Att flytta till ett eget hus

Vi bodde en bit från gamla kyrkbyn, men vi bodde först i byn om man kom från stationssamhället Svenstavik. Vi var fem syskon, 2 tvillingpar; äldst två bröder och yngst jag och min syster samt en mellanbroder. Det tog våra föräldrar endast fem år att få en så stor barnaskara. 

De första åren bodde vi på övervåningen i farfars hus, sedan byggde vi eget. Pappa skojade ibland och påstod att han byggde en bit utanför byn för att vi ungar var så många och bråkiga. Men den riktiga orsaken var att han fick en billig tomt av sina föräldrar som ägde marken just där. Huset var stort och rymligt. Tomten likaså, även om det växte mycket gran och tall på den. 

Min mamma kunde aldrig förlika sig med alla träd, hon ville såga ner och skapa en ljus tomt som även rymde möjligheter till att odla både grönsaker och blommor. Men pappa sa nej: Här ska inte sågas, det ska vara naturligt. Men tomten var en spännande lekplats för oss barn, ena halvan var mycket skogig och där rann även en porlande bäck.

I bäckens lugnvatten hade mamma planterat vattenliljor och de trivdes, blev stora och gröna med vackra blommor varje sommar. Det kändes exotiskt.

Annars så var mammas stolthet den jasminebuske hon planterat utanför ena väggen och när den blommade så kunde man njuta av doften sent på kvällarna om vi hade fönstren öppna. Jag tyckte om att somna till den doften, det var som om den gav extra god sömn och sköna drömmar.

Närmaste grannen var bonde och lokaljournalist för Östersundsposten och han hade i sin ungdom även varit sjöman en tid. Granngården bestod av två hus, ett stort herrgårdsliknande och så ett mindre. En vacker björkallé kantade vägen upp till gården. Vi kallade stora huset för "Fladvads" efter innehavaren, men gården hette egentligen Bergvik. 

Bergvik. Med stora huset där Fladvad bodde och en bit av det mindre huset där bonden med sin stockholmsfru bodde. Gammalt vykort från omkring 1900.

I det mindre huset bodde den spännande bonden som hade en fru som var från Stockholm. Det var väldigt romantiskt det hela. Paret hade träffats av en slump när stockholmskan tagit in på pensionatet en vinter och tant Brita hade ordnat med en slädtur för sin gäst och hade bett vår granne om hjälp. Och så kom kärleken in i vår grannes liv.

Jag var inte så gammal när de sedan gifte sig, men minns att grannarna slog sig ihop för att bjuda på en fin överraskning när paret kom hem från bröllopsresan. Vi ungar hjälpte till med att plocka blommor och huset måste ha sett ut som en blomsterhandel när de nygifta steg in i det.

Men å så nyfikna vi ungar var på damen från huvudstaden. Det vi såg motsvarade alla vår förväntningar på hur en dam från Stockholm måste se ut. Hon var lång och slank och med rödmålade läppar som en filmstjärna och hade långa vackra naglar. Hon såg inte ut som de andra bondfruarna och dessutom så pratade hon ju svenska! Bara det imponerade på oss ungar. Men det var nog många som höjde på ögonbrynen och undrade hur detta skulle gå - en dam från storstaden bland kor och hästar, det skulle väl aldrig gå bra. Men det gick bra, hon klarade av både hästar, kor och höns, räfsade nyslaget hö och stod vid spisen som alla andra bondfruar.

Jag och mina syskon tyckte det var ett äventyr när hon då och då kom över till oss på besök, ofta med en nygräddat mjuk pepparkaka med lingon i som smakade helt underbart. Och jag älskade att höra henne berätta om Stockholm, sin uppväxte och sin skoltid. Det var som att få en bit äventyr in i vardagslivet.

(baserat på en artikelserie skriven 1981.)