligt beteende gav så många aha-upplevelser. 
Det var ju min hembygd det handlade om tyckte jag, miljö och alla människor "kände" jag ju igen...

(baserat på en artikelserie skriven 1981.)