Sjöliv

Nere vid sjön, nedanför Doktorns växte stora tjocka tallar och aspar, som var lockande för oss ungar eftersom det i flera av träden fanns stora holkar uppsatta för sjöfåglar. Det var spännande att klättra upp i träden på våren och kika in i holkarna. Hade vi tur så fick vi se duniga ungar som gapade i väntan på mat. Men då kom sjöfåglarna med hotfulla dykningar och skarpa skrik och det var bäst att snabbt klättra ner till marken igen. Det gick ut en gammal stenbrygga från stranden som höll på att ätas upp av sjön. Ingen brydde sig om den gamla bryggan som jag tror var en rest från ångbåtstidens dagar. Vintrar, med snö och is, hårda stormar hade sakta tagit en bit av bryggan varje år. Utanför bryggan la vi ofta ut nät på somrarna, det var bra fiskevatten tyckte vi ungar eftersom det fanns vass närmare stranden där fisken kunde gömma sig.  

Det var spännande att följa med någon av bröderna och lägga ut fiskenät på kvällarna. Vi hade tre, fyra nät som hakades ihop och sedan markerade vi platsen med flytande träkors s.k "kungar". Vid 5-6-tiden följande morgon blev jag väckt av den bror som hade ansvar för nätläggningen; ett glas mjölk och en smörgås fick räcka som morgonmål, det gällde att vara tidigt ute så att ingenting hände med  fisknäten. Jag tror att fiskarna piggnade till tidigt och kunde trassla till näten ordentligt. Vi skyndade oss ner till sjön och lossade vår roddbåt, konstaterade nöjt att den inte läckt in så pass mycket vatten att vi måste ösa. Min bror satte sig i aktern, han skulle ta upp näten, och jag fick ro. Det tog en liten stund att ro fram till fångstplatsen och vi såg under tystnad ut över det lugna vattnet. Det kluckade så gott var gång jag lyfte på årorna och morgonbrisen kändes frisk i näsan. 

Så kom vi då framtill där näten var lagda och den spännande proceduren kunde börja. Min bror plockade upp den första "kungen" och började dra upp det första nätet. Jag fick hela tiden parera så att båten inte kom i rörelse. Så såg vi den första fisken. Det glittrade av silver i nätet, en stor sik och vi såg på varandra och log.Så kom nästa fisk upp mot vattenytan, så en till och ännu en till; Åtta fiskar på ett nät! Vi kände oss glada och förväntansfulla, förstod att det nog blev minst lika många på de andra näten. Kanske att ett fiskstim simmat just den här vägen, det var bra för då kändes arbetet meningsfullt. Alltför många gånger hade vi lagt ut nät på olika platser och plockat upp dem nästan tomma morgon därefter. Men den här morgonen gick vi hem med en hink full med sik, harr och abborre.

Jag njöt vid tanken att till middag få kokt abborre med gräslökssås som var min absoluta favorit av mammas fiskrätter.Vi kände oss både stolta och glada när vi visade upp fångsten när vi kom hem och mors ögon som glittrade av glädje. Vi hade bidragit med mat till hushållet och haft en spännande timme ute på sjön. Det kändes skönt att få vara en viktig om än liten del av vuxenlivet och vi bidrog ju till att spara på hushållspengarna.

(baserat på en artikelserie skriven 1981.)